Den idealiska teaterkritiken
Scenografen och regissören Ulla Kassius efterlyser i Expressen (1/5 2019) en teaterkritik som gör tydligare analyser av scenens rum och audiovisuella element. Det är en alltigenom lovvärd och rimlig begäran. Teater är tredimensionella former (såsom kroppar, dockor och scenografiska element), ljus/video/animationer, färg, ljud (såsom ord, musik och ljudinstallationer), kostym och mask, relationer och handlingar. Allt detta komponeras fram ur ett rum som oftast är nedsläckt och mörkt. Kassius beklagar att svenska teaterkritiker saknar ord för vad de ser på en scen och hävdar generaliserande att ”de som nu är verksamma kommer alla från litteraturen”.
I sin text redogör Ulla Kassius för Stefan Larssons aktuella uppsättning av Tennessee Williams Linje Lusta på Dramaten, helt utifrån dess visuella aspekter. Hon berättar levande om verkets uttryck av video, mask, ljus, kostym och färg.
Och Expressens redaktion har varit generös. Kassius text består av 3735 tecken (inklusive mellanslag). Det är en bra bit över gängse mått för en recension i svensk dagspress. För att passa in i nutidens snabblästa, klickvänliga medielandskap ligger recensioner i allmänhet på 2800 till absolut max 3500 tecken, men i detta inräknas även ingress och credits, dvs rutan som anger titel, spelplats och ett urval av de konstnärer som varit inblandade i produktionen.
Jag noterar att Ulla Kassius i sin njutbara och generöst utbredda läsning av Stefan Larssons Linje Lusta inte med ett ord nämner vad som faktiskt är på spel i pjäsen. För egen del är jag väl förtrogen med Linje Lusta (har dock inte sett den aktuella uppsättningen), och kan således relatera allt hon skriver till min egen erfarenhet av stycket och dess problematisering av könsroller och famlande efter identiteter.
Om man nu tänker sig att en text skulle ge läsaren en chans att förstå vad det alls är fråga om, och reflektera över hur skådespelarna konstnärligt medvetet utforskar sina roller i organisk samverkan med de språkliga skikt som formuleras genom de sceniska elementen, och om samma kritiska text också skulle lyfta resonemanget utanför teatersalongen och relatera det till den sociokulturella verklighet vi lever i – ja då skulle vi befinna oss i något som för mig vore en önskevärld. Där teaterkritik faktiskt får ta plats – och tid! Men då hamnar vi betydligt närmare 6000-10000 tecken än de format som nu råder.
Jag vet, för jag har själv vid några tillfällen ålagt mig uppgiften att skriva och skriva och skriva om allt det jag sett i en teateruppsättning. Att följa upp allt det jag i mörkret noterat och kunnat erinra mig av föreställningens mångskiktade audiovisuella avtryck, varierande gester, menande repliker, kulturella referenser. Första gången tog det mig mer än fem veckor innan jag hade skrivit färdigt. Och nej, den texten har inte blivit publicerad i någon tidning – jag kommer att bevara den till en bok.
Teater är en så komplex konstart att villkoren för kritiken är absurt utformade. Varför i hela fridens namn ska man skyndsamt – på några timmar, ibland nattetid – författa en kritisk text om ett så sammansatt, kollektivt verk?
Det finns något i själva publiceringsformen – det korta formatet, önskan om klickvänlighet, den tajta arbetstiden och de löjligt låga arvodena – som tyvärr inbjuder till en ganska ytlig teaterkritik. Ur journalistiskt perspektiv är det absolut busenkelt att skriva ihop ett handlingsreferat, krydda med några politiskt angelägna kommentarer, och berätta om skådespelarna gjorde ett hyfsat jobb eller ej. Det är också mycket enkelt att ”tycka” något om en föreställning, att exempelvis skriva att skådespelarna har ”en makalös närvaro”, vilket är ett positivt omdöme, men egentligen inte säger ett dugg om deras specifika tillvägagångssätt för att lösa rollens uppgifter och handlingar. Teaterrecensioner, så som de ser ut i dag, blir i allmänhet korta och läsvänliga texter, vilket passar in med det allmänna tonläget i media. Att de är centrerade på skådespelare ligger helt i linje med personfixeringen i vår tid. Det svenska offentliga samtalet handlar mer om enskilda personers handlingar och (privat)liv än om de idéer och visioner som skulle kunna lyfta oss alla till att se verkligheten och våra egna kreativa möjligheter att forma den till något vi inte tidigare anat.
Premiärrecensioner bidrar sällan till djupare reflektioner kring estetiska val eller till analys av de motsättningsfulla erfarenheter som just teater så nyanserat kan belysa.
Jag har länge förespråkat att institutionsteatrar och teaterhögskolor skulle skapa ett slags akademier för just denna typ av fördjupande diskussioner om den pågående repertoaren. Där scenkonstnärer, kritiker, publik och övriga intresserade kan mötas och ta del av den kunskap och de frågeställningar som formuleras i scenens unika gestaltningar. I bästa fall skulle detta kunna leda till scenkonstnärer som på allvar känner sig sedda i sin yrkesutövning, långt bortom nöjesindustrins marknadsföring och spekulativa kändiskult, liksom till en mer upplyst och i ordets bästa mening krävande publik.
Malmö 6 maj 2019
Theresa Benér
PS Teaterkritiker sedan 1981, studier i drama-teater-film, inte litteraturvetenskap.
Foto: War Sum Up, ett mångdimensionellt musikteaterverk av Hotel Pro Forma, med Lettiska Radiokören, fotograf Gunars Janaitis.
Läs mer:
- Can Theatre Criticism, Hit by the Crisis of Printed Media, Respond to the Complex Artistic Expressions of Contemporary Theatre? >>>