teaterkritik - kulturproduktion

Om teknologisk scenkonst – och människomaskiner, CPH Stage (2)

måndag 12 juni, 2017
blog/hovmod-morten-abrahamsen-2.jpg

Teaterfestivaler erbjuder både scenkonstfrossa och tid för reflektion. Ett av många panelsamtal på CPH Stage handlade om de nya dramatiska former som uppstår i samspel med teknologiska innovationer. Samtalet fördes bisarrt nog av fyra män, som om teknik i konsten vore en exklusivt manlig angelägenhet. Samtidigt har en kvinnlig dansk scenkonstnär, Kirsten Dehlholm och hennes performancelab Hotel Pro Forma, i decennier legat i framkant med teknologiska experiment som lett till nytänkande scenpoesi (Hotel Pro Forma fick i lördags Reumertpris 2017 just för årets performance med det utsökta kör- och videoverket Neo-Arctic, som kan ses i sin helhet här).

Panelsamtalet handlade mest om hur VR, virtual reality, tar plats i scenkonst och ger åskådare möjlighet att simultant uppleva flera berättelser, eller själva bli aktörer på scen. Malmöbaserade kollektivet Bombina Bombast har blivit internationellt eftertraktade för sina VR-projekt och uppmärksammades även på CPH Stage, där de drog utsålda hus till The Shared Individual på självaste Det Kongelige.

Samtidigt som vi då reflekterar över att teater – som alltsedan slutet av 1800-talet har varit en tekniknyfiken konstart – numera kan förflytta oss live till andra fiktiva dimensioner och rum, höjdes på festivalen ett varningens finger för hur teknik kan få oss att mista kontrollen över oss själva. Om vi nu alls har någon kontroll…

Svensk-danska scenkonstnären Annika B Lewis presenterade med Kassandra Productions projektet Omni-Presence, en humoristisk interaktiv performance i ”digitalt självförsvar”. I en liten campingvagn ombyggd till digital försvarsanstalt kunde några besökare åt gången delta i en timslång boot camp med artisterna Annika och Kristoffer (Krarup). Bland övervakningsmonitorer och kabeltrassel skapade de konkreta bilder av de små och stora nätverk vi kopplar upp oss mot och villigt lämnar ut en massa personliga data till. Allt för att känna oss delaktiga och operativa i det globala informations- och tjänstesamhället. Men övningarna i Omni-Presence påminde om hur totalt vanmäktiga vi egentligen är inför hur alla privata data används, och hur transparenta våra påstått slutna grupper, kommunikationer och system är. Är det vi människor som styr teknologin – eller styrs vi av den?

Den frågan ställdes på sin spets i den suggestiva sci-fi-dokumentären Hovmod (Högmod), del i teater Republiques serie uppsättningar om de sju dödssynderna.

I centrum en ung kvinna som vill ha barn, spelad av Sofia Mehlum. Men hon vill skapa det själv, med den barndesign och stamcellsteknologi som faktiskt står till buds redan i dag. Kvinnan dras in i en informationsdjungel om celler, ägg och genom, väljer ras, muskelstruktur, ögonfärg med mera, samt väljer bort sin egen mörka ångestgen men lägger till autism, i hopp om att skapa ett geni. Hennes ambition är att barnet ska bli bättre än hon själv, en människa som är fri.

Den nya människan ska födas ur en maskin på en kinesisk klinik i Afrika – och med denna nya teknik avskaffas även föräldraledighet, då barnen tas om hand kollektivt tills de är flygfärdiga medborgare.

Kvinnan för regelbundet samtal med en röst, som är hennes egen mor. Modern förfäras av dotterns känslolösa barnavelsprojekt. Någonstans är detta dotterns ultimata frigörelse från de emotionella band som nedärvs i kedjan mor-barn-barnbarn etc. Men är hon fri? Blir barnet fritt? Hur knyts relationer?

Denna tankeväckande pjäs, av duon Ma Archive, dvs regissören Liv Helm och kompositören/ljudkonstnären Matilde Böcher, är helt inbäddad i ett elektronisk-akustiskt ljudkonstverk komponerat utifrån en faktisk förlossning. Grundackordet är en födande mors häftiga andhämtning, vilket förankrar verket i människans mest vitala funktion, syresättningen. Vi kan förvisso redan andas på konstgjord väg med maskiners hjälp – men vore det önskvärt att reproducera människan helt maskinellt, med celler utvunna ur ett hårstrå? Vem och vad blir då du och jag? Vem hör vi till?

Dessa identitetsfrågor förföljer redan den traditionellt koncipierade människan, så vad är egentligen skillnaden? Den frågan kan vi ta med oss in i den sköna nya världen.

Köpenhamn 12 juni

Theresa Benér

Läs mer om CPH Stage 2017:

  • The Blind Poet – Jan Lauwers och Needcompany på CPH Stage >>>
  • CPH Stage 2017 (1) – hyllning till det avvikande >>>
  • Kan scenkonsten frigöra oss från oss själva? CPH Stage (3) >>>

Foton: 1+2 Hovmod, Republique, Per Morten Abrahamsen
3, panelsamtal, fr v Jesper Pedersen, Thomas Howalt, Mads Damsbor, Paul Castagno, foto Theresa Benér