teaterkritik - kulturproduktion

Richard III – regi Jens Albinus, Husets Teater, Köpenhamn

2018-09/richard2-henrik-ohsten-rasmussen.jpg

Redan i sin inledande monolog sätter Tammi Østs Richard III ribban för vad som ska komma. I denna fede, fesne fredstid har hen satt sig före att spela skurk! Slut med allt gulligt lull-lull, nu ska det bli fart på successionen i kungariket.

Och strax vänds hela landets styre på ända – så att man nästan blir påmind om röran och slitningarna i den pågående svenska regeringsbildningen.

Denne Richard viker inte en tum från sitt projekt, att med våld, lögner och split erövra tronen. Jens Albinus regi av Tammi Øst är spänd som en fiolsträng. Hon spottar och fräser, hoppar och krumbuktar sig, ena stunden bindgalen och i nästa ögonblick listig strateg. Detta är en makthungrig psykopat som inte väjer för några mänskliga hinder i sin kamp att nå toppen. Hu, för den lede att bli undersåte till en sådan statschef!

Som med- och motspelare till Richard agerar Morten Burian och Lucia Vinde Dirchsen fenomenalt. De axlar könsneutralt alla centrala roller ur pjäsen: svägerska, brorsdotter, bror, ung prins, hertigarna Stanley och Buckingham. Alla tre skådespelare är barfota, bär kostymbyxor och vit skjorta, ibland med kavaj över. Kvinnoroller markeras med att skjortkragen ställs rakt upp. Detta är ett drama med white collar crime, men rollfigurernas fötter har direktkontakt med jordens urkraft.

Jens Albinus har strukit friskt och med dramaturgen Pernille Kragh fokuserat stycket helt på brytpunkterna, där Richard kör över andra, oavsett om de är hans kumpaner eller fiender. Hur mycket han än möter av motstånd eller medlöperi kräver han hungrigt mer: fler potentiella tronkonkurrenter som ska mördas, fler kvinnor som ska erövras (trots att han slagit ihjäl deras närmaste), fler ämbetsmän som kanske blir illojala och preventivt måste elimineras.

Husets Teater har ett intimt scenrum. Rikke Juellunds enkla scenografi består av en vägg som kan vändas och avskärma mindre spelplatser på scen, samtidigt som någon kan stå och tjuvlyssna. Mot slutet välts scenen över ända (kanske som en bild av ett styre på väg att falla) och den desperate Richard håller en sista monolog.

En aning självkritik och självtvivel kommer äntligen i dager, men med samma ursinne som alla övergrepp mot andra: I min samvittighed er tusind tunger, / og hver en tunge har sin egen tale, / og hver en tale dømmer mig som skurk.

Till skurk är du född, skurk skall du åter varda, tycks vara moralen i denna tolkning av Shakespeare. Är detta trösterikt, när vi då blickar på det vi kan uppfatta som skurkaktiga ledare i vår tid? Nja, knappast, men detta intensiva, kompromisslösa närbildsporträtt av en potentiell diktator säger något om en ovisshetens epok där makt förvaltas av ryggradslösa karriärister vars plats endast legitimeras av arv och gammal vana. Det farligaste är kanske inte den uttalade diktaturen eller dess motsats, utan ett mellanläge, där folk inte riktigt vet vart de är på väg och med vem.

Richard III

Text: William Shakespeare, övers Edard Lembcke

Regi, bearbetning: Jens Albinus

Dramaturg: Pernille Kragh

Scenografi: Rikke Juellund

Medv: Tammi Øst, Morten Burian och Lucia Vinde Dirchsen

Husets Teater, Köpenhamn

Foto, Richard III, Husets Teater, Henrik Ohsten Rasmussen

Publicerad 28/9 2018, exklusivt på theresabener.se

Läs mer om Shakespeares kungaporträtt här:

Shakespeare 2016 – om nutida makthavare och politik >>>