Premio Europa per il Teatro - teaterfestival med Kristian Smeds, Vesturport, Farm in the Cave, Katie Mitchell, Peter Stein m fl

Det är en vårkväll i Sankt Petersburg och den internationellt sammansatta publiken på europeiska teaterfestivalen Premio Europa sitter uppradad på en vridscen i den monumentala Baltic House-teatern. Järnridån går ner framför oss. Vi är inlåsta på scenen, mitt i teaterns bultande hjärta. Rökridåer pumpas fram i en suggestiv blå belysning, medan en jazztrio lägger en dov film noir-atmosfär. Vridscenen börjar snurra runt, och likt turister ska vi åskådare i mer än tre timmar färdas genom den finske regissören Kristian Smeds egensinniga teateräventyr ”Mister Vertigo”, en scenisk dikt gjord på Paul Austers roman från 1994. Denna resa för oss från amerikansk mellanvästern på 1920-talet till dagens finska teatervärld i ett mustigt scenspråk som pendlar mellan musikaliskt drömspel, kabaré och kammardrama.

I Sankt Petersburg var Kristian Smeds en av de sex scenkonstnärer eller grupper som mottog Premio Europa-juryns tolfte pris för ”New Theatrical Realities”. Priset delas sedan 1989 ut vartannat år till nyskapande europeisk teater, som ett komplement till det stora Europeiska Teaterpriset (Premio Europa per il Teatro), vilket belönar hela konstnärskap och i år gick till den tyske regissören Peter Stein. Bland nyskaparna premierades, förutom Smeds, isländska Vesturport Teater, den slovakiske scenkonstnären Viliam Docolomanský, regissörerna Katie Mitchell (Storbritannien) och Andrej Moguchij (Ryssland) samt den portugisiska gruppen Teatro Meridional. Årets festival gav en särskild hedersutmärkelse till den legendariske regissören Jurij Ljubimov från Tagankateatern i Moskva, och visade även Lev Dodins (Premio Europa 2000) uppsättning av Tjechovs Tre systrar på hans petersburgska hemmascen, Malyteatern.

Kontrasten mellan de ”stora” pristagarna och de ”nyskapande” kunde knappast vara större. Den pekar på en tydlig skiljelinje i dagens europeiska teater, som inte är geografisk utan mer åldersrelaterad. Där Stein, Ljubimov och Dodin skapar dramatisk regiteater med ingående textanalys och sammanhållen handling, arbetar de yngre ”nyskaparna” mera med rörelse, ljud och kollektivt gestaltad energi, som formges i situationer, assemblage eller berättelser. Grupper som Smeds Ensemble, Vesturport och Docolomanskýs teaterstudio Farma v jeskyni/Farm in the Cave använder musik och kroppar i rörelse för att skapa ett sammansatt sceniskt uttryck, bortom text och ord. Denna typ av tilltal öppnar för en mer fysisk relation till publiken och blandar ofta referenser från olika konstarter, stilar och epoker. Man upprättar gemenskap och samförstånd kring skilda ledmotiv, som även kan ta upp kultur- och samtidskritik. I gengäld nedtonas en mer textrelaterad intellektuell och psykologisk djupanalys.

