2017 på europeiska scener – Årets bästa!
2017 var ett år där jag medvetet sökte botanisera bland internationellt verksamma scenkonstnärer och grupper jag inte tidigare följt. Det blev många intressanta upptäckter, som colombianska Mapa Teatro, japanske regissören Satoshi Miyagi, nyzeeländske scenkonstnären Lemi Ponifasio, kubanska scenkonstnären Tania Bruguera, eller danska kollektivet Livingstones Kabinet.
Tack vare festivaler får vi in dessa brett varierande scenspråk i den europeiska teaterkulturen. Det vidgar vår syn på vilka kroppar, handlingar, frågor och värderingar som får plats på scenen. Det ger perspektiv på mig själv och min roll i vår samtid.
Årets bästa-listan nedan domineras av etablerade konstnärer inom europeisk teater. Det kan bero på att de till sina produktioner får resurser och engagerade medarbetare som bidrar till verk på en hög konstnärlig nivå. Teater är dock så beskaffad att det ibland kan vara nog så intressant att se något ”ofulländat” men genuint sökande efter en erfarenhet vi bara anar konturerna av.
Flera av de nedan listade verken spelas i repertoar. Det är bara att resa iväg!
Årets bearbetningar av litterära verk för scen
Ungeduld des Herzens – Stefan Zweigs roman Hjärtats oro, på Schaubühne Berlin. Mästerlig, mångdimensionell regi av Simon McBurney, och en ensemble som virtuost polyfont berättar historien, i perfekt koordinerat samspel med ljud, video och rörlig scenografi.
The Virgin Suicides – Jeffrey Eugenides succéroman i ett fullödigt, fascinerande, glödande visuellt verk av Susanne Kennedy för Münchner Kammerspiele/Volksbühne Berlin. Kennedy upprättar ett säreget universum där hon utforskar identitet, riter, liv och död i en artificiell värld av media och idealbilder.
Årets bearbetning av film för scen
Ossessione – Luchino Viscontis neorealistiska film från 1943 omvandlas till hypermodern teater av Ivo van Hove. Jude Law och Toneelgroeps Halina Reijn i tätt, hudlöst samspel kring kroppars kreativa och sedan hjälplöst destruktiva begär.
Årets klassiker
Antigone – huvudnummer på Avignonfestivalen var Satoshi Miyagis buddhistiska läsning av Sofokles antika tragedi. Utsökt zen-scenografi med vatten och klippor, där rollerna mångfaldigades: en skådespelare var marionettlik kropp, en annan var rösten, och i en tredje dimension agerade de i skuggspel på Påvepalatsets fasad.
Othello – Shakespeares klassiker fick nytt liv på Det Kongelige Teater, där Elisa Kragerup gjorde Othello och Desdemona till ett samkönat kvinnligt par. Etniskt och sexuellt utanförskap förstärkte dramats kris och huvudpersonens fatala självtvivel.
Årets nya pjäs
Anatomy of a suicide – av Alice Birch, i regi av Katie Mitchell, Royal Court, London. En betvingande, välkomponerad pjäs som utforskar nedärvda anlag för depression och självmord hos tre generationer kvinnor i en familj. I Mitchells perfekt rytmiserade regi gestaltas deras berättelser simultant – förstärker och fördjupar perspektiven.
Sopro – text och regi av Tiano Rodrigues, chef för Nationalteatern i Lissabon. En vacker, drömmande pjäs som hyllar sufflörens viskningar i teatern och samtidigt skildrar de in- och utandningar som fyller teaterkonsten med luft, röster och närvaro.
Årets musikteaterverk
Roma Armee – av Yael Ronen med ensemble för Gorki Theater, Berlin. Vildsint kabaré som offensivt hyllar romsk kultur, historia, identitet och utanförskap i Europa. Svenske Lindy Larsson spelar ledande roll i den lustfyllt mångsidiga ensemblen.
Madama Butterfly – regi Kirsten Dehlholm och Hotel Pro Forma för La Monnaie, Bryssel. Ett förödande vackert scenkonstverk där hjältinnan dubbleras av en bunrakumarionett, anförd av tre dockspelare. Spektakulära kostymer av Henrik Vibskov i detta utsökta, gripande verk.
Årets scenkonstverk
Democracy in America – av Romeo Castellucci. Ett djuplodande, visuellt enastående verk, om de myter och religiösa ideal som utgör fundament i den amerikanska självbilden. Scenpoesi av mångtydiga, ibland gåtfulla gestaltningar med helgjuten italiensk ensemble.
Årets performanceverk
The Blind Poet – Jan Lauwers och Needcompany skapar ett polyglott collage av text, dans, musik och rörlig skulptur för att utforska begrepp som nation, kultur, ras och historia.
Årets mest anspända föreställning
Ashes to Ashes – reading av Harold Pinters pjäs med Isabelle Huppert och Jeremy Irons. Festivalen Premio Europa per il Teatro kröntes av de två mottagarna av stora priset, men på grund av några missar i organisationen blev stjärnorna osams på riktigt. Det hängde istappar i luften mellan dem, vilket gav extra krydda åt Pinters text om den gåtfulla relationen mellan en man och en kvinna. Huppert visade sig i längden vara den som bäst uttryckte den oförutsägbara pinterska mångtydigheten, medan Jeremy Irons spelade brittiskt, traditionellt och korrekt.
Foton:
- Roma Armee, Gorki Theater, Esra Totthoff
- The Virgin Suicides, Münchner Kammerspiele, Judith Buss
- Othello, Det Kongelige Teater, Emilia Therese
- Ungeduld des Herzens, Schaubühne, Gianmarco Bresadola
- Standing in Time, Avignonfestivalen, Christophe Raynaud de Lage
- Madama Butterfly, La Monnaie, Baus
