Mig nära – av Arne Lygre, regi Carl Johan Karlson, Helsingborgs stadsteater

Språket väver närhet, relationer och uppbrott i Arne Lygres senaste pjäs Mig nära. Uppsättningen på Helsingborgs stadsteater tecknar osentimentalt en flyktig samtid.

Den norske dramatikern Arne Lygre (född 1968) är ett välkänt namn på europeiska scener, i Sverige introducerad av Eirik Stubø och Karl Dunér. I Helsingborg spelas nu Mig nära, en pjäs som hade urpremiär i Oslo för bara ett år sedan. Den precisa översättningen till svenska av Marie Lundquist är helt central för styckets verkan.

Hos Arne Lygre föds nämligen vi människor i och ur en språklig väv. Icke namngivna figurer talar om sig själva och redovisar vad de säger, tänker eller inte säger. Nästan alla repliker börjar så: ”Jag säger…”, ”Du säger…”.

Här i Carl Johan Karlsons iscensättning är skådespelarna ofta vända mot publiken medan deras rollfigurer talar om för varandra vad de säger, känner och tänker, nu eller i ett nära förflutet. De konstruerar sina relationer just så, i levande livet, som om de vore icke fysiska kontakter eller digitala ”vänner” genom sociala medier.

I centrum står Karin Li Körsbärsdals unga, ganska neurotiska kvinna som just mist sin mamma och samtidigt bryter upp från sin sambo, fast hon är rädd för ensamhet. Hon knyter blixtsnabbt en vänskap med en tillfällig, konturlös kvinna (Cecilia Borssén) som är på genomresa, i uppbrott från sitt hem.

Frågan om vem som är mest ”nära” löper som en röd tråd genom pjäsen. Är det den döda modern, den nya väninnan – som plötsligt låtsas vara mamma – eller vänner, väninnor och pojkvänner spelade av Edvin Bredefeldt respektive Gustav Berg? Har tid någon betydelse för graden av styrka, närhet och djup vi kan uppleva i en relation?

Arne Lygre ger inget bestämt svar – vår känsla av att tillhöra en förnimbar verklighet tycks ligga i den immateriella dynamik av levande känslor som vi gemensamt förvaltar med varandra, under viss tid. Känslorna må vara kärlek, vänskap, avsky eller förakt, det spelar egentligen inte så stor roll. Rollfigurernas repliker växlar osentimentalt mellan tillgivenhet och distans. En väninna säger exempelvis: ”Jag har tänkt att det håller på att ebba ut, det som var vi.”

Kvinnan som allt kretsar kring konstaterar att ”vi är ensamma tills vi väljer att inte längre vara det.” Det finns inget jag, säger hon, bara något som andra projicerar på en. Utmaningen blir att spela rollerna just så, likt figurer som andas och får liv först i mötet med varandras definitioner. Carl Johan Karlsons regi drar lite åt en psykologisering av subjekten, vilket är svårspelat för skådespelarna eftersom texten inte bär upp det.

Scenografen Daniel Åkerström-Steens neutrala scenpodium är omgivet av vita förhängen som fladdrar tyngdlöst och enkelt rivs ner, i takt med att relationer upplöses och glöms bort. Mig nära tecknar pregnant detta flyktiga i människans vara.

Mig nära

Text: Arne Lygre, översättning Marie Lundquist

Regi: Carl Johan Karlson

Scenografi, kostym: Daniel Åkerström-Steen

Medv: Karin Li Körsbärsdal, Cecilia Borssén, Gustav Berg och Einar Bredefeldt

Helsingborgs stadsteater

Foto, Mig nära, Helsingborgs stadsteater, Micke Sandström.

Publicerad i SvD, 2/3 2020.

Läs mer om Arne Lygre

• Ibsenfestivalen 2016, Oslo >>>