Ingmar Bergman: Fanny och Alexander - regi Emmet Feigenberg, Det Kgl Teater Köpenhamn

I den våg av internationella teateruppsättningar som nu görs av Ingmar Bergmans filmer ligger det nära till hands att se Fanny och Alexander som mest lämpad för scenen. Den är en hyllning till teaterns värld, har en tydlig dramaturgi och en del lödiga monologer om livet som rollspel och om de masker vi bär.

Det första partiet, där familjen Ekdahl firar jul, leker teater och vältrar sig i en frigjord sexualitet, utspelas mellan tre tunga teaterridåer i sammet: två knallröda och en grön. När teaterchefen Oscar Ekdahl gått bort och hans fru Emilie gift sig med den auktoritäre och livsförnekande biskop Vergérus, flyttar hon med Fanny och Alexander in i en asketisk, grå miljö av fyra kala sättstycken. När barnen befrias av den ystre antikhandlaren Isak kastas de in i ett drömspel av nya ridåer, ljussatta i violett, förstärkta av hallucinatoriska elektroniska ljudlandskap. Här, i det omedvetnas värld, frigörs även Feigenberg och skapar nutida teater av Bergman.

Vägen dit är kantad av det klassiska borgerliga dramats fallgropar. Hos farmor Ekdahl, en roll som tolkas med insiktsfull närvaro av Ghita Nørby, utageras föråldrade könsroller i ett självklart värnande om familjen som institution. Regin söker förvisso bryta den psykologiska illusionen, t ex med den deprimerade sonen Carl (Peter Gilsfort) och hans tyska fru (Søs Egelind), vars eviga gräl spelas spexartat. Eller i Mikael Birkkjærs komiskt bilhandlarburduse porträtt av kåtbocken Gustav Adolf. Men framställningen kommer ändå att ställa sig bakom familjen Ekdahls traditionella kultur, speciellt då Jens Albinus tolkning av biskop Vergérus visar en djupt osäker man, som oreflekterat tagit tillflykt i religionens straffande dogmer och våld. Denne biskop ser bra ut, men saknar intellektuell och andlig tyngd. Han är en förlorare från början.

Sofie Gråbøl (även känd från tv som ”Sarah Lund”) tillägnar sig lyhört den centrala rollen som Emilie. Föreställningen fördjupas av hennes utveckling, från munter hustru till Søren Sætter-Lassens godmodige teaterchef Oscar, till ung änka som anar möjligheter till förnyelse och en egen mening med livet. Gråbøl uttrycker en nutida kvinnas aspirationer och steg mot frihet. Samtidigt verkar hon i en civilisation som alltid ska belöna henne när hon snarare ger avkall på den självständighet hon söker formulera för sig.

Emmet Feigenberg tar intellektuellt fasta på Bergmans Strindbergsinspirerade mantra om att allt är rollspel och teater. Men uppsättningen får ett lyft först när verkligheten i biskopsgården kollapsar och även regin slår sig lös i gestaltningen. Figurer från olika scener får då en simultan närvaro, liksom ljus och artificiella ljud utnyttjas för att forma uttrycket. I de partierna får teatern ett överläge gentemot filmen och placerar Bergmans rika fantasivärld här, mitt ibland oss.

Det Kongelige Teater, Köpenhamn

Text: Ingmar Bergman, övers Niels Brunse. Regi: Emmet Feigenberg. Scenografi, kostym: Karin Betz. Medv: Ghita Nørby, Sofie Gråbøl, Søren Sætter-Lassen, Jens Albinus, Tommy Kenter, Sonja Richter, Mikael Birkkjær m fl

Publicerad SvD 2/4 2011

Läs mer om dansk teater:

• Dansk teater til eftersyn >>>

Läs mer om Ingmar Bergmans teater:

• Könsbyte i Scener ur ett äktenskap – och mycket Bergman! >>>