Orlando – av Virginia Woolf, regi Elisa Kragerup
När Betty Nansens nya teaterchef, regissören Elisa Kragerup, nu öppnar säsongen och sitt eget chefskap med en scentolkning av Virginia Woolfs Orlando, är det en hyllning till människans förmåga att upptäcka och uppfinna sig själv, i ständigt nya former och rollspel. Men ändå vara trogen sig själv.
Woolfs succéroman från 1928 är ju en ”biografi” över en engelsk adelsperson som föds på 1600-talet som man, men en dag vaknar upp som kvinna och fortsatt lever i 350 år med känslan av att vara både man och kvinna.
Detta stoff går rakt in i kärnan av vår tids queerkultur och existentiella frågor om att bejaka mångfaldiga identiteter. Romanen öppnar också för teatrala fantasier över stilar och moden.
Elisa Kragerup tar Orlandos ickebinära identitet som grund för hela gestaltningen. Ensemblens fem skådespelare – Maria Rossing, Tina Gylling Mortensen, Mikkel Arndt, Xenia Noetzelmann och Anton Hjejle – är könsneutralt sminkade och rör sig obesvärat in och ut genom olika roller som män eller kvinnor.
Maja Ravns scenografi och kostym understryker spelfigurernas dubbelhet genom en stor, lutande fondspegel som skapar vissa optiska förvillelser mot det kraftigt lutande scengolvet, samt dräkter som kombinerar både manliga och kvinnliga referenser: knäbyxor, kjolar, knytblusar, pipkragar, korsett och diverse peruker. Allt signalerar hur godtyckliga och oavlåtligt föränderliga våra yttre attribut egentligen är för att markera just könstillhörighet.
I lustfylld, kollektiv berättarteater – ett signum för Elisa Kragerup – framförs och kommenteras historien om Orlando. I detta sceniska koncentrat blir det en omtumlande berättelse om en individs kamp för att bli diktare, för att genom skrivandet finna sig tillrätta med sina inre röster och yttre erfarenheter.
Maria Rossing tar sig tryggt igenom titelrollens alla uppbrott genom skiftande miljöer och epoker, medan de fyra övriga i ensemblen ständigt ändrar skepnad och uttryck. De formar sig kollektivt som hovfolk, tjänstefolk, matroser, ambassadsekreterare, jetsettare eller kulturetablissemang. Och kan träda fram individuellt som drottning Elisabet I, kung Charles och drottning Victoria, eller som älskligt leende fästmö/fästman, rysk älskarinna, eller tidlöst arrogant och pompös litteraturkritiker.
Under drygt två timmar möter vi ett omfattande persongalleri, upplever lyckorus och förtvivlan, resor, årstider och moden. Musik och ljudeffekter används som effektiva stämningsförhöjare (exempelvis fullt blås av temat från Borta med vinden när Orlando blir blixtförälskad i en sjökapten), eftertryck (när drottning Elisabet ger order ackompanjeras det av en åskknall) och rytmiska slag. Ljus och projiceringar kan på en sekund ändra ett rutigt slottsgolv till bottenfrusen flod eller renässansfasad på ett gods.
Men trots alla lekfulla och innovativa förvecklingar, som efter paus kunde ha varit något färre, lyckas Kragerup lägga tyngd och fokus på Orlandos centrala erfarenheter: att kärleken han, hon eller hen upplever är densamma, oavsett om partnern är en han, hon eller hen. Att tillvaron i grunden handlar om att finna en självtillit som gör att jag kan uppleva mig själv och min föreställningsvärld som något verkligt. Den känslan boostas av den tillåtande, livsbejakande nyfikenhet som scenberättelsen om Orlando förmedlar. Det är en lovande avspark för den nya eran på Betty Nansen Teatret.
Orlando
Text: Virginia Woolf, övers Karsten Sand Iversen, dramatisering Sigrid Strøm Reibo och Njål Helge Mjøs, bearbetning Solveig Gade
Regi: Elisa Kragerup
Scenografi, kostym: Maja Ravn
Medv: Maria Rossing, Tina Gylling Mortensen, Mikkel Arndt, Xenia Noetzelmann och Anton Hjejle
Betty Nansen Teatret, Köpenhamn
Foton, Orlando, Betty Nansen Teatret, Natascha Thiara Rydvald
Publicerat 21/9 2018, exklusivt på theresabener.se
Läs mer om Elisa Kragerup: