Avignonfestivalen 2004 del 2/3: Frank Castorf, René Pollesch och Rodrigo Garcia
Årets Avignonfestival domineras av socialt engagerad teater. Här uttrycks raseri mot en global marknad, där även människor anses ha reducerats till kommersiella objekt. Civilisationskritiken formuleras inte bara i ord, utan i nya, radikala former av teatralitet.
Volksbühne-chefen Frank Castorf är för första gången inbjuden till Avignon. Han presenterar Kokain, en hallucinerande undergångssaga som bygger på en roman av den italienske författaren Pitigrilli (1895-1975). 53-årige Castorf tar klassiska texter, de må vara av Dostojevskij eller Strindberg, krossar dem och utvinner ur skärvorna en unik teatralitet för att gestalta vår kulturs förfall. Kokain är ännu en dystopisk skildring där Castorf i tre timmar kör en högljudd och desperat självmordsmaskin. Självmordet är på vår civilisation, på våra kulturella möjligheter att agera som subjekt.
Grundhistorien handlar om en dandyjournalist, Tito, som hittar på allt mer sensationella scoop för att rädda sin tidning. När han skriver om kokain, lyxdrogen nummer ett, dras han själv in i ett kaos av beroende. I Jonathan Meeses expressionistiska skräckkabinett till dekor följer vi Titos dekadenta tillvaro. Scenen snurrar runt, folk kastas mellan drogernas exalterade, erotiserade lyckorus och de nattsvart destruktiva abstinensbesvären. De är integrerade i en medial värld. På tv-skärmar visas Conan barbaren och Sodoms 120 sista dagar och över scenbilden projiceras hela John Boormans Zardoz, kultfilmen om vetenskapens och utopiernas sammanbrott som utmynnar i en verkligare värld.
Castorf säger sig använda teatern som ”vivisektion”. Han följer skådespelarna med videokamera då de har lämnat scenens framsida och gått in i dekorens innanmäte. Här tränger vi in i deras sexualitet, deras sätt att omättligt konsumera varandra som droger. Ensemblen, anförd av Marc Hosemann och Kathrin Angerer, ger sig handlöst hän i denna accelererande totalteater som slutar med vulkanutbrott i en postmodernistisk Ragnarök.
Betydligt enklare är inramningen till Pablo in der Plusfiliale, ännu en Volksbühneproduktion men från experimentscenen Prater, ledd av regissören René Pollesch. Här är publiken omgiven av fyra knallorange gycklarvagnar. Spelet pågår inne i en vagn och visas, likt en dokusåpa, genom direktvideo på en stor filmduk. Då och då kommer aktörerna, som Pollesch envist kallar för sina ”spelpartner” (eftersom de inte ”tjänar” i en hierarki), ut på scenvagnen för kortare utbrott. Stycket är i stort sett ett enda långt rasande vrål, fördelat på olika personer. ”Dialogen” är ilskna utfall mot globalisering och en rå teknologisering av samhället, byggd på kapitalism. Pollesch struntar i poesin: våra relationer är så impregnerade av det ekonomiska system vi lever i att varje ord vi uttalar ändå är politiserat och bestämmer våra sociala positioner. Han menar att vi är fångna i marknadens logik och i en heterocentristisk teknologi. Men i Polleschs gycklarvagn återupprättas individen. Där utväxlas också ömhet och kärlek i öppna möten, oberoende av tabun om ras- och åldersskillnader, utseende eller homosexualitet. Vi får inte ge upp vår förmåga att bejaka varandra som unika subjekt, framhäver Pollesch.
Argentinaren Rodrigo García är en annan provokatör som kastar ut sina skådespelare i ett groteskt äckeluniversum av mat i överflöd. La Historia de Ronald, el payaso de McDonalds är en korvstoppning av antiglobaliseringsteori gestaltad av aktörer som rullar sig i mat, dryck och logotyper. Scenen blir ett slagfält av yoghurt, pasta, vin, tomater, coca-cola, chips osv, ett konsumtionsuniversum där individer förgäves söker uttrycka sin särart. García slår på allt, inklusive sig själv. När man äcklas av att en aktör står med blottad stjärt och ska genomgå coca-cola-lavemang utbrister García: ”Tyck inte synd om skådisen, han har betalt för det. Men tänk på Auschwitz, på Hiroshima…”. García, verksam i Madrid och hyllad för sin grymma, kompromisslösa teater, tänker nu göra uppehåll av politiska skäl: ”Det känns som om jag har blivit ett konsumtionsobjekt, likt dem jag fördömer i mina uppsättningar”.
Läs mer om Avignonfestivalen 2004:
- Schaubühnechefen Thomas Ostermeier konstnärlig ledare
- Skönhetens krigare, Jan Fabre, Olivier Cadot/Ludovic Lagarde, Christoph Marthaler och Sasha Waltz
Publicerad SvD juli 2004