Grekiska tragedier i aktuella verk – Ivo van Hove, Milo Rau, Christiane Jatahy, Martin Crimp
Scenen i teaterrummet på anrika Comédie-Française är täckt av tjock lera. Kungadottern Elektra klafsar runt med en grupp kvinnor. Hon är skitig, spenslig, klädd i linne och shorts, har snaggat hår och rör sig stöddigt som en pojkflicka. Elektra är utom sig för att hennes mor, drottning Klytaimestra, och dennas älskare, Aigistos, har mördat kung Agamemnon, hennes far. Slagverkare står i scenfonden och komponerar rytmiskt en bild av den akuta kris som råder, samt av den molande smärta som nu driver Elektra att vilja döda sin egen mor.
Den belgiske regissören Ivo van Hove har på den franska nationalscenen skapat en köttig, rå version av Euripides två pjäser Elektra och Orestes. Tragedierna handlar om det överlevande syskonparet i den massivt olycksdrabbade kungafamiljen (deras syster Ifigenias liv har tidigare offrats av fadern till gudarna för att ge honom och hans flotta gynnsamma vindar när de skulle segla iväg och kriga i Troja). Våldscykeln tycks ändlös, och i denna två timmar långa föreställning ska Klytaimestra och Aigistos slitas i stycken, förutom att en moster mördas och en kusin tas som gisslan.
Teaterblodet flödar över scenografen Jan Versweyfelds lervälling. Den ena välklädda släktingen efter den andra drabbas av syskonparets ursinniga barbari. En grupp kvinnor utför besvärjande häxsabbater (signerade av stjärnkoreografen Wim Vandekeybus) i solidaritet med Elektra, medan Orestes åkallar överguden Zeus för att få kraft till sina våldsamma hämndakter.
Regissören har renodlat texten för att studera mekanismerna i individers destruktiva radikalisering. Huvudpersonerna är socialt utstötta, dödsdömda för modermordet av invånarna i stadsstaten Argos. Deras uttalade logik är att de lika gärna kan mörda sina fiender om de nu ändå själva ska dö. Endast en gudomlig makt skulle kunna hejda fortsatt slakt, och det är just vad som sker här i Euripides drama. Apollon ingriper, något som i denna brutalt konkreta föreställning blir komiskt och otrovärdigt. För vilka gudar kan vi i dag vända oss till för att få hjälp med försoning och dialog, när släkter och brödrafolk är tvångsmässigt indragna i cykler av förintande krig, terrorism och vedergällningsaktioner?
Orestien som nutida dokumentärteater
Dagens gud heter möjligen Demokratin, med allt vad den innebär av att upprätta förhandlingar mellan parter som inte är överens med varandra och som – ibland med våld – konkurrerar om den legitima makten. Demokratin är, till skillnad från gudomligheter, en instans som bygger på människans klara förnuft. Kanske är det därför de klassiska grekiska tragedierna för närvarande har en renässans på internationella teaterscener? De skrevs ju under tider av ständiga regionalkonflikter, i synnerhet det peloponnesiska kriget, och sökte formulera vägar till nya förbund för samlevnad mellan medborgare, folk och stater.
Just denna reflektion har motiverat teatermannen Milo Rau, chef för stadsteatern i belgiska NT Gent, i projektet Orestes i Mosul. Han flyttade sig och sina medarbetare till irakiska Mosul, kort efter att staden befriats från IS-sektens ockupation åren 2014-17. På plats knöt man kontakt med skådespelare, musiker och konstnärligt intresserade. De inledde ett samarbete med den belgiska ensemblen kring partier ur Aischylos trilogi Orestien. Syftet var dubbelt, dels att praktiskt stötta mosulborna i återupprättandet av kulturell infrastruktur, dels att gemensamt utforska om de antika dramerna skulle kunna ge redskap till att formulera principer för ett demokratiskt samhälle, efter IS våldsdiktatur.
