Joël Pommerat – en solidarisk scenkonstnär

Scenkonstnären Joël Pommerats uppsättningar väcker genklang i breda publiklager, inte bara i hans hemland Frankrike. Pommerat lyfter fram varje människas dröm om att få leva ett anständigt liv. Det skriver Theresa Benér i sin essä.

I Joël Pommerats pjäs La réunification des deux Corées (Återföreningen av Korea) finns en scen där en manlig präst gör slut med en kvinnlig prostituerad som han länge regelbundet har besökt. Prästen erbjuder att ersätta henne för förlorad arbetsinkomst. Han har "träffat en kvinna", säger han. Den prostituerade, som älskar mannen, blir förtvivlad: "Men är inte jag en kvinna? En människa? En skapelse av Gud?". Hon har heller inte tagit betalt av honom på flera år. Mannen blir uppriktigt skamsen, säger att det råder ett fruktansvärt missförstånd. För honom var deras förbindelse en affärstransaktion, ett yrkesmässigt utbyte, inte en kärleksrelation.

Scenens paradoxala konflikt är typisk för Joël Pommerats teater. Prästen, som förväntas vara den gudomliga kärlekens budbärare, betraktar känslor som en objektiv handelsvara. Kvinnan, som säljer sexuella tjänster på en marknad, står för en obetingad kärlek. Våra gängse normer och förutfattade meningar blir satta på prov. I Pommerats värld är varje individ full av motsägelser och oväntade smärtpunkter, uttryckta i gripande mikrotragedier och poetiska episoder. Sociala rollspel bryts mot inre föreställningsvärldar – hos Joël Pommerat framhävs varje människas dröm om att få leva ett anständigt, "normalt" liv, där hennes känsla av att finnas till formas genom kärlek, arbete och tillhörighet i en större gemenskap.

Scenkonstnären Joël Pommerat tycks beröra en nerv som väcker genklang hos breda publiklager, både i Frankrike och på europeiska teatrar. Med sitt Compagnie Louis Brouillard (som han grundade 1990) har Pommerat de senaste tio åren blivit en av de mest uppmärksammade franska scenkonstnärerna. Gruppen har på 2000-talet utvecklats konstnärligt och synliggjorts för en större publik genom fleråriga residens, senast i Paris på Peter Brooks teater Bouffes du Nord och Odéon-Théâtre de l’Europe samt i Bryssel på Théâtre National. 2013 var just La réunification des deux Corées utvald till det europeiska scenkonstutbytet Cities on Stage, med gästspel bland annat i Göteborg. Gruppen är ständigt på turné och medverkar i festivaler med olika uppsättningar.

Förhöjer det banala

Kanske beror Pommerats framgångar på att han med sitt kollektiv har lyckats teatralisera och framhäva något extraordinärt i de mest banala situationer och problem som vi lever med i vår tid. Hans säregna scenspråk är ett resultat av att uppsättningarna skulpteras fram i scenrummet med skådespelare, ljus, ljud och musik. Hans texter skrivs ner allra sist, efter en lång arbetsprocess där specifika motiv utforskas i improvisationer och experiment med de audiovisuella uttrycken.

På ett plan kan man se Pommerats dramatik och uppsättningar som aktuella sociala skildringar och kommentarer. Han är intensivt sysselsatt med att studera nutidsmänniskans förhållningssätt till arbetsmarknad och globalisering, och till det västerländska samhällets strukturella hierarkier som är organiserade kring symbolisk, politisk och ekonomisk makt. Men samtidigt är hans verk intima studier av människors själsliga och existentiella skörhet.

