teaterkritik - kulturproduktion

Joël Pommerat och de Gula västarna

måndag 13 maj, 2019
blog/pommerat-ca-ira1-1-elisabeth-carecchio.jpg

Den franske scenauteuren Joël Pommerat har i mer än tio år skildrat den hunsade medelklass som nu protesterar i de Gula västarnas rörelse. Hans teater belyser klyftan mellan politikens nyliberala jargong och den pressade vardag som många lever i.

Kaos utbryter på scenen och i salongen. Deputerade i Nationalförsamlingen grälar öppet och förolämpar varandra. Polis och militärer slår ner demonstranter. Folket bildar medborgargarden. Extrema revolutionärer leder attacker mot officiella byggnader och trakasserar folkvalda. Butiker plundras. Kroppsdelar av makthavare som lynchats till döds visas upp som troféer. Rykten sprids i alla läger om våld, provokationer och övergrepp, vilket leder till ännu mer våld.

Vi befinner oss mitt i den franske teatermannen Joël Pommerats senaste pjäs, Ça ira (1) – fin de Louis. Den spelas i vår (2019) på Théâtre de la Porte St-Martin i Paris med Pommerats eget Compagnie Louis Brouillard. Detta är nu inte, som man skulle kunna tro, en dagsfärsk pjäs inspirerad av utvecklingen med proteströrelsen les Gilets jaunes, de Gula västarna. Nej, Ça ira (1) – fin de Louis hade urpremiär redan i september 2015 och har turnerat både nationellt och internationellt. Den fick 2016 teaterpriset Molière för bästa uppsättning, bästa regi och bästa dramatiker. Jag själv såg den i november 2015, på Amandiers i Nanterre, men minnet av den fyra timmar långa föreställningen är högst levande, eftersom den sammanbinder scen och salong. Många av de protesterande rollfigurerna sitter bland publiken och gör oss alla delaktiga i den akuta konflikten.

Likheter mellan revolutionen och Gula västarna

Joël Pommerat och hans trupp hade förberett pjäsen i över ett år. Med utgångspunkt i historieforskning formade de kollektivt en scenisk gestaltning av franska revolutionen och kung Ludvig XVIs fall, fast med vår tids språkbruk och nutida kostym. Pjäsen inleds med att kungen och hans premiärminister talar om kris, miljardunderskott i statsbudgeten, om att hela folket måste ställa upp på en politik av ekonomisk åtstramning. Reformerna framställs som en oundviklig nödvändighet. Pommerat skapar en direkt koppling till dagens politiska retorik och logik. Uppdelningen mellan kungen och hans ministrar motsvarar vår tids rollfördelning mellan president och regering.

Pjäsen och föreställningen utvecklas med dramaturgiskt effektivitet, där privilegierade grupper (adeln och prästerskapet) protesterar mot att de ska drabbas och behöva betala skatt. Parallellt följer vi medborgarmöten i tredje ståndet (tredjestanden) där man debatterar och ska utse deputerade till ståndsförsamlingen i Versailles. Här bryts vanliga, arbetande medborgares vardagliga bekymmer mot stora principiella frågor – precis som inom rörelsen för Gula västarna. Någon vill ha skyddade handelsregler för tillverkare av traditionell konfekt, en annan vill ha en ny stadsplan i Paris för att förbättra luftkvaliteten, och åter andra hävdar att folkets deputerade primärt måste driva konstitutionella frågor om jämlikhet och medborgares rättigheter. Det råder en kris för representativiteten – och den kollektiva tilliten är låg.

Även inom ledarskikten utageras oenighet och arga debatter. Adelsmän tror inte på att släppa ifrån sig politisk makt till folkvalda borgare, då de anser att franska folket är splittrat och bara söker snabba lösningar på egna problem. Vi känner igen detta från Frankrike just nu, där Macrons nationella debatt syftar till att fånga upp åsikter och behov, utan att iscensätta Gula västarnas krav på beslutande folkomröstningar. Pommerat lyckas gestalta politikens komplexa processer, där det gäller att skapa hållbar representation, etablera prioriteringar och sammanjämka kortsiktiga behov med långsiktiga visioner.

Fokus på en utsatt medelklass

Joël Pommerat är en av de få ledande dramatiker och teatermän som har satt ljuset på Frankrikes alltmer ekonomiskt och socialt pressade lägre medelklass, de som i dag av olika skäl samlats som Gula västarna. I hans uppsättningar möter vi folk som arbetar hårt och inte egentligen ifrågasätter den rådande ordningen, men som alltid kommer i kläm när företag ska rationalisera och avskeda eller skära ner arbetstid och lön för sina anställda. Pommerat betecknar sig som en auteur de spectacles, dvs han skriver med kroppar, ord, ljus, ljud och kostym. Texterna är det som han sist fixerar efter den kollektiva processen med Compagnie Louis Brouillard – men samtliga är utgivna på Actes Sud.

Redan med trilogin Au monde (2004), D’une seule main (2005) och Les Marchands (2006) mötte Pommerat och hans grupp en stor publik. Styckena fångar upp ett alltmer managementpräglat politiskt språk som styr individens liv i globaliseringens tidevarv. I dessa pjäser gestaltas med en empatisk ironi hur människor försöker anpassa sig till samtidens ledord. Man skildrar personer som får svåra arbetsskador men ändå är lojala med arbetsplatserna och kollektivet, eller som är stolta att ha jobb i tung försvarsindustri samtidigt som den levererar utrustning till dubiösa krig i tredje land.

