Kvinnornas teater

8 mars, kvinnornas egen dag.

Det kan finnas anledning att särskilt hylla denna dag genom att uppmärksamma kvinnobilden i nutida europeisk teater.

Teater och scenkonst hjälper oss ju att skapa föreställningar om det vi är och skulle vilja vara. Frågor om kvinnlig identitet har under längre tid varit centrala i teatern.

Den brittiska regissören Katie Mitchell, som är verksam i både Tyskland, Frankrike och Storbritannien har i sitt konstnärskap konsekvent satt kvinnan i centrum, för att undersöka hur hon i verkligheten skapar sig själv, kontra det vi kan kalla kvinnors konventionella image (som ofta är förenklande och ytlig). I två aktuella uppsättningar, som bygger på verk av Elfriede Jelinek respektive Marguerite Duras, ger Katie Mitchell bud på intressant kvinnlig frigörelse.

När Staffan Valdemar Holm var chef för Dramaten brukade han kritiseras för att släppa fram för få kvinnliga scenkonstnärer. Med det intensiva kvinnoporträttet i Lucas Svenssons nya oratoriepjäs Jeanne d’Arc har Staffan Valdemar Holm som regissör format ett kraftfullt bud på hur en kvinna kan erövra och bevara en auktoritet, bortom mäns strukturer och påbud. Jeanne d’Arc spelas på Republique i Köpenhamn – en uppsättning som borde leva vidare på Europaturné.

I dansk teater talar man för övrigt om det kvinnliga regiundret. Med namn som Elisa Kragerup, Katrine Wiedemann och Kirsten Dehlholm saknas det inte innovativa förebilder. Och många kvinnliga regissörer, även svenska, dras med i deras fotspår. Jag skriver om detta fenomen i Teatersalongen, nättidskrift för Kulturhuset Stadsteatern (Stockholm). Och här finns flera länkar på samma tema >>>

Scenkonsten lever och utvecklas av personligheter – på scen eller bakom – som vågar bryta konventioner och gränser. Det verkar som om kvinnor har en alldeles särskild fallenhet för detta!

Malmö 8 mars 2018

Theresa Benér