Girighet – från Molière till dagens Europa
Ur ett hål i trottoaren kravlar plötsligt en kvinna upp. Iförd lång brokig kjol, huckle och med en hoprullad madrass som hon vant dumpar upp på gångbanan, innan hon prydligt lägger tillbaka trottoargallret till sin sovkammare. Detta är mitt i Paris, i Latinkvarten, intill Sorbonnes amfiteatrar där århundraden av lärda samtal ivrigt sökt formulera berättelser om människan.
Jag är på väg till Théâtre Artistic-Athévains, i kvarteren bakom revolutionernas Place de la Bastille. En trupp spelar Molières L’Avare, Den girige, iscensatt av Jacques Osinski, en fransk regissör som i övrigt arbetat mycket med svensk dramatik – av Sara Stridsberg, Stig Dagerman, Magnus Dahlström och Strindberg förstås.
L’Avare skildrar i Osinskis tolkning ett nutida Frankrike som knappast möter revolutionens ideal, där egenintressen och ekonomisk girighet förvaltas ömt och reproduceras genom generationer. Här handlar det inte bara om den förmögne änklingen Harpagon som är en rå hustyrann mot sina barn och underordnade. Även sonen Cléante och dottern Elise har blivit självupptagna och odrägliga när de inte får precis som de vill ha det.
Medan en välmående familj som denna odlar sina interna splittringar och ogint håller på sitt, söker utslagna människor nattlogi i metron och under trottoarer. Hur ska vi ta oss vidare?
Molière och Osinski ger egentligen inget svar, för pjäsen avslutas med status quo, dvs Harpagon kramar ömt sin pengabox och struntar i omgivningens avsky.
Men i Köpenhamn motsvarar teater Republique sitt namn och öppnar våra sinnen för en vacker utopi.
Teatern skapar en serie om de sju dödssynderna, som nu inletts med Griskhed (Girighet), ett collage av Kamilla Wargo Brekling och bildkonstnären John Kørner.
Scenen är fylld med Kørners stående ovala former i olika storlekar och färger. Tre kvinnor lyfter runt dem, samlar på dem kollektivt och individuellt, bråkar ibland om dem, snor från varandra. Ibland tjuter de till av lycka över ett nyförvärv.
Vi har mycket – men vill ha mer, säger de tre lekfullt vitsminkade kvinnorna i kör. De tillägger med naiv övertygelse att detta är allt som finns, och därför kan vi inte vara fler.
Kørners former på scenen är som en bild av en nations samlade tillgångar. Men tänk om, säger Kørners röst inifrån en människostor form, tänk om vi alla sparade i en bank för rika personliga upplevelser? Där vem som helst kan investera sina visioner, föreställningar och fantasier. Och alla sedan får dela dem sinsemellan. Om vi la vår energi på att ge, i stället för att ta?
Det är en fin tanke, och plötsligt liksom växer scenen med nya former i gula, röda och blå nyanser, som lyfter i videoprojiceringar mot scenväggarna.
Konstigare än så borde det inte vara att gå från girighetens slutna system till delaktighetens öppna gemenskap. Det är i alla fall inte mer surrealistiskt än att se en kvinna komma upp med sängkläder ur trottoaren.
Paris 16/11 2016
Foton: Griskhed, Republique, Per Morten Abrahamsen
L'Avare, Théâtre Artistic-Athévains, Pierre Grosbois