Staden som scen. Metropolis Laboratory i Köpenhamn
I våras hade Royal Court Theatre i London urpremiär på den brittiske dramatikern Martin Crimps nya pjäs, The City. Iscensatt av Katie Mitchell (som just gästregisserat på Dramaten) var detta ett ångestladdat scenpoem om rotlösa människor i en storstad. Crimps sparsmakade, avbrutna dialoger utspelades på en läckert designad, avskalad scen som framhävde tomhet och kontaktlöshet mellan rollgestalterna, en man, en hustru, deras lilla flicka och en grannfru. Varje replik filtrerades genom en icke definierbar rymd av osäkerhet som kunde få rätt banala meningar att klinga som hot eller strategiska fällor. Den neurotiska grannfruns klagomål på parets lekande barn i trädgården fick snart en underton av att hon skulle kunna göra dem något ont. Men även glada nyheter mellan maken och hustrun, om arbete, resor etc, tycktes ingå i osynliga nät av konspirationer.
The City är en pjäs som skildrar främlingskap i den moderna storstaden, den obehagliga känslan av att man inte riktigt hör till i rummet och inte har en autentisk delaktighet i de relationer och berättelser som utvecklas där. Alla signaler – röster, rörelser, ljud, ljus, former – sorteras undermedvetet i individen och väcker reaktioner av trygghet, rädsla, entusiasm eller aggression. Staden är en scen där oändligt många kombinationer av människor med skilda förutsättningar ska förhandla sig fram till en samlevnad, som berikas både av det förflutna, av nuets möjligheter och av visioner för en framtid. Men hur ska vi göra oss förstådda och kreativa i detta myller av människor med olika drivkrafter och särarter? Hur kan staden bäst förvalta och utveckla sina invånares mångfald och dynamik?
Kulturen har en viktig, kanske avgörande roll att spela i denna dialog. I flera sekler har städerna haft kulturinstitutioner, som teatrar, museer, bibliotek m m, för att organisera det kollektiva minnet, formulera identiteter och självbilder och skissa människors föreställningar om en möjlig framtid. Men dessa institutioner är ofta inhysta i byggnader, som många finner isolerade från samtidens verklighet och vardag. Den kulturella dialogen behöver föras ute på gator och torg, även i stadens övergivna eller själlösa områden. Frågan är då hur man bäst skulle kunna integrera den kulturella och kreativa kommunikationen i utvecklingen av själva stadsmiljön, göra städer till levande konstverk?
Dessa frågor ligger i hjärtat av projektet Metropolis (cph-metropolis.dk), som organiseras av Köpenhamns internationella teaterfestival KIT, under en tioårsperiod, 2007-2017. Förra året inleddes Metropolis med en biennal, där tvärkonstnärliga installationer, teaterexperiment, audiovisuella iscensättningar, performance m m utspelades på offentliga platser i Köpenhamn, med staden som scenografi. I sommar samlas ett hundratal urbanister, arkitekter, bild-, ljud- och scenkonstnärer från hela världen i Metropolis Laboratory, där man i seminarier och arbetsgrupper reflekterar över konkreta uppslag för hur konst och kultur kan förnya och prägla städer inifrån. Det första seminariet, Thinking Metropolis, pågick tre dagar i juni och kretsade kring tre teman: kreativa urbana processer, tillfälliga rum och nya media. En väsentlig referens för många är den brittiske urbanisten Charles Landry, som skapat organisationen Comedia (comedia.org.uk) och bland annat skrivit böckerna The Creative City: A toolkit for urban innovators (2000) och The art of city-making (2006). Landry menar att visioner ofta faller på rädslan att modifiera lagar och att avvika från överblickbara standardprocesser. Han hävdar att den byråkratiska apparaten kan bli ett kreativt instrument för utveckling. I stället för att planera städer ovanifrån, med inhämtande av yttranden från remissinstanser, där man ofta placerar kulturell kommunikation som pynt i en teknisk och funktionell plan, bör man integrera olika kultur- och intressegrupper i ett gemensamt, tvärdisciplinärt stadsskapande underifrån.