För isländska Vesturport, som bildades 2001 av ett gäng kompisar från Teaterskolan, har de fysiska utspelen och fusionen med musik blivit nycklar till att nå ut internationellt och locka en ung publik. I Sankt Petersburg spelades gruppens version av Kafkas ”Förvandlingen” och Goethes ”Faust”, båda i regi av Gísli Örn Gardarsson, framförda på engelska till originalmusik av Nick Cave och Warren Ellis. De är typiska för Vesturport i det att man dekonstruerar texterna och renodlar tydliga teman som uttrycks i en stark teatralitet som integrerar musik, akrobatik och specialeffekter. ”Förvandlingen” formulerar skarp kritik mot en patriarkal, ängsligt småborgerlig familj, som utesluter och svälter ihjäl sonen Gregor när denne förvandlas till insekt. Uppsättningen har en lekfull vitalitet tack vare Gísli Örn Gardarssons insektslika förflyttningar på väggar och tak i huset (regikonceptet överfördes nyligen framgångsrikt av Gardarsson till Malmö stadsteaters ensemble, se recension SvD 20/2 2011). ”Faust” har bearbetats än mer och diktats in i en ramhandling på ett äldreboende, där en gammal skådespelare beklagar att han aldrig hann spela Faust. I en självmordshallucination, som påminner om Dickens ”En julsaga”, kastas mannen in i Faustberättelsen. Hans fria fantasi omvandlar en sköterska till oskulden Gretchen, medan en döende åldring i rullstol uppstår som en sprakande heavy metal-Mefistofeles. Inneboende och skötare på hemmet blir andar och medspelare i iscensättningen, som tar hela teaterrummet i bruk. Ett cirkusnät är spänt över salongen, där aktörerna tyngdlöst utför akrobatiska konster, medan den föryngrade Faust och Gretchen utför en luftdans på trapetser till rök, färgstarka ljusspel och hög musik. Föreställningen bejakar åldringars längtan efter livets möjligheter och för in Goethes filosofiska drama i en ungdomlig, energisk estetik, full av spektakulära effekter. Skådespeleriet leker uppsluppet med versformen men landar i rätt klichéartade personteckningar. Vesturport gör inte anspråk på att vara intellektuella finlirare utan skapar utagerande nutidsteater i relation till en globaliserad kultur av dataspel, tv, film och musik. Det är betecknande att det manifest gruppen en gång avsåg att formulera alltjämt är ett oskrivet blad.

36-årige Viliam Docolomanský och hans teaterstudio Farm in the Cave (uppkallad efter Lorcas hemgård Daimuz) arbetar nästan helt icke-verbalt i en utforskning av hur människans puls, rytm och rörelse formas i samspel med kultur och historia. Docolomanskýs scenkompositioner är ett slags dans- och rörelseteater där varje uppsättning får en särskild rytm hämtad från skilda folk eller händelser. Gruppens uppsättningar har utgått från bland annat tjurfäktning, afro-brasilianska ritualer och det rutensk-slovakiska minoritetsfolkets emigrantsånger, men även tagit upp det historiska traumat med Slovakiens deportationer av judar under andra världskriget. Ur dessa skilda kontexter utvinner Docolomanský och hans aktörer specifika vibrationer, röster och rörelser som uppenbaras i deras fysiska utspel. Spelet är kollektivt, polyfont och hängivet och inbjuder åskådaren till en intuitiv, inkännande, ordlös förståelse av vad som är på spel. Docolomanskýs sökande efter oslipade, ursprungliga gester riskerar dock att leda till en viss ensidighet i uttrycken. Starkast i det som visades på festivalen var scener från verket ”Väntrum” (Cakáren) från 2006, om mötena mellan nutida resenärer och deporterade judar på tågstationen Zilina-Záriecic, vars idéinnehåll formulerats i mer distinkt koreografiska uttryck.

Bland de nyskapande scenkonstnärerna intar Katie Mitchell en särställning. Sedan tidigt 90-tal har hennes teaterkonst utvecklats vid sidan av den pragmatiskt resonerande och psykologiserande spelstil som dominerar brittisk teater. Mitchell, som även gästregisserat på Dramaten, är mycket inspirerad av polsk och rysk teater, liksom av Pina Bausch. Hennes teater förenar musikalitet och kroppars poetiska spel med en ingående textanalys, vilket har visats i hennes arbete med antika grekiska dramer, Tjechov, Strindberg och samtidsdramatikern Martin Crimp. Katie Mitchell har också på 2000-talet utfört komplicerade och kontroversiella tekniska scenexperiment, t ex med Virginia Woolfs ”Waves” och Dostojevskijs ”Idioten”, där hon fragmentariskt bröt upp gestaltningen i en mosaik med liveprojicerad video, artificiellt ljud och reellt spel på scenen. Katie Mitchell känns annars bäst igen på växlingarna mellan dramatiska dialogpartier och drömlika mellanspel av dans, där ensemblen rör sig som en kör i en annan verklighet framkallad av ljus och diffusa ljud eller musikslingor ur ett odefinierat förflutet. Hon blottlägger konflikter mellan det undermedvetnas sårbarhet och våra rationella, kontrollerande livsstrategier.

