Teatern – slagfält eller försoningsplats?
I förra veckan modererade jag ett internationellt seminarium om scenkonst och yttrandefrihet i Europas nya offentlighet. Panelen bestod av idel teaterkändisar: dramatikerna Marius von Mayenburg, Simon Stephens och Astrid Saalbach, samt regissörerna Jan Klata, Milo Rau och Anna Takanen. Just när vårt samtal skulle börja meddelade Dramaten att chefen Eirik Stubø hade avgått. Jag funderade snabbt på om det gick att med anledning av detta ta upp något principiellt resonemang om konstens frihet och pröva det med seminariets eminenta panel. Men sorgligt nog kunde jag bara uttolka Stubødramat som ett symptom på brister i kommunikation och handling mellan personal, ledning, styrelse och allmänhet. Detta i en institution som spelat både Norén, Shakespeare och gamla greker, och därigenom torde vara expert på hur man hanterar komplicerade mellanmänskliga relationer.
Ibland förvånas jag över att en del konstnärer kan vara så opåverkade av det de på scen till synes har förstått och gestaltat. Teater handlar om att sammanjämka det faktum att alla som agerar på ett visst sätt, utifrån ärligt uppsåt, i grunden har rätt i att göra det de gör, även om det frontalkrockar med andras uppriktiga handlingar. Detta är livets och mänsklighetens tragedi. Teatern hjälper oss att försonas med den olidliga känslan av att den verklighetsbild vi har kan uppfattas och formuleras diametralt motsatt av en annan person. Ibland måste vi till och med försonas med att den andre ”vinner”, kanske till och med på ohederliga grunder.
Ska vi då slå ihjäl varandra när detta uppstår? Eller åtminstone skända och förnedra varandra i sociala medier?
Redan Euripides relativiserar våra individuella nederlag genom att skriva in dem i en större kosmisk berättelse. Någonstans sker en upprättelse – vi vet bara inte hur den ser ut och när den kommer. Teatern tillåter oss också att närstudera våra trasiga själar, vårt förlorade hopp – men ändå finna kraft att gå vidare. Jag kommer att tänka på Frank Castorf, som i en frustande, vild uppsättning av Dostojevskijs Onda andar fick rollfigurerna att samlas vid ett piano och sjunga besinningslöst, som i en besvärjelse av sina mest smärtsamma förluster. Och jag blir uppbyggd inifrån av Krzysztof Warlikowski, som avslutar sina enorma, ofta upprivande föreställningar med att ensemblen möts i dans och sång.
I vissa delar av Europa stormas teatrar av grupper som regisserats eller frivilligt känt behov av att reagera mot det de upplever som blasfemi eller omoral. Ibland har de inte ens sett vad de protesterar emot: teater som del av ett offentligt samtal, skapad kollektivt, med uppriktigt uppsåt. Andra teatrar utövar självcensur, får indraget stöd eller ledningen utbytt, för att de har en repertoar som är misshaglig för de rådande politiska makthavarna. I Oslo går ett regeringsparti till attack mot en teater som vill förstå hur intolerans får fäste och sprids i våra samhällen. I Stockholm samlas människor utanför en teater för att tända ljus för en orättvist plågad och alltför tidigt bortryckt artist. Men också för att varna förövaren på insidan av teatern.
Det unika med teatern är att den kan fånga upp och gestalta alla dessa kriser och konflikter. Teatern har nämligen ett språk för att medla mellan våra personliga känslor och affekter och det offentliga rum där vi ska fungera tillsammans enligt givna överenskommelser och kulturella koder. Så mitt råd till alla som känner sig övergivna, svikna, förbannade och förtvivlade: gå på teatern, se dig själv – och ta emot den andre i dig själv.
Malmö 15 april
Theresa Benér
Foto: Wyjezdzamy (Vi reser), Hanokh Levin/Krzysztof Warlikowski, Nowy Teatr, Magdalena Hueckel
Mera stoff:
- Seminarium Colombine teaterförlag 25 år, 8/4 2019 med Mayenburg, Klata, Milo Rau m fl >>>
- Kommentar av Theresa Benér till seminariet 8/4 2019 >>>
- SvD 15/4 2019 om dramat på Dramaten >>>
- YouTube med protest mot Jan Klatas uppsättning av Strindbergs Till Damaskus, Stary Teatr, Krakow >>>
- Debattinlägg Norsk Shakespearetidsskrift med anledning av statsminister Erna Solbergs yttrande i striden om Black Box Teater i Oslo >>>