Pommerats teater är full av paradoxer: i kabarén Je tremble (2007) står en utmärglad kvinna, före detta narkoman, och framför regeringens mantra: ”Encore un petit effort!”, bara en liten insats till, så ska ekonomin vända och allt bli bra för alla. Hennes ben bär henne inte längre och hon faller till golvet medan hon upprepar samma slogan. Eller en arbetscoach i pjäsen Cercles/Fictions (2010) som glättigt säger till en grupp långtidsarbetslösa: ”Man måste lära sig att väcka lusten hos andra. Begäret. Lusten. Alltså lära hur man säljer sig! /…/ Ni måste börja betrakta er själva som produkter, ja, som ytterst värdefulla produkter, av dyrbart material. Och för att sälja denna produkt, sälja den till mig, då måste ni lära er att marknadsföra den!”

Joël Pommerats verk gör en glasklar analys av den smärtsamma klyftan mellan en absurt effektiviserad samhällsdiskurs och vanmäktiga människors försök att hänga med i den. I Ma chambre froide (2010) visar han emellertid hur det förtryckande maktspråket också kan väcka ett våld från de hunsade. En kvinna på en supermarket tyngs av sin arbetsgivares råa förolämpningar och kollegornas osolidariska utnyttjande av hennes vänlighet. Med inspiration från Brechts Den goda människan från Sechuan uppfinner kvinnan en mycket våldsam bror som hon inte kan styra. Hon klär ut sig till sin bror och misshandlar både chefen och kollegorna samt kräver att de ska lyda ”systern”. Det är ett inkännande porträtt av den lilla, vanliga människan som fått nog, ras-le-bol, som fransmännen själva brukar säga.

Jon Fosse betydelsefull

Fransk samtidsteater är generellt sett inte särskild uppfylld av att spegla medelklassens realism, och skiljer sig där helt från exempelvis brittisk teater. Den legendariske teatermannen Jean Vilars visioner lade redan från 1950-talet grunden för en théâtre populaire som strävade efter att skapa elitteater för folket med repertoarens främsta pjäser – men på alla sätt se till så att det är tillgängligt för alla (dvs kulturhus i förorter och mindre städer, låga biljettpriser, publiksamtal etc). Fransk teater och nyare dramatik har ofta en poetisk eller intellektuell förhöjning, för att åskådaren ska kunna få perspektiv på vardagens villkor och se sig själv i ett större, mytologiserat sammanhang. Den typ av kämpande antihjältar som vi finner i Joël Pommerats verk speglas mer i samtida fransk film, av regissörer som Robert Guédiguian, Abdellatif Kechiche, Emmanuelle Bercot eller André Téchiné.

Intressant nog är det i den översatta samtidsdramatiken som franska teaterbesökare får de starkaste skildringarna av de lägre klassernas sociala och psykologiska utsatthet. Vissa av Lars Noréns pjäser (Kliniken,7:3) har haft betydande genomslag, liksom Stéphane Braunschweigs lyhörda uppsättningar av Arne Lygre och hans delvis förstummade rollfigurer. Men framför allt ger Jon Fosses dramatik material till ett sceniskt uttryck för människor utanför den moderna urbana dynamiken, som förlorat kontrollen över sina tankar och handlingar. I fransk teater, som är så verbalt utagerande, blir Fosses ordkarga, andefattiga gestalter representanter för delar av befolkningen som hamnat vid sidan av samhällets utveckling. Den typ av figurer som Fosse porträtterar finns i små, avfolkade byar på franska landsbygden. Det är lantbrukare, mekaniker, hemvårdare, bagare, pensionärer etc; personer som inte gör mycket väsen av sig – men som får en alltmer inskränkt tillvaro i takt med att lokal service och kultur försvinner, priser ökar på hus och dagligvaror, och resor bort (eller till det mytiska Paris) blir en oåtkomlig lyx.

Jon Fosses pjäser synliggör den existentiella kris och depression som ligger bakom det här årets alltmer våldsamma proteströrelse från de Gula västarna. Joël Pommerat speglar fint den gemenskap som trots allt kan uppstå mellan de hunsade – och i hans pjäser, inte minst i Ça ira (1) – fin de Louis, talar människorna oavbrutet med varandra, grälar utifrån sina motsatta ståndpunkter. Jon Fosses rollfigurer, däremot, har ju ofta murat in sig själva i en stumhet. När de agerar blir det snarare utifrån en ordlös desperation. Den leder till ett besinningslöst våld. Även det präglar, tyvärr, delar av les Gilets jaunes, de Gula västarna.

Ça ira (1) – fin de Louis

Text, regi: Joël Pommerat, med Compagnie Louis Brouillard

Foto, Ça ira (1) – fin de Louis, Elisabeth Carecchio

Publicerat i Norsk Shakespearetidsskrift, nr 1/2019.

Läs mer om Joël Pommerat

  • Contes et légendes – av Joël Pommerat, Nanterre-Amandiers >>>
  • Joël Pommerat – en solidarisk scenkonstnär >>>
  • Joël Pommerat – teater om arbetet som gemenskap, livsluft och förtryck >>
  • Scenkonst som utvecklar och fördjupar den europeiska dialogen – om Joël Pommerats La réunification des deux Corées >>>
  • Teaterhöst 2011 i Paris - från upplopp till scenpoesi. Castellucci, Pommerat, Warlikowski... >>>
  • Nyskapande totalteater i Paris Festival d'Automne 2008 - Complicite, Théâtre du Radeau, Joël Pommerat m fl >>>