Människan som produkt

I pjäser som Les Marchands (Köpmännen), Je tremble 1+2 (Jag darrar 1+2), Cercles/Fictions (Cirklar/Berättelser) och La grande et fabuleuse histoire du commerce (Den stora, fabulösa historien om handeln) uppehåller han sig särskilt vid hur individens självbild och identitet formas av de arbetsplatser hon vistas på eller, eventuellt ofrivilligt, står utanför. Hurdan blir en kvinna som ett helt liv utför monotona gester vid löpande band på en vapenfabrik, om fabriken dessutom är den helt dominerande arbetsplatsen i den lilla ort där hon bor?Vad är det som gör att världens rikaste man känner sig som världens ensammaste man? Är en käck retorik om arbetskrav och allmän skärpning relevant i mötet med en utmärglad före detta missbrukare som önskar ta sig tillbaka in i samhället? Vad är det för energi som ska till för att en arbetslös ska lyckas sälja in sig själv till en arbetsgivare? Och hur blir man förresten en bra säljare – går det att förena med empati och ärlig dialog?

Pjäserna är fulla av replikskiften och scener som kretsar kring hur dessa frågor knyter samman våra privata och professionella jag. Hur skapar jag ett värde och en mening med mig själv och mitt liv? I Cercles/Fictions finns en absurd scen där en arbetscoach på väloljat språk försöker motivera en grupp håglösa personer som länge varit utan jobb: "Man måste lära sig att väcka lusten hos andra. Begäret. Lusten. Alltså lära hur man säljer sig! /…/ Ni måste börja betrakta er själva som produkter, ja, som ytterst värdefulla produkter, av dyrbart material. Och för att sälja denna produkt, sälja den till mig, då måste ni lära er att marknadsföra den!"

Människan som bricka i ett marknadssystem är en idé som genomsyrar även Les Marchands, där vi följer två kvinnor på en mindre ort, den ena arbetslös och den andra alltmer handikappad av sitt jobb på vapenfabriken. Den arbetande kvinnan anser sig så oerhört lycklig jämfört med väninnan. Hon berättar, märkbart imponerad, vad en släkting – som också arbetar på fabriken – har sagt: "/…/ alla människor behöver arbete, precis som vi behöver luft för att andas. För, om man berövar en människa hennes arbete, sade han, så berövar man henne förmågan att andas. Vad skulle vår tid tjäna till, sade han, om vi inte huvudsakligen var sysselsatta med vårt arbete? Utan arbete vore ju vår tid ingenting, den skulle inte tjäna något till./…/ Vi är som köpmän, som försäljare. Vi säljer vårt arbete. Vi säljer vår tid. Vi säljer det mest värdefulla vi har. Vår levnadstid."

I den typen av repliker finns en underton som får deras budskap att framstå som djupt främmande eller märkliga. Pommerats uppsättningar präglas av en magisk realism som får ordinära påståenden och vedertagna paroller att låta mystiska, eller absurt komiska. De lockar till empati med den som talar, här finns ingen ironisk distans. Tillsammans med rollfigurerna erfar publiken en känsla av overklighet inför det de säger sig tro på. Denna ovisshet frammanas av Pommerats speciella estetik, utvecklad i organiskt samspel med scenografen och ljusdesignern Eric Soyer och ljuddesignern François Leymarie.

Drömlika iscensättningar

Soyer är en mörkrets och skuggornas mästare. Han etablerar rum utifrån absoluta blackouter. Varje scen i ett pjäsförlopp blir som en isolerad ö av möten och handlingar, avgränsad med avgrundsdjupa mörkläggningar. Ur dunklet skapar Soyer spelplatser med mönster och skuggor. De framstår i sin vaga immaterialitet som flyktiga ögonblick av verklighet eller dröm, ibland som illusioner.

François Leymarie, å sin sida, komponerar ljudbilder som antyder stämningar och platser: fabriksljud, ekande trappuppgångar, öppna fält med avlägsna krigsljud, kafémiljöer, ombonade vardagsrum eller affärer med anonym bakgrundsmusik, för att nämna några. Skådespelarna talar alltid i mikrofonmyggor, vilket skapar en artificiell distans och förstärker intrycket att spelfigurerna hör sig själva yttra saker de inte riktigt förstår. Ibland fortsätter också deras tal i ljudspåret utan att de själva talar på scen – de blir alltså som ett slags marionetter för tankar och påståenden i vår tid. Tack vare denna täta integrering av ljus, ljud och kroppslig gestaltning vilar något drömlikt över Joël Pommerats iscensättningar.

