Christina Ouzounidis: Naturen, vanorna, tiden, moralen

I Christina Ouzounidis nya pjäs har hela scenrummet byggts om till en trädgård, med mustigt grön gräsmatta, fontäner, grodor, kaniner och ett äppelträd, som i Edens lustgård. Fåglar kvittrar och syrsor spelar i Hennings Lundkvists ljudinstallation, och ur marken kommer tre personer av olika genus, iförda hudfärgade kroppsstrumpor och fikonlöv över könet. De skyms delvis av tre högtalare som demonstrativt ställts i förgrunden och bryter den idylliska tablån.

I begynnelsen var ordet, naturen och människan. Högtalarna förmedlar orden, språkskärvorna, som flödar genom de tre gestalterna, framställda av Pia Örjansdotter, Daniel Nyström och Ester Claesson. De talar polyfont och lågmält, förstärkta av mikrofonmyggor, om verklighetens förändring över tid, om sanningen som ett sken, filtrerat genom tid, geografi, perspektiv, vanor, medvetande, jämförelser. De är spelfigurer som reflekterar språkets banor genom verkligheten och vår upplevelse av den. Här talas om skottet, om en kniv som skar genom en arm, om en takterrass med piskställning – tre vägar mot ett tänkbart självmord, som kanske aldrig genomfördes. Här finns uppgörelser med ett diffust Du, som kan vara en dömande förälder, en svekfull partner eller en osynlig, förtryckande norm, som aningslöst förmedlas av personer med den symboliska makten.

Christina Ouzounidis vidareför här idéer från den uppmärksammade Heterofil, där hon undersökte hur man kategoriserar individers sexualitet och livsval i relation till en given normalitet, som aldrig ens definieras eller ifrågasätts. I denna nya iscensättning konstruerar hon en bild av naturens urscen, Eden, och söker där de definierande ordens och ordningens uppkomst. Hennes paradis bebos intressant nog inte bara av en man (Daniel Nyström) och en kvinna (Ester Claesson) utan också av ett tredje kön, i Pia Örjansdotters androgyna figur. Alla tre framstår dock som könsneutrala, vilket utmanar vår kulturs heteronormativa perspektiv.

Flera textlager möts i detta stycke, som likt körsång ageras framåt, mot publiken, inte i samspel mellan skådespelarna. En linje berör den ensamma, icke konforma personen som inte förmår leva i enlighet med förväntad normalitet. En absurd enkätscen illustrerar hur välmenande psykologer följer vissa scheman för att gradera denna individs avvikelser. I andra scener uttrycks en intensiv längtan efter att vara delaktig i den självklara, aldrig ifrågasatta parbildningen. Monologen ”Jag vill vara din respektive” är fylld av en människas smärta över att inte ingå i en idealiserad, banal par- eller familjekonstellation, ”som inte kräver en förklaring”.

Ouzounidis pjäs har tidvis en stark samklang med Sarah Kane Psykos 4.48. Här finns utsattheten, längtan efter tillhörighet, och rösterna ur ett språk som inifrån och utifrån projicerar in individen i en moralisk ordning hon inte anser sig tillhöra. Detta är allt annat än publikfriande teater, som framförs med imponerande sober återhållsamhet av de tre skådespelarna.

Teatr Weimar, Malmö. Text, regi: Christina Ouzounidis. Scenografi: Johan Bergman, Jenny Ljungberg, Christina Ouzounidis. Medv: Pia Örjansdotter, Ester Claesson och Daniel Nyström

Publicerad SvD september 2009