teaterkritik - kulturproduktion

Debattpjäs i Århus: Hvordan vi slipper af med de andre

Kan det vara så att vi har daltat allt för länge med alla som är onyttiga i samhället? Alla långtidssjukskrivna, knarkare och alkoholister, bidragsfifflare, skattesmitare, svartjobbare, socialbidragstagare? Borde man inte upprätta en balansräkning, se vilka som faktiskt bidrar till samhället, och vilka som bara tar för sig, utan att göra något för oss andra? Och sen bara avrätta alla snyltare.

Hoppsan, det där var väl inte helt demokratiskt eller medmänskligt sagt. Men just så drastiskt är det politiska experiment som i höst iscensätts på Århus Teater. Publiken dras in i en situation av undantagstillstånd. Militären styr över teatern och vi sitter alla i ängslig väntan på att dras in till förhör. På max tio minuter ska vi medborgare motivera om vi har något att ge samhället. Om inte, så blir det hängning eller ett skott i nacken. Den första som stryker med, inför våra chockade blickar, är en medioker konstnär. Hela livet har han fått stipendier och projektbidrag för konstarbete och workshoppar som aldrig riktigt har lyft eller blivit av, främst för att han själv har supit upp pengarna. Lars Boms effektive förhörsledare Christian gör processen kort och eliminerar kulturnissen. På ärmen av sin kamouflagedräkt har Christian ett emblem som ger fascistiska associationer, ett rödvitt band med svart kors i mitten. Och samma symbol hänger i långa vepor utanpå Århus Teaters fasad medan man nu spelar den omdebatterade pjäsen ”Hvordan vi slipper af med de andre” – Hur vi gör oss av med de andra.

Pjäsen, som är skriven av Anders Rønnow Klarlund och regisseras av teaterchefen Madeleine Røn Juul, är en träffsäkert komisk och nattsvart politisk satir, där vår tids nyliberala samhällsvärden dras till sin spets. Danmark beskrivs som ett land med undantagstillstånd. Ett nytt dekret, kallat ”Köpenhamnskriterierna”, upprättar olika kategorier för de typer av medborgare som anses belasta samhället. Utgångspunkten är att 20 procent danskar kostar 60 procent av statens budget – nu måste det rensas upp. Har man varit bidragstagare, fuskat med sjukskrivning, anlitat svartjobbare, belastat sjukvården utöver det normala, ja då är man i farozonen, för att inte tala om missbrukare och kriminella. Vad Rønnow Klarlund vill belysa är hur rationaliseringsivern i välfärdsapparaten alltmer sätter grundläggande människovärden på spel. Medborgarnas värde är inte längre absolut, utan avvägs mot det de kostar i kronor och ören.

Föreställningen har ett klassiskt, Brechtinspirerat upplägg. Ute i den tända salongen, bland publiken, sitter och rör sig aktörerna. Här finns både den aggressive narkomanen China, den rullstolsbundna alkisen Gerda och det slippriga syskonparet som driver bordell med thailändska småtjejer. Ingen av dem har särskild sympati för varandra, ingen utom aktivisten Sidse, som talar om kosmisk balans och gudomlig ordning och vill rädda alla. Det kan man förstå, för hon visar sig vara den departementsbyråkrat som fick en första ingivelse till denna slutgiltiga lösning för samhällets påstådda profitörer. Nu vill hon ställa allt tillrätta, för det blev ju så fel i praktiken.

Det intressanta med pjäsen är att den hela tiden vidgar och fördjupar argument åt båda hållen. Den väcker indignation inför vissa som lever på andras skattemedel och aldrig handlar oegennyttigt. Men den militära logiken synliggör å andra sidan en oacceptabel cynism där människan enbart hyllas som en producent av mervärde: ”Vi vill ha en bättre människa för pengarna”, säger militären Christian rått.

Vad Rönnow Klarlund och Madeleine Rön Juul berör är den brytpunkt där den traditionella välfärdsstaten rämnar och vi ännu inte har formulerat ett bärande nytt samhällskontrakt. Det som gör detta till absolut nutida politisk teater är att uppsättningen inte strävar mot någon ny utopi. Med skrattet som sammanhållande faktor mellan scen och salong skärskådar den vår tids komplexa dubbelmoral och vacklande mellan olika system som ingen helhjärtat vågar tro på. Hjältarna på scenen är självupptagna och angriper varandra, men ändå upprättar de en ostyrig gemenskap som gör att man solidariserar sig med dem. De påminner om Becketts trasiga vagabonder, Brechts hallick Mackie Kniven och Lars Noréns Personkrets-utslagna. Själva teaterhuset blir då en bild av det samhälle vi alla delar, där vi trots allt drivs att söka nya former för samhörighet och aktiverar ett engagemang, ett ansvar för de dödsdömda personerna på scenen. I slutscenen säger de till oss åskådare: ”Med vår död dör också människan i er”. Men det är självklart att vi inte kan godta ett samhälle där de ska dö. Därigenom skissar själva teaterhändelsen grunderna för ett nytt samhällskontrakt, där demokratins värden har stärkts.

Sänt i Obs, Sveriges Radio P1, oktober 2007