Ur samarbetet har en dokumentär uppsättning växt fram. De belgiska och irakiska aktörerna berättar och gestaltar i scener vad som står på spel i Orestien, samtidigt som de diskuterar hur man alls skulle kunna spela detta. Arbetet är dokumenterat i en film som projiceras löpande med livescenerna. Vissa praktiska, kulturella problem uppstår, exempelvis hur den belgiske skådespelare som spelar Agamemnon ska kunna strypa Ifigenia, spelad av en ung irakiska. Han får inte röra hennes hud men måste ändå vara fysiskt närgången. Ett annat känsligt ämne som tas upp är Orestes och hans nära vän Polyneikes. Milo Rau och belgarna ser det som en homosexuell relation, vilket irakierna reagerar starkt emot. Samtidigt bejakar de att föreställningen kommenterar och fördömer IS-sektens fasansfulla avrättningar av homosexuella.
Dödsstraff eller försoning?
En central sekvens av Orestes i Mosul tar upp frågan om försoning. I det antika dramat ingriper rättvisans gudinna Athena, för att låta medborgare avgöra i en rättegång om Orestes ska avrättas för mordet på sin mor. Med en oberoende rättsinstans som medlar i konflikter läggs också grunden för en ny, demokratisk samhällsordning. Enligt Milo Rau befinner sig invånarna i Mosul i just denna belägenhet. De har utsatts för en oerhörd våldsdiktatur och behöver ersätta hämndlogiken med nya gemensamma plattformar för att kunna leva vidare med varandra. Men hur?
Athenas fråga ställs till en grupp irakier. Vill de döda IS-förövarna – eller förlåta dem? Efter att ha arbetat med pjäsmaterialet är det ingen av dem som vill eller kan svara entydigt. De tror inte på dödsstraff, men heller inte på förlåtelse. I bästa fall kan teaterprojektet hjälpa dem att se klarare och sätta de egna händelserna i relation till en större historia om återkommande kollapser av civilisationer. Men Orestes i Mosul pekar också på teaterns begränsningar inför en grym verklighet.
Odysseus på flykt i vår tid
Milo Raus uppmärksammade stycke har i snart ett år turnerat internationellt, bland annat till Amandiers-teatern i Paris Festival d’Automne. Även brasilianska Christiane Jatahy var i höstas i Paris, på Odéon, med Le présent qui déborde – Notre Odyssée II (Nuet som svämmar över – vår Odysséen). Verket, som även svenska Riksteatern samproducerar, är del två i en trilogi som utvecklar teman från Homeros epos Odysséen. I den första delen, Ithaque (2018), följde vi nutida representanter för Odysseus och hustru Penelope på varsin ö, i längtan efter att återförenas. Det kom att handla om olidligt långvariga separationer, med havet som farofylld gräns mellan människor. Improviserade scener utifrån Odysséen parades med uppläsning ur dagböcker från flyktingar på Medelhavet.
I Le présent qui déborde fortsätter Jatahy på flyktingtemat. Homeros poem om Odysseus irrfärder, rotlöshet och hemlängtan, samt sonen Telemakos sökande efter sin far, blir ett verk som kombinerar dokumentärfilm med scener i teaterrummet. Christiane Jatahy har med sitt team mött scenkonstnärer på flykt undan konflikt eller förföljelse i sina hemländer. Vi möter dem i Palestina, Grekland, Sydafrika, Libanon och Amazonas. De reciterar stycken ur Odysséen och relaterar dem till sin egen situation. Hur är det att leva i exil, men ändå kanske så nära som några mil från hemmet? Vilken bild formar man av sina närstående och det ursprung man lämnat?
Ur teatersalongen i Paris framträder så vissa av de filmade artisterna, för att skapa en direkt, fysisk koppling med publiken. De går i dialog med filmavsnitten, och låter självupplevda erfarenheter blandas med fiktion. På så sätt sammanväver Christiane Jatahy myt och verklighet, förflutet och nutid, film och teater. Hon för det vidare till den politiska situationen i Brasilien, där ursprungsfolk flyr eller flyttas från sina territorier i Amazonas. Är Brasilien vår tids Ithaka, undrar hon – ett land som folk flyr ifrån, ett land i upplösning? Föreställningens form och innehåll väller ut, så som titeln anger, på ett intuitivt, associerande sätt. Det blir en aning yvigt, men får tolkas som fria variationer över Odysseusmyten.
Starka kvinnogestalter
De antika myterna utgör tacksamt stoff för teatern i dag. De utspelas ju ofta mot bakgrund av en orolig, konfliktfylld värld, vilket ger dem relevans i vår tid. Människors känslor och drivkrafter friläggs och sätts på sin spets. Särskilt de normbrytande, mångbottnade kvinnogestalterna har i nya tolkningar hamnat i centrum. Rollfigurer som Elektra, Fedra, Medea och Antigone är teatralt bärande, då publiken i vår samtid kan identifiera sig med deras uppror mot kvävande sociala strukturer. Vi kan beundra konsekvensen i deras självständiga, dödsföraktande handlingar.
Även Orfeus maka Eurydike kan tolkas feministiskt. Elfriede Jelinek skildrar henne i en inre monolog, (Schatten) Eurydike sagt, som spelats på Schaubühne Berlin, i regi av brittiska Katie Mitchell. Pjäsen framställer Eurydike som en modern författare i envis kamp för att få skrivro. Hennes kreativitet underställs ständigt den sjungande, egocentriske, hyllade artisten Orfeus, och det är först i underjorden hon äntligen får möjlighet att börja dikta i fred. Katie Mitchell gjorde också 2013 en tysk uruppsättning av Martin Crimps nyfeministiska pjäs The rest will be familiar to you from the cinema, en omdiktning av Euripides Feniciskorna. Pjäsen har inte satts upp i Storbritannien men turnerar nu på franska i regi av Daniel Jeanneteau, chef för T2G, Théâtre de Gennevilliers.
Hjältinnor i denna bearbetning är en grupp skolflickor som utgör kören och löpande kommenterar tragedins blodiga handlingar (här slår Oidipus söner ihjäl varandra, vilket får deras mor att begå självmord). Tonårstjejerna betraktar händelserna med en självupptagen rastlöshet. Efter att ha bevittnat våldsamma scener kan de raskt slå om till abstrakta matteproblem, eller frivola tankar om sina utseenden: ”Är jag vacker så här?”, ”Har du rakat benen?”.
Crimps pjäs pekar på vår uppmärksamhetssplittrade tid, där intryck av irrationell, absolut ondska sorteras intill torra fakta, och strategier för hur vi bäst ska möta ytliga skönhetsideal. Flickornas utseendefixering framstår paradoxalt nog som ett motstånd mot våld och terror. För i en värld där alla försöker vara attraktiva har vi väl inte tid att slå ihjäl varandra? Tanken tål att beaktas.
Publicerad 16/2 2020 Under Strecket, SvD.
Foton:
- Electre/Oreste, Comédie Française, Jan Versweyfeld
- Oreste à Mosul, NT Gent, Fred Debrock
- Le présent qui déborde, Odéon-Théâtre de l'Europe, Christoph Raynaud de Lage
- Le reste vous le connaissez par le cinéma, T2G, Mammar Benranou
Läs mer om Ivo van Hove
- Efter repetitionen/Persona – regi Ivo van Hove, Bergmanfestivalen 2018 (2) >>>
- Paris teaterhöst 2016 – tid, tanke, fördjupning >>>
- Lazarus – musikal av David Bowie, regi Ivo van Hove >>>
- Avignonfestivalen 2016 – Ivo van Hove, Maëlle Poésy, Bérangère Vantusso m fl >>>
- Shakespeare 2016 – om nutida makthavare och politik >>>
- Ruhrtriennalen 2015 – mångdimensionell scenkonst av Warlikowski, Ivo van Hove och Johan Simons >>>
Läs mer om Milo Rau
- Introduktion till Milo Raus konstnärskap, Teaterhögskolan Malmö, maj 2019 >>>
- Det nya Europa – seminarium i Stockholm 2019 >>>
- La Reprise – Histoire(s) du théâtre (1), Milo Rau IIPM >>>
Läs mer om Christiane Jatahy
- Film och video i teatern >>>
- Julia – av Christiane Jatahy – Göteborgs dans- och teaterfestival 2018 >>>
Läs mer om Martin Crimp
- When We Have Sufficiently Tortured Each Other – Martin Crimp/Katie Mitchell, National Theatre London >>>
- Ny dramatik på Royal Court – Marius von Mayenburgs Feuergesicht (Fireface) och Martin Crimps The Country, våren 2000 >>>
- Martin Crimps The City – staden som scen >>>