Martin Crimp talade vid ett seminarium i Sankt Petersburg om sitt mångåriga samarbete med Katie Mitchell, som gjort uruppsättningar av flera av hans pjäser (bl a ”Försök mot hennes liv”) och klassikeröversättningar. Han framhöll att en framstående regissör som Mitchell också är ett slags författare som förmår skriva in sitt eget scenspråk på texten utan att ändra den. Man får förmoda att Crimp också njöt av festivalföreställningarna med Lev Dodins varsamma, återhållna ”Tre systrar” och Peter Steins sobra, genomlysta läsning av Heinrich von Kleists klassiska komedi ”Den sönderslagna krukan”. Dodins skådespelare agerade minimalistiskt, vilade i en underliggande dramaturgi som förde deras gestalter genom scener där olika uppgifter skulle lösas. Alla kriser, missbedömningar och tomma illusioner avtäcktes efterhand, skrevs in i en större tid, utan särskilda åthävor. Peter Steins uppsättning av Kleist var mer temperamentsfylld och lustfyllt upprorisk. Den framfördes av ett stjärnteam från Berliner Ensemble, med Klaus Maria Brandauer i huvudrollen som den korrupte provinsdomaren Adam, som själv är den skyldige i en tvist han ska döma mellan två byfamiljer. Stein får det stora Europeiska Teaterpriset för sin outtröttliga förmåga att ut i minsta detalj dissekera och analysera äldre och nyare dramatexter. Ur denna grundforskning väver han en bärande struktur av intentioner, handlingar, komplikationer, intellektuella och politiska kommentarer. Steins scenkonst är stilren, klarsynt och lockar fram skådespelarnas kreativa intelligens. Somliga menar att den är passé, kanske är Peter Stein en av de sista stjärnorna i en utdöende regiteater, där ordet dominerar. Och visst är det tydligt att teaterkonsten går i andra riktningar. Men ännu är det förvånansvärt få scenkonstnärer som förmår kombinera en brokig, mångsidig teatralitet med en intellektuell stringens som öppnar nya skikt i vår förståelse av oss själva och vår omvärld.

Publicerad SvD 14/5 2011

- Lysna även på Theresa Benér i Sveriges Radio OBS: Musik i teater - en europeisk trend?

Läs mer om Premio Europa:

- Premio Europa per il Teatro 2009 - stora Europeiska Teaterpriset till Krystian Lupa >>>

Läs mer om Katie Mitchell:

• Anatomy of a Suicide – av Alice Birch, regi Katie Mitchell >>>
• Scenkonstens språk essä (3) – The Forbidden Zone – av Katie Mitchell >>>
• The Forbidden Zone – av Katie Mitchell, Schaubühne gästspel Göteborg >>>
• Operafestivalen i Aix-en-Provence 2016 – Katie Mitchell, Krzysztof Warlikowski och Moneim Adwan >>>
• Våld på teaterscenen – Kane, Pinter, Garcia m fl >>>
• Atmen (Lungs) av Duncan Macmillan - regi Katie Mitchell, Schaubühne >>>
• Berlinteater våren 2014 – Ostermeier, Thalheimer och Mitchell >>>
• Die Gelbe Tapete – Katie Mitchell, Schaubühne, gästspel Odéon, Paris >>>
• Reise durch die Nacht, Avignonfestivalen 2013 >>>
• Fröken Julie tolkad i europeisk teater >>>
• Katie Mitchell sätter upp Tjechovs Måsen på Det Kongelige i Köpenhamn >>>
• Samtidens tomrum skildrade på Londonteatrar - Simon McBurneys Endgame samt Katie Mitchells Pains of Youth >>>
• A Dream Play – Strindbergs Ett drömspel tolkat av Katie Mitchell >>>
• Ny dramatik på Royal Court – Marius von Mayenburgs Feuergesicht (Fireface) och Martin Crimps The Country, våren 2000 >>>
• A Dream Play – Strindbergs Ett drömspel tolkat av Katie Mitchell >>>
• Ny dramatik på Royal Court – Marius von Mayenburgs Feuergesicht (Fireface) och Martin Crimps The Country, våren 2000 >>>