Årets bästa 2018 på europeiska scener

Scenkonsten i Europa kretsar 2018 mycket kring frågor om identitet, yttrandefrihetens gränser och konstens möjligheter. Robert Lepage fick på nöten med sitt projekt Kanata, om trauman förr och nu hos Kanadas urbefolkning. Anklagad av First Nations-representanter för kulturell appropriering av deras historier stoppades Lepage från att spela Kanata i Montreal. Verket fick däremot i december premiär på Paris Festival d’Automne i en bearbetad version, med passande underrubriken la Controverse.

Polske Jan Klata väckte oro när han talade om elefanter i rummet, dvs regissörerna Kirill Serebrennikov och Milo Rau som hamnat i onåd hos ryska myndigheter, i sitt pristal på den prestigefulla Premio Europa-festivalen i Sankt Petersburg. I Danmark, där immigranter som begått brott men inte kan avvisas hädanefter interneras på en fängelseö, fick regissören Tue Biering Reumertpris för monologen Rocky. Den visar hur en liberal kulturman stegvis besegras av den främlingsfientliga populismens förråande, demagogiska debattklimat och avslutas i en scen med en livs levande dansk folkepartist.

I mitt urval av särskilt minnesvärda föreställningar 2018 är tonläget något mer nyanserat. Jag vill gärna se teatern som en plats där vi konfronteras med svåra existentiella, politiska och kulturella frågeställningar, men i mångdimensionella former som stimulerar vår fantasi och kreativitet, så att vi alla får delaktighet i att reflektera över hur vi hamnat här och vart vi skulle kunna vara på väg. De flesta av dessa uppsättningar spelas i repertoar och/eller på turné. Följ länkarna till mina recensioner. Kolla upp och planera en teaterresa!

Gott Nytt Teaterår 2019!

Malmö 2 januari 2019
Theresa Benér

Årets scenauteur

Susanne Kennedy. Till svårt krisdrabbade Volksbühne Berlin skapade Susanne Kennedy Women in Trouble, ett fängslande drömspel om en kvinna med multipla identiteter, i en posthuman framtid, där vi lever och återskapas som kloner i en evighetscykel, bortom tid. I välkänd Kennedystil dubblerades rollfigurerna av flera skådespelare iförda latexmasker, som mimade sina repliker i playback. Scenografin skildrade världen som ett lyxigt spa i en såpopera och snurrade som en maffig installation på den stora vridscenen.

Årets dramatiker

Wajdi Mouawad. Mouawads tillhörighet i libanesisk, kanadensisk och europeisk kultur gör honom till ett poetiskt medium för alla de röster och föreställningar som ekar genom vår samtid i ett sökande efter fäste och form. Med Notre innocence skapade Wajdi Mouawad ett polyfoniskt verk som solidariserade sig med en ung generations energi, drömmar och kollapser. I Tous des oiseaux tecknar han en mångfasetterad, nutida fresk av människor fångade i konflikter mellan historia, nutid och framtid, vars personliga livsprojekt hämmas av de etniska, nationella eller kulturella identiteter de tillskrivs. Skriven och iscensatt i en driven dramaturgi på La Colline, där Mouawad också är teaterchef. Pjäsen spelas på fyra språk – engelska, tyska, hebreiska och arabiska. Inte illa på en fransk nationalscen!

Årets regi av samtidsdramatik

Katie Mitchells uppsättning för Schaubühne av Elfriede Jelineks Schatten (Eurydike sagt) är hennes hittills mest avancerade filmteaterverk. I ett komplext flöde av liveprojicerade scener undersöker Mitchell en kvinnlig författares försök, in i döden, att erövra sitt kreativa rum i relation till sin partner, en narcissistiskt självupptagen rockstjärna. Mästerlig gestaltning av längtan efter autentiska uttryck i en uppskruvad, ytlig kultur där konstnärer blir varumärken.

Krzysztof Warlikowski iscensätter på Nowy Teatr i Warszawa Hanoch Levins komedi Wyjezdzamy, Vi reser. Överförd på dagens Polen skildrar den ett folk som drömmer om ett bättre, spännande liv men vanmäktigt stannar i en alltmer deprimerande och illusionslös hemmiljö. Ändå skapar ensemblen en trots allt-gemenskap som kanske rymmer fröet till nya projekt och visioner?

