Brechts stumma Kattrin och människans våld
På tidigt 1980-tal såg jag i Köpenhamn ett gästspel med det legendariska internationella scenkonstlaboratoriet Odin Teatret. De spelade collaget Brechts æske (Brechts aska) i regi av Eugenio Barba. Med utgångspunkt i pjäsklassikern Mor Courage och Bertolt Brechts biografi gjorde gruppen sceniska utforskningar av krig, åsiktsförtryck och konstnärlig gestaltning kontra ”verklighet”.
De lät 30-åriga kriget (som Mor Courage utspelas i) smälta samman med andra världskriget och undersökte teman som flykt, exil och kompromissande under hot.
Den scen jag bäst minns från föreställningen är då Courages dotter, den stumma Kattrin, efter att ha utsatts för gruppvåldtäkt av ockuperande soldater klättrar upp på sin mors handelsvagn och börjar trumma frenetiskt. Hon varnar folk i byn för de framstormande trupperna. Hon spelades av Iben Nagel Rasmussen, en av Odin Teatrets ledande skådespelare.
Just scenen med Kattrin står i centrum även för ett workshopbaserat collage, Katrin X, av och med det internationella utforskande kollektivet TMR, Trans Mission Research, som leds av argentinsk-franska regissören Mariana Araoz.
Även Katrin X sätter fokus på det ögonblick där den stumma Katrin (hon stavas här med bara ett t) träder in och bryter historiens våldsspiral. Hon lämnar faktiskt Brechts pjäs för att se i vilka historiska situationer hon skulle kunna agera och eventuellt förändra människans självdestruktiva belägenhet.
Ensemblespelet drivs framåt av skådespelarna Emilie Strandberg, Harald Leander och Nils Peder Holm samt sju yngre amatörskådespelare. Med hjälp av Etienne Champions halvmasker, Ombline de Benques dockor och ett kollektivt berättande lyfter de fram rollfigurerna Katrin, hennes bröder Eilif och Schweizerkas samt Mor Courage. De placeras i historiens evigt upprepade krigssituationer; i antikens Grekland, franska revolutionen och Vietnamkriget, fram till dagens cyberkrig, vidare ut i rymden i kamp mot svarta hål, tillbaka ner på jorden med smältande isar och klimatkrig.
Överallt når de det kritiska ögonblick där Katrin med stumma vrål och trumspel ser en chans att sätta stopp för förödelsen.
Marta Cicionesis enkla scenografi av tyger och Ilkka Heikiös skiftande ljusspel tillåter effektiva förflyttningar i tid och rum på den lilla spelplats som bjuds i teaterhuset Bastionen i Malmö. Längre fram spelas Katrin X på Skillinge Teater, där själva lokalen erbjuder mera rymd.
Det är mycket intressant att studera kontrasterna mellan proffs och amatörer i spelet med masker och små, enkla dockor. Man skulle kunna tro att det enkelt går att ”gömma sig” bakom en mask eller en figur man håller framför sig. Men tvärtom kräver det en än större precision i den egna kroppen och rösten: allt måste ställas i stiliseringens tjänst. Och här vet de erfarna skådespelarna exakt hur kroppens gestik ska bära fram de fiktiva figurerna. Det är också denna tydlighet som gör att man kan skifta fokus blixtsnabbt och bli något helt annat.
Just ett sådant gediget yrkeskunnande lär vi behöva mer än någonsin, nu när teatrar på nytt öppnas efter en förintande coronaperiod. Utifrån den specifika konstnärliga kompetensen ryms möjligheten att på relativt kort tid med små medel och få personer skapa poetiskt gestaltande, infallsrik scenkonst – med stor räckvidd i tid och rum.
Malmö 5 september 2020
Theresa Benér
Foto, Katrin X, Trans Mission Research
Föreställningar Katrin X >>>