teaterkritik - kulturproduktion

Kan scenkonsten verkligen frigöra oss från oss själva?

onsdag 14 juni, 2017
blog/har-pa-den1-christian-geisnaes.jpg

Ha koll på dina privilegier – check your privileges!

Denna viktiga devis förmedlades av Malmö stadsteaters chef Kitte Wagner i ett livligt panelsamtal om jämställdhet i scenkonst, arrangerat av HautCPH Stage.

Kitte Wagner var inbjuden som ett slags dubbelagent, då hon dels har långvarig erfarenhet av ledningsarbete på Betty Nansen och Nørrebro Teater i Köpenhamn, dels är nybliven chef på svenska sidan Sundet. Danskarna var mycket nyfikna på hennes vittnesmål från det politiskt korrekta Sverige: lägger sig ”feministpoliserna” i det konstnärliga arbetet?

Förvåningen var stor när Wagner kunde meddela att hon för sin styrelse redovisar könsfördelning i produktioner och mellanchefsposter men ingalunda är belagd med tvingande kvoter. Om siffrorna skulle de visa sig obalanserade väcker de snarare frågor om det är något man förbisett.

Det Kongeliges skuespilchef Morten Kirkskov, som också deltog i panelen, kan sägas vara företrädare för den ”danska modellen”, dvs att man är uppmärksam på snedfördelningar men förlitar sig på scenkonstens naturligt inbyggda jämställdhet. I hans arbete på Det Kongelige går det hur bra som helst: där är övervikt på kvinnliga husregissörer och dramaturger samt fifty-fifty könsfördelning i den fasta ensemblen.

Det gångna spelåret på Det Kongelige har dominerats av starka kvinnliga regissörer med originella uppsättningar, till exempel Elisa Kragerup (Oidipus/Antigone och Dukkelise), Minna Johannesson (Højskolesangbogen), Therése Willstedt (Trettondagsafton) och Nikoline Werdelin (Stjernefamilien).

Morten Kirkskov framhöll att hans till synes feministiska konstnärliga profil på Det Kongelige är driven av lust, inte av dåligt samvete eller plikt att uppfylla vissa kvoter.

Men just detta är uttryck för en viss privilegieblindhet, hävdade någon. Om inte Kirkskov aktivt medverkar till att stärka jämställdhetsreglerande processer inom organisationen kan han ju lätt efterträdas av en chef med helt annan agenda. Det är också milt sagt bisarrt att endast 13 procent av Danmarks teaterchefer i dag är kvinnor, med tanke på att just kvinnor är ledande inom dansk scenkonst (jag skrev en understreckare om det för ett par år sedan – läs här).

En av mina stora upplevelser på årets CPH Stage var också en kvinnococktail med dynamit och färger: Reumertprisade Hår på den på Teater Grob, av Line Mørkeby i samarbete med helkvinnlig ensemble och konstnärligt team. I rungande fart avfyrar den briljanta trion skådespelare (Özlem Saglanmak, Patricia Schumann och Marie-Louise Wille) ett fördomsfritt collage där de utforskar alla tänkbara föreställningar om ”den fria danska kvinnan”.

Här gisslas mansgrisattityder, feministklichéer, bimbo-behagsjuka, kroppsfixering, erövringar genom sexualisering, internaliserad undergivenhet, frigörelsestrategier och moderna genusteorier i en ljuvligt ironiserande kamplust, underbyggd med stor intelligens och bråddjupt allvar.

Föreställningen, i lysande regi av Line Paulsen, slår sig ystert fram till en sorgmodig undran: Även om kvinnan identifieras som fri kanske hon inte känner sig fri? Och, om nu kvinnan måste tala om sin frihet – är hon då egentligen fri?

Svåra frågor, som ytterst grundas i den eviga filosofiska problemställningen om människans frihet. Kan vi åtminstone för stunden enas om att den någorlunda fria konstutövning vi kollektivt stöttar borde genomsyras av en någorlunda frigörande och kritisk syn på genus, normer och privilegier, inte minst dem vi själva bär och reproducerar? I bästa fall kan ju konsten i så fall skapa förutsättningar för individer att identifiera och bejaka ett visst mått av personlig frihet.

Köpenhamn 14 juni 2017

Theresa Benér

Läs mer om CPH Stage 2017:

  • The Blind Poet – Jan Lauwers och Needcompany på CPH Stage >>>
  • CPH Stage 2017 (1) – hyllning till det avvikande >>>
  • Om teknologisk scenkonst – och människomaskiner, CPH Stage (2) >>>

Foton, 1+2: Hår på den, Teater Grob, Christian Geisnæs
3: Paneldebatt CPH Stage, fr v: Kitte Wagner, Tess Sophie Skadegård Thorsen, Morten Kirkskov och Mikkel Frey Damgaard. Bild Theresa Benér