Årets bästa romaner till scen

Krystian Lupa signerar ett nytt mästerverk med Kafkas Processen, en meditativ gestaltning av de alltmer absurda politiska påbud som kringskär medborgarnas frihet i dagens Polen. Josef Ks väg genom en obegriplig rättslabyrint jämförs med polska intellektuellas försök att tolka de ständigt modifierade spelreglerna för konst och yttrandefrihet under den nationalkonservativa regeringen. Verket spelas på Nowy Teatr och europeisk turné i en samproduktion mellan fyra Warszawateatrar och internationella institutioner.

Portugisiske teatermannen Tiago Rodrigues gör en briljant tolkning av Madame Bovary, filtrerad genom rättegången som hölls mot Gustave Flaubert för att hans roman ansågs uppmuntra till otrohet och osedlighet. Romanen återberättas och gestaltas genom argumentationerna av en fantastisk ensemble. Vilket ansvar bär en konstnär för moral och rättänkande i sitt verk? På Théâtre de la Bastille i Paris.

Årets spel med kön och genus

Elisa Kragerup inledde sitt chefskap på anrika Betty Nansen-teatret med en lustfylld skildring av Virginia Woolfs Orlando. I en fullständigt genusblind rollbesättning gjorde sig uppsättningen till ett med titelrollen: en skapande människa som nyfiket reser genom kön, sekler, länder och sociala roller.

Schaubühnechefen Thomas Ostermeier är omåttligt populär i Frankrike. Men först i år debuterade han som regissör på Comédie-Française. Med Shakespeares komedi La nuit des rois (Trettondagsafton) leker han burleskt med könsförvirringar och sociala rollspel utifrån Judith Butlers genusteorier. I slutet hittar alla ”rätt” men iscensättningen visar att hjärtats utvalda inte alltid stämmer överens med gängse normer.

Årets monolog

Simon McBurney har turnerat över hela världen med The Encounter, en omtumlande expeditionsresa in i Amazonas. McBurney använder virtuost ett mikrofonhuvud, en loop-pedal och olika förställda röster för att måla upp scener och möten med urfolk i regnskogen samtidigt som han kommenterar förutsättningarna för berättelsen. Han har en oöverträffad förmåga att göra sin skådespelarkropp till medium för mångdimensionella gestaltningar och i detta säga något väsentligt om mötet mellan civilisationer.

Årets förtätade tystnad

Med sitt senaste verk The Prisoner skapar 93-årige Peter Brook och Marie-Hélène Estienne en berättelse med mytologiska övertoner. Den handlar om en man som sitter av ett 20-årigt straff i öknen framför ett fängelse och väcker filosofiska frågor om brott och straff, liv och död. Mest minnesvärt i denna sköra, intima gestaltning på Théâtre des Bouffes du Nord är de kompakta tystnader som förtätar varje scen.

Årets dokumentär

La reprise – Histoire(s) du théâtre 1 av Milo Rau med Institute of Political Murder är ett kommenterat stycke dokumentärteater om ett uppmärksammat, brutalt hatmord i Belgien. Rau och ensemblen skildrar händelsen men analyserar samtidigt med vilka medel teatern gestaltar våld på scenen. Ett moraliskt ansvarsfullt sätt att diskutera våld utan att själv rida på våldets spektakulära uttryck. I denna uppsättning följer Rau dessutom de spelregler han satt upp för teater, bland annat att tala flera språk och ha med amatörer. Histoire(s) du théâtre kommer att fortsätta med andra regissörers verk på stadsteatern i belgiska Gent, där Milo Rau är chef.

Foton:

1. Women in Trouble, Volksbühne, Berlin, Julian Roeder
2. Proces, Nowy Teatr, Magda Hueckel
3. Bovary, Théâtre de la Bastille, Pierre Grosbois
4. The Prisoner, Théâtre des Bouffes du Nord, Simon Annand