Fars lilla tös – Fredriksdalsteatern 2018

Eva Rydberg jubilerar i år på Fredriksdalsteatern som chef och scenartist. Med Fars lilla tös tar nu nästa generation Rydberg och Poppe över för att förvalta den unika sceniska energin.

Det är ett mångfalt jubileumsår på Fredriksdal. För hundra år sedan anlades den charmiga parken och friluftsmuseet. För 25 år sedan övertog fenomenet Eva Rydberg chefsrollen för dess vackra friluftsteater (efter lika fenomenale Nils Poppe). Eva Rydberg fyller 75 i år och firar likaledes 60 år som artist.

Allt detta är värt att hylla, ett stycke levande svensk teaterhistoria. Men den verkliga festen brakar nu loss på scen fem kvällar i veckan under två månader. Fars lilla tös är en favorit i repris, en tysk 20-talsfars som gick för utsålda hus redan 1999. Då var den en variant på Poppes Fredriksdalssuccé Fars lille påg från 1975 och 1985. Årets version är skriven av Sven Melander och Mikael Neumann.

Det blir ofta tal om teaterminnen på Fredriksdalsteatern. Detta är dock inget som tynger den scenkonst som utövas under Eva Rydbergs konstnärliga ledarskap. Tvärtom, traditionerna tjänar som dynamisk motor för truppens yrkesfolk att eftersträva det bästa i sina uttryck. I teater finns bara ett nu.

Ta bara kostymerna i årets uppsättning. Trion Görel Engstrand, Karin Ericsson och Birgit Mårtensson tecknar så eleganta uttryck för kvinnors frigjorda 20-tal, med raka, lätta Charlestonklänningar som slutar strax över knät, så att ben kan svingas i luften och twistande knän blir fullt synliga i svindlande optiska spel. Kostymörerna excellerar dessutom i stillekar med referenser till danska Bakkenrevyer, Chaplin och bröderna Marx.

Bodil Fagerbergs masker och peruker präglar också teatraliteten på scen. Männen har välansade mustascher, kvinnorna bobbade hår, och farsens huvudperson, kabaréartisten Amanda Propp från Tomelilla, har explosivt rött hår helt i linje med hennes ystert egensinniga temperament.

Det är hon som är ”tösen”, det oäkta barn som ger upphov till farsens alla upptåg och förvillelser. Birgitta Rydberg intar scenen som hon aldrig gjort förr, ett skånskt yrväder som vill ha ”bir och smörremad”, som med självironi och precision behärskar scenens alla uttryck: sång, dans, språklekar – och den fundamentala tajmingen.

Runtomkring denna livsglada tös agerar en genomsolid ensemble, tajt regisserad av Anders Aldgård (som sedan barnsben är besjälad av Fredriksdalsandan). Anders Johansson (från duon Anders och Måns) är en underbart vimsig professor, stammande, med rufsigt hår, fysiskt lealös men i själva verket en rakryggad man. Robert Rydberg är en omutlig, stram betjänt, Mia Poppe en varmhjärtad, välanpassad dotter och hustru, Fredrik Dolk en auktoritär överste som talar i order, Kalle Rydberg en Helsingborgsadvokat med uppnäst, diftonglös skånska, och Anna Norberg en erotiskt utlevande succéförfattare.

Eva Rydberg är på strålande spelhumör, nu i rollen som svärmor (för 19 år sedan var hon tösen Amanda). Föreställningens höjdpunkt är då Eva och Birgitta Rydberg i ett galet sångnummer agerar bastanta tyska systrar, identiskt klädda, med klotglasögon och kuddar till barm och rumpa. Det känns som att fysiskt bevittna generationsskiftet från mor till dotter, en scenens unika energi som de nu gemensamt förvaltar.

Fars lilla tös

Text, bearbetning: Sven Melander och Mikael Neumann, efter Franz Arnold och Ernst Bach

Regi: Anders Aldgård

Scenografi: Ingemar Wiberg, Emanuel Petersson

Medv: Birgitta Rydberg, Anders Johansson, Eva Rydberg, Mia Poppe, m fl

Fredriksdalsteatern, Helsingborg

Publicerad i SvD 16/6 2018

Foto, Fars lilla tös, Fredriksdalsteatern, Mikael Lindell Bohlin