Seminariet gav en mängd inspirerande exempel på kreativ utveckling av städer, stadsdelar och mindre urbana rum. Den krisdrabbade baskiska industristaden Bilbao har sedan 90-talet gjort en tung satsning på arkitektoniska och kulturella märkesprojekt, med Frank Gehrys spektakulära utformning av Guggenheimmuseet i täten. Bilbao blomstrar i dag av kulturturism, ekonomiskt uppsving och positiv ”branding”. Den kanadensiske konsulten Tim Jones från det icke vinstdrivande företaget Artscape berättade om en kulturell renässans i Toronto, där man satsat på traditionella institutioner och festivaler men även byggt om gamla industriområden till aktivitetscentra som blandar konst, idrott och folkrörelser. Artscape har bland annat projekterat kulturkvarter i ombyggda fabriker och nya byggnader, där man erbjuder billiga ateljéer och konstnärsbostäder. Detta ger de praktiska förutsättningarna för konstnärer att verka i urbana miljöer, där de i sin tur anses ha ett gynnsamt, vitaliserande inflytande på omgivande kvarter. På så sätt förankras kultursatsningarna i staden i en mer långsiktig aktivitet, placerad i dialog med olika grupper av invånare.
Birgitta Persson, generalsekreterare för nätverket Trans Europe Halles (teh.net) beskrev hur TEH samordnar utövare vid kulturcentra i 25 europeiska länder, från Nordirland till Moskva. Gemensamt för alla är att de omvandlat gamla slakthus, militärbaracker, fabriker och liknande bruksbyggnader till lokaler för gränsöverskridande kulturprojekt. Birgitta Persson är själv baserad på kulturhuset Mejeriet i Lund. En imposant medlem är Kabelfabriken, Kaapeli, i Helsingfors, ”fem hektar kultur”, som rymmer museer, dansteater, gallerier, konstskolor, idrottsföreningar m m och sysselsätter runt 900 personer. En mer blygsam medlemsgrupp i TEH, Stanica, huserar i en tågstation i slovakiska Zilina. Stationen har blivit till ett aktivt kulturhus men fungerar fortfarande också som station. Ibland börjar föreställningar inne i anländande tåg och fortsätter sedan ute på perrongen. Motsvarande dubbla aktiviteter finns i en pappersfabrik i Moskva, där halva byggnaden ägnas åt pappersproduktion och andra hälften av de konstälskande ägarna har upplåtits åt kulturutövare. Kulturhusen i TEH är föreningsdrivna, oberoende och har utbyten av unga volontärer men erbjuder professionella produktioner, ofta som internationella festivaler med fusioner av olika konstgrenar.
Thinking Metropolis uppehöll sig också mycket vid betydelsen av temporära kulturprojekt i stadsrummet. Just Metropolisbiennalen avser att utöva det man kallar kulturell akupunktur i Köpenhamn. Det vill säga man fokuserar specifika, till synes anonyma stadsmiljöer och laddar dem med en konstnärlig mångtydighet som väcker medskapande associationer hos dem som vistas där. Metropolis agerar särskilt i de nya områdena vid Ørestad och i industrihamnen Nordhavnen (där även årets laboratorium utspelas på Kulturkajen Docken) som är nästa stora urbana utvecklingszon i Köpenhamn. Christina Ray, grundaren av Confluxfestivalen i New York, pekade på hur mycket man kan göra även utan bidrag eller sponsorer. Med utgångspunkt i teorier om psykogeografi (som handlar om att skapa en emotionell laddning i urbana miljöer) har Conflux samlat kreativa personer, som agerar direkt på befintliga platser. De gör turer bland gatukonst, skapar film med folk på gatan, ritar egna kartor utifrån personliga landmärken, guidar i tunnelbanan utifrån ett konstnärligt perspektiv. Det handlar om att få människor att se vardagens rutinmässiga rum i flera dimensioner, placera staden och sig själva i en ömsesidigt berikande berättelse. Eller som fransmannen Yohann Floch från nätverket Circostrada uttryckte det: ”Vi vill skapa en ny mytologi för staden, dikta urbana poem”. Circostrada, bildat av det franska departementet Hors Les Murs, samordnar artister och grupper från nycirkus och multimedial gatukonst i Europa. Floch visade filmsnuttar med artister som dansar i brovalv, andra som gör känsliga koreografiska verk med bulldozers, åter andra som iscensätter poetisk nycirkus på flottar i en hamn eller konstnärer som skapar avancerade ljud- och ljusinstallationer i ödsliga stadskvarter.
