Hotel Pro Forma i dödens världar
Jag förstår att det måste ha varit oerhört frustrerande för konstnärerna i det danska performancelaboratoriet Hotel Pro Forma när de förra våren var nästan framme vid premiär för sin nya uppsättning Amduat – en iltmaskine. Coronan satte stopp för dem, på målsnöret. Och de fick vackert vänta ett drygt år med att spela upp denna del 2 i det de kallar Underverdenstrilogien.
Försoning med döden
Del ett var Gilgamesh, iscensatt 2019 som en vandringsföreställning på magiska Glyptoteket i Köpenhamn. Och sista delen är en nyuppsättning av Hotel Pro Formas mest ikoniska verk, Operation: Orfeo, som efter sin urpremiär 1993 har turnerat världen över och utgjort ett fascinerande ogripbart, tidlöst stycke scenkonst.
Frustrerande var det kanske att inte få göra saker enligt planen. Men eftersom Underverdenstrilogien kretsar kring döden, kring den odefinierbara övergången mellan de levandes och de dödas världar, så blev den årslånga förseningen av premiären i själva verket en mycket lyckad tajming. För i och med detta kunde Amduat spelas samtidigt med nypremiären på Operation: Orfeo.
Tillsammans bildar dessa båda verk en djupt filosofisk och försonande resa in i poetiska sfärer där de döda på något sätt är evigt levande. Det känns som om detta är just vad vi kollektivt behöver just nu, efter mer än ett år av ohyggliga rapporteringar om avlidna, världen över, i en till synes ohejdbar pandemi.
Stilisering och poesi
Operation: Orfeo är en scenisk operainstallation, med musik av Bo Holten och John Cage, text av Ib Michael, framförd av Lettiska Radiokören under trygg ledning av Kaspars Putnins. Sångarna rör sig som mörka abstrakta figurer på en brant hög trappa placerad inom en nästan kvadratisk ram. Den strama scenografin är signerad Maja Ravn. Den förändras subtilt av Jesper Kongshaugs magiska spel med färg, ljus och skuggor, ibland som en tvådimensionell bild, ibland tredimensionell.
Kirsten Dehlholms stiliserande regi får sångarna att stundtals framstå som rörliga noter på ett notblad. Men högt upp på trappan ligger en kvinna. Det är dansaren Lisbeth Sonne Andersen, kanske ett slags Eurydike. Sakta kommer hon att glida neråt på trappan, ner mot dödsriket. I texten lyder en vers:
Hun er en druknet danser
blandt mange
der har forladt koreografien
og er kommet til denne stilhed
hvor lyset sejler
på en film af mineralske salte
Det utsökta i text, musik och bild bryts med jämna mellanrum av drastiska, löjeväckande inpass. Plötsligt står sångarna med pingisbollar i munnen. Sen skjuter de med vattenpistoler. Eller gör lekar med gummiband. Dehlholm skapar kontrast, vill inte att vi ska förslöas av en fulländad estetik. Dödsriket är oförutsägbart.
Dessa avbrott påminner mig om när Robert Wilson bryter sina undersköna iscensättningar med att skådespelare gör plötsliga grimaser eller märkliga läten. De har en poäng, men jag finner möjligen att dessa gags i Operation: Orfeo tar över lite för mycket, som om regissören vore rädd att publiken har tråkigt (och jag tror inte alls att det är hennes intention).
Respirator och egyptisk dans
Amduat – en iltmaskine (en syrgasmaskin) är, trots sitt allvarliga ämne – en människas sista timmar i livet – en fest i bild och ljud. På golvet framför en förhöjd, mycket bred scen, står en sjukhussäng, där en son följer sin pappa som är kopplad till en respirator. Ljudet av maskinens pumpande av syre ligger som en fond hela tiden. Uppe på scenen utspelas så ett färgstarkt spel med figurer ur den egyptiska mytologin. De gestaltas av dansare, samt i färgstarka videoprojiceringar på fondväggen, med scener, dräkter och huvuden skapade utifrån den klassiska egyptiska bildvärlden. De skildrar solguden Ras tolv timmar långa båtfärd genom undervärlden, varje natt.
Det visuella fyrverkeriet ackompanjeras av suggestiv, rytmisk musik av DJ Hari Shankar Kishore som står på scen hela tiden. Musiken sammanvävs med mixade ljudlandskap av nutida egyptisk musik och stadsljud från dagens Egypten.
Episoderna med de mytologiska figurerna bryts mot mer stillsamma partier, där en text av Harald Voetmann prosaiskt återger de tankar och händelser som utspelas i sjukhusrummet. Här har ljudkonstnären Marie Højlund skapat en miljö av ljud hämtade från danska sjukhus.
Evigt liv i konsten
Kirsten Dehlholms syfte med den nu kompletta Underverdenstrilogien är att gestalta olika kulturers symbolspråk för att beskriva och förhålla sig till döden. Våra kollektiva föreställningar om underjorden kan ses som speglingar av vårt liv bland levande.
Hela denna trilogi skildrar möten mellan två aktivt levande världar, den ena märkt som ”livet”, den andra som ”döden”. Vad Hotel Pro Forma på ett fint sätt inringar är ett ständigt pågående flöde genom dessa zoner, ett växelspel som i detta fall sker inom ramen för konstens evighet.
Theresa Benér
Operation: Orfeo
Koncept, regi: Kirsten Dehlholm. Dirigent: Kaspars Putnins. Libretto: Ib Michael. Musik: Bo Holten, med utdrag av John Cage och Willibald Gluck. Scenografi: Maja Ravn. Ljus: Jesper Kongshaug. Kostym: Annette Meyer. Ljud: Kristian Hverring.
Medverkande: Ieva Parsa, Lisbeth Sonne Andersen och Den lettiska radiokören.
Det Kongelige Teater, Köpenhamn, 2/6 2021
Amduat – en iltmaskine
Regi, scenografi: Kirsten Dehlholm och Jon R Skulberg. Text: Harald Voetmann. Musik, ljudkonstnär: Hari Shankar Kishore, Marie Højlund. Videodesign: Magnus Pind Bjerre. Ljus: Jesper Kongshaug. Kostym: Kit Wan. Mask: Marie Dahl.
Medverkande: Bo Madvig, Ask Eckardt Amtoft, Joel Fritzon, Simone Wierød, Jon Hoff, Christian Reiter Seibæk, Love Hellgren och Christine Sollie.
Republique 3/6 2021
Foton:
- Amduat – en iltmaskine, Karoline Lieberkind, Teater Republique
- Operation: Orfeo, Roberto Fortuna, Det Kongelige Teater
- Amduat – en iltmaskine, Karoline Lieberkind, Teater Republique
- Operation: Orfeo, Roberto Fortuna, Det Kongelige Teater