Så kallar han sig också för en écrivain de plateau, en scenförfattare. I boken Joël Pommerat, troubles förklarar han: "Jag skriver inte pjäser, jag skriver föreställningar, så är det bara. /…/ Texten är det som kommer sedan, det som blir över efter teatern. Texten är det spår som föreställningen efterlämnar på papper. /…/ Att skriva en text och framhäva den handlingen som urmateria för teatern är rent perverst."

Lyfter fram de hunsade

Även när Pommerat och Compagnie Louis Brouillard har arbetat med kända berättelser, som Rödluvan, Pinocchio och Askungen, har Pommerat frilagt myterna och omgestaltat dem i sitt eget scenspråk. Det innebär att historiernas episka förlopp framställs som i enskilda scener, ett slags teatrala mosaiker, för att belysa grundmotiven: barns existentiella ensamhet, den oanade styrka som paradoxalt nog kan uppstå i total utsatthet. Detta är genomgående teman i Pommerats dramatik, som alltid sätter fokus på de allra svagaste och hunsade men söker sig fram till deras handlingskraft.

I Ma chambre froide (Mitt kylrum), Pommerats hittills mest klassiskt komponerade pjäs, görs en mörk studie av vuxenmobbing, underliggande våld och individers utsatthet bland personalen på en stormarknad. Med en brechtianskt inspirerad fabel sätter Pommerat en genuint god kvinna på prov i denna påvra arbetsmiljö som genererar hot, orättvisor och rivaliteter. Uppsättningen är skapad för en cirkulär vridscen med arenaläktare runtom. Pjäsens korta episoder omringas av totalmörker. I denna inramning blir stycket som en nästan klinisk studie av hur en nedtryckt kvinna hjältemodigt, kreativt och våldsamt tillägnar sig personlig frihet.

Joël Pommerats scenkonst uppmärksammar och solidariserar sig med oss i våra mest mediokra och sårbara stunder. Men utifrån dem pekar han på den kraft och den storartade livspotential som finns i oss alla.

Fakta Joël Pommerat

Född 1963. 1990 grundade han Compagnie Louis Brouillard. Han har skrivit och iscensatt ett 30-tal pjäser, däribland: Au monde (2004), Le Petit Chaperon rouge (2004), Les Marchands (2006), Je tremble 1+2 (2008), Cercles/Fictions (2010), Ma chambre froide (2011, på DVD 2013) och La réunification des deux Corées (2013). Utöver dessa pjäser har han skrivit libretto till och iscensatt operan Thanks To My Eyes till musik av Oscar Bianchi (2011, vinnare 2013 av internationella priset Music Theatre Now för bästa nya musikteater).

Samtliga pjäser sedan 2003 är utgivna på Actes Sud-Papiers.

2014 satte Pommerat för första gången upp en text som inte var skriven av honom själv: Une année sans été av Catherine Anne.

Joël Pommerat har även skrivit böcker: Théâtres en présence (Actes Sud-Papiers 2007), Joël Pommerat, troubles (med Joëlle Gayot, Actes Sud 2009).

Publicerad i Teatertidningen 1/2015.

Foto, La Réunification des deux Corées, Odéon-Théâtre de l'Europe, Elisabeth Carecchio

Läs mer om Joël Pommerat

• Joël Pommerat – teater om arbetet som gemenskap, livsluft och förtryck >>
• Scenkonst som utvecklar och fördjupar den europeiska dialogen – om Joël Pommerats La réunification des deux Corées >>>
• Teaterhöst 2011 i Paris - från upplopp till scenpoesi. Castellucci, Pommerat, Warlikowski... >>>
• Nyskapande totalteater i Paris Festival d'Automne 2008 - Complicite, Théâtre du Radeau, Joël Pommerat m fl >>>