Detta är ett litet urval, som antyder något om den enorma mängd av initiativ och idéer som verkställs för att aktivera dialog och relationer i olika städer. Men allt är inte rosenrött och seminariet pekade givetvis också på svårigheter i dessa kulturella processer. Någon ställde frågan vems kultur och vems historier det är som ska förmedlas i staden. Exemplet Kaliningrad kom upp, där brutala interventioner i modern tid har kastat staden och dess invånare mellan en ostpreussisk europeisk identitet och en sovjetisk, centralstyrd historielöshet. Ska man bygga vidare på det gamla tyska arvet från Königsberg eller utveckla en rysk identitet? Hur ska det moderna Kaliningrad artikuleras arkitektoniskt och kulturellt?
Den australiske arkitekten Gerard Reinmuth tog upp en annan problematik. Vi kan bygga i stort sett vad som helst i dag, forma hus och miljöer i associationsrika mönster. Men utifrån vilken rumsuppfattning skapar vi städer? Reinmuth diskuterade begreppet ”spatial intelligence” och pekade på hur starkt kulturellt betingade vi är i vårt sätt att organisera bostäder, kvarter och offentliga rum. Han visade hur man i Australien byggt toppmoderna, standardiserade bostäder för aboriginer, som ”uppgraderats” från sina slumområden med till synes otjänliga hem. Men i själva verket, framhöll han, våldför man sig på deras sociala mönster, då de har helt andra rumsliga uppdelningar mellan män och kvinnor och hygienutrymmen än vi är vana vid i västerländsk tradition. Reinmuth ställde frågan hur vi i framtidens multikulturella storstäder ska kunna skapa en urban ekumenik för att etniska grupper med annan logik i sina offentliga rum ska känna sig hemma. Han jämförde visuellt ett Köpenhamnskvarter med en nordafrikansk souk och pekade där på avgörande kulturkrockar. Raka, öppna rum med mycket plats mellan människor kontra ett labyrintiskt myller med fysisk närhet mellan invånarna. Vilka traditioner styrs stadsplanerare av när de strukturerar de rum vi möts i? Kommer minoritetskulturernas invånare alltid att tvingas anpassa sig till främmande rumsliga former? Eller kan man tänka sig att våra rumsuppfattningar successivt kan mötas i helt nya mönster? En annan talare på seminariet reflekterade också över hur vi ska kunna inrätta offentliga urbana utrymmen av tystnad och tomhet, som inte bara upplevs som ödsliga och hotfulla.
Men kanske är det redan förlegat att tro att man kan bygga eller kulturellt organisera former för en berikande mångkulturell samlevnad i städerna. Metropolis Laboratory hade flera talare som utgick från den digitala revolutionen, som de menar radikalt kommer att förändra våra umgängesmönster. Staden kanske snarare ska tillhandahålla inglasade offentliga platser som underlättar digital distansdialog i kombination med möten i nuet. Staden och våra hem blir då ett slags plattformar för ett globalt umgänge och informationsutbyte, som går fjärran bortom närkvarteret. I ett sådant scenario utmanas förstås individen på nytt att formulera sin identitet och sociala delaktighet i en större gemenskap utifrån andra, ännu inte klart urskiljbara kriterier.
Publicerad Under Strecket SvD 11/7 2008
Läs mer om CPH-Metropolisprojektet:
Trevor Davies om Metropolis Copenhagen
Köpenhamn Metropolis 2009 - Jay Pathers danspromenad på Nørrebro...
Metropolisbiennalen 2007 - platsspecifik teater i Köpenhamns stadsrum