teaterkritik - kulturproduktion

Hamlet - regi Alexander Mørk-Eidem, Det Kgl Teater

Efter mer än 130 års diskussioner har Det Kongelige Teater i Köpenhamn äntligen fått ett nytt teaterhus, Skuespilhuset. I lördags invigdes det med galatoalett, festtal, kungafamilj, fyrverkeri – och en totalhavererad Hamlet!

Risknivån var avsiktligt hög i denna premiär för en ny era på den danska nationalscenen. Den nordiska teatervärldens enfant terrible, norrmannen Alexander Mørk-Eidem (hyllad för sin folkparksversion av En midsommarnattsdröm i Stockholm), hade inbjudits att iscensätta Hamlet. I titelrollen sattes Nicolas Bro, tungviktare på kanske 120 kilo, känd från roller som upprorsmakare och senast sedd på Det Kongelige i nakendans som en diabolisk, köttig Mefistofeles-satyr. Allt annat än stereotypen för den melankoliske danske prinsen.

Och föreställningen börjar med ett genant utbrott. Knappt har teaterchefen Michael Christiansen lämnat scenen och talat om vikten av att förvalta ord och fördjupning i vår bullriga samtid, förrän Hamlet kastar sig fram, välter talarstolen och vrålar ut ”Att vara”-monologen. ”Att dööööööö!!!”, ryter han upp i ansiktet på sin party- och sexlystna mor, Benedikte Hansens drottning Gertrud. Det här är allvar, teatern är en fråga om liv och död, inte om att sitta självgod och kulturliberal i ett fint teaterhus och förvalta den goda smaken.

Inledningen kan knappast vara mer radikal.

Mørk-Eidem har kastat om vilt i texten, serverar direkt ett pärlband av korta dialoger och situationer som etablerar dramats kris och Hamlets självmordsprojekt. Shanti Roney som Horatio dyker ner från taket, iförd kanindräkt, och blir föreställningen igenom Hamlets narr, ett lojalt gosedjur han för inre dialoger med när livet gått ur led. Hamlet är en grotesk rebell, en som tänker mer än de flesta vid detta ytliga veckotidningshov, där alla ser utfestade ut i moderätta shabby chic-kläder. Hamlet är själv inte särskilt fräsch, i dödskalle-t-shirt, illasittande byxor och stripigt långt hår. Och så brusar han ju upp så högljutt, blir pinsam och stökig. Nicolas Bro befinner sig i tre timmar i oavbrutet ursinne.

Under denna tid prövar sig Alexander Mørk-Eidem fram i olika förhållningssätt till pjäsen. Hela första hälften utspelas i scenografen Christian Friedländers förlängning av det runda, intima, tegelklädda teaterrummet. Är hovet i själva verket bara en ensemble, som Hamlet samlat för att spela ”Hamlet”? För strax före paus, efter mordet på Polonius, öppnas scenen i sitt fulla, enorma djup, och de går plötsligt över till att spela klassisk tragedi i historiska dräkter. I samband med Ofelias begravning avbryter Hamlet på nytt denna spelstil och pjäsens blodiga slutuppgörelser utspelas i fyrverkeri, konfettiregn, dånande kakofoniska ljudeffekter och kaos. Ingen Fortinbras, bara Hamlets död, och resten är ”tavshed” (tystnad).

Kan det vara så att Alexander Mørk-Eidem velat isolera dramats kraftpunkter, samtidigt som han pekar på svårigheterna att ta sig förbi teaterns alla vålnader, traditioner och klichéer? Det är som om han velat demonstrera och lekfullt pröva det nya teaterhusets potential, men ändå inte själv vågar tro på teaterns artificiella och poetiska maskineri. Resultatet blir en sprakande övergenerös föreställning som havererar i självförnekelse.

Det Kongelige Teater, Köpenhamn. Text: William Shakespeare, övers Niels Brunse. Regi o bearbetn: Alexander Mørk-Eidem. Scenbild: Christian Friedländer. Medv: Nicolas Bro, Morten Suurballe, Benedikte Hansen, Jesper Asholt, Shanti Roney m fl

Publicerad SvD februari 2008

Läs om andra minnesvärda Hamlet-tolkningar: