Samtal med dramatikerna Cristina Gottfridsson och Annika Nyman

Samtal om dramatikers arbete, mellan Cristina Gottfridsson, Annika Nyman och Theresa Benér. Med anledning av 50-årsjubileet för Teaterhögskolan i Malmö, oktober 2014

Cristina Gottfridsson (född 1959) blev för egen del 1995-96 husdramatiker hos Staffan Valdemar Holm på Malmö dramatiska teater. I dag, 2014, har hon hunnit skriva ett 40-tal pjäser, som uppförts på olika teatrar i Sverige och utomlands.

Annika Nyman (född 1984), som tog mastersexamen 2013, har redan fått 14 pjäser uppförda, de flesta med det egna kollektivet teater mutation och Teatr Weimar. Flera pjäser har hon skrivit i samarbete med Sara Tuss Efrik, som gick ut dramatikerlinjen samma år som Annika, 2011.

Theresa Benér: Hur skulle ni beskriva er dramatik?

Annika Nyman: Min dramatik är handlingsbaserad och relationell. Det är en punkt av kreativitet för mig: Vad händer mellan människor? Inom de ramarna tycker jag väldigt mycket kan utforskas. Teatern är en plats som lämpar sig för de nära relationerna.

– Sen har jag en textdel, där det ofta blir ganska massivt. Jag skriver alltid från en utforskande position, där skrivandet och språket blir ett sätt att försöka förstå världen, som inte är självklart för mig innan jag börjar skriva.

Annika Nyman utgår gärna från kända historier, personer eller verkliga händelser, t ex Romeo och Julia, Jeanne d’Arc, Clevelanddramat, så hon vet i förväg hur det ska gå, men inte varför:

– I situationen upptäcker jag hela tiden det oväntade, som kan leda in på vägar jag inte riktigt har kontroll över. Då blir situationen och det relationella viktigt.

– Jag läste om en nygift kvinna som hade puttat ut sin make för ett stup i Grand Canyon. Vad är det som får henne att välja det? Om jag ska skriva om det vet jag hur det ska sluta, men jag måste fantisera om hur det kan bli på det sättet.

Cristina Gottfridsson: Jag hade haft lättare att svara för 20 år sedan. Nu har jag skrivit mer än 40 pjäser, för barn, mellanstora barn, vuxna… Från mycket absurda, minimalistiska saker till stora spretiga pjäser.

– Jag har mycket svärta, men jag tycker det är viktigt med humor också. Det använder jag som kontrast. En av mina svåraste pjäser var på temat när barn mördar barn, Strypartösen. De värsta och svåraste sakerna kan vara komiska, fast de är otroligt smärtsamma. Jag brukar säga skillnad på att vara rolig och komisk. Just nu sysslar jag med tonårstjejer som konsumeras som snacks, t ex Göran Lindberg-historien, det är inga roliga saker.

– Sen är jag rätt anarkistisk. Jag tycker att en historia kan berättas upp och ner och fram och tillbaka och ut och in. Så länge man utgår från situation-relation-aktion kan man göra vad som helst. Jag tycker om när det är spetsigt, skaver hellre än gör något för sött. Mitt eget konstnärstemperament kan vara lite vilt.

Cristina tycker det är viktigt att kunna hantverket, skriva fars och barnpjäser likaväl som svåra saker för vuxna. Tillsammans med Ronny Danielsson och Klas Abrahamsson har hon till och med gjort musikal:

– Jag tycker om att jobba med Ronny, men jag avskyr musikaler!

På 90-talet var hon inspirerad av Pinter och Beckett, såg ner på för ”lätt” teater. Men en viktig sak har hon lärt sig av samarbetet med Ronny Danielsson:

– Ronny har en stor kärlek till publiken och från publiken. Vi kan faktiskt inte göra något utan den. Där lärde jag mig något och fick en ingång till arbetet. Att förhålla sig aktivt till en publik.

Annika tycker det är svårt att skriva i relation till publiken:

– Jag är ju intresserad av publiken eftersom jag är intresserad av kommunikation. Men jag tror inte jag är så bra på att bedöma hur det ska gå fram, eller hur många som ska komma. Nu sätter vi upp skolans slutproduktion med Fredrik Haller. Han har en helt annan förståelse för hur en berättelse går fram.

Theresa: Teatr Weimar och teater mutation anses allmänt stå för ett lite ”svårare” tilltal. Kan det vara en felaktig motsättning som upprättas mellan en intellektuellt undersökande estetik och vad publiken kan ta till sig?

Annika: Med mutation har vi alltid talat om att det är viktigt att tro på att någon utöver oss kan vara intresserad. Det är inte så att vi tycker det är fint om det inte kommer jättemycket publik. Ibland är det oväntade personer som kommer. När vi gjorde farsen Så synd att hon är hora kom flera gånger en man som tillhörde en mer traditionell farspublik.

– Men det blir också en märklig elitism om man sitter och försöker ”ta ner” sin nivå för att folk ska förstå.

Cristina arbetar mycket med kulturella markörer i dialogen. Hennes gestalter har ett väldigt konstruerat språk. Det ger en intressant distans.

Cristina: Ja, jag är ingen naturalist. När jag började skriva var jag aktiv i kvinnorörelsen. Men där fanns något förljuget, att kvinnor var goda och män onda. Samtidigt hade Thatcher och Indira Gandhi satt igång krig. Därför började jag vara vulgär och rå, för jag ville ge motbilder, protestera. Det kan jag också se stråk av hos dig Annika. Jag gillar att man inte går med på att vi bara skulle vara söta och fina.

Annika: Jag tänker också på ditt språk Cristina, att förvrängningen är ju ett sätt att främmandegöra, så det hemtama blir mer synligt i sina beståndsdelar.

Vi talar vidare om svenska teatrars trender, deras fokus på socialt och politiskt nutidsrelevanta uttryck, och en viss ängslighet. Annika anser sig privilegierad, som just nu undervisar på Teaterhögskolan, har fått dramatikerstöd från Författarfonden och har olika uppdrag på gång:

– Jag känner mig ganska fri i förhållande till dem. Jag tycker för övrigt inte den politiska teatern är särskilt politisk.

Cristina: Det är bara överenskommelser. Alla tycker att vi inte ska vara rasister, inte vara hetero, inte det ena och det andra. Det går väldigt mycket ut på att uppfostra publiken.

Annika: Och publiken är ju ofta färdiguppfostrad.

Cristina: Teatern är inte så bra på att hantera verkligheten, den är ibland lite narcissistiskt upptagen av sig själv. Trots att man håller på med aktuella saker så har teatern ett problem att angå folk. Jag funderar på att man aldrig inom teatern frågar sig: Hur ska vi göra för att få publiken att sitta kvar?

Annika: Jag upplever att man tar en författare som är omtyckt för att få publik, köra med säkra kort. Det finns en räddhågsenhet för att det inte ska vara bekvämt, som jag inte tror gagnar teatern. Jag tror att publiken kan intressera sig för det lite svårare också.

Theresa: Hur speglas ert arbete genom regissörer eller de kollektiv som spelar er? Hur mycket släpper ni kontrollen? Blir era verk rättvist speglade på scen?

Cristina: Antingen regisserar man själv – eller också tycker man det är intressant och roligt att någon annan gör det. Hade jag velat att det skulle bli exakt så som jag tänkt får jag ju göra det själv. Eller skriva en bok, där orden står stilla. Men det gör det inte när man släpper lös det med skådespelare och en regissör. Jaha, så har hon sett det, det är spännande!

– Men när det blir katastrof är det inte kul. När det blir förvanskat, som med Kapten Klänning i Uppsala, då är det förnedrande. För man får ju kritiken men vet själv att det är regissörens fel. När folk på vanliga arbetsplatser gör något som inte är bra får de ett samtal på tio minuter med chefen, bakom stängd dörr. Hos oss står det i tidningen. Det är jobbigt. Och det värsta är om arbetet inte ens motsvarar mina egna intentioner. Men är man med i leken så…

Annika: Jag tycker det är jätteroligt när det blir annorlunda än jag tänkt. Men jag tycker det är hemskt när regissören inte har förstått mitt material utifrån samma dramatiska grunder som jag. Eftersom det är så mycket text hos mig kan det bli lite baktungt om man inte ser det dramatiska.

Detta är också relaterat till dramatikers status. Cristina Gottfridsson anser att levande dramatiker paradoxalt nog har låg status på institutionsteatrar. På senare år har prosaförfattare fått en allt starkare ställning.

Cristina: Prosaister som skriver dramatik får uttala sig väldigt mycket. Men vi renodlade dramatiker ges inte ut i bok, våra texter syns inte, här i Sverige. I Frankrike har dramatiker fantastisk status.

Annika: Det finns också en felaktig föreställning om att du kan skriva dramatik om du kan skriva prosa.

Cristina: Och det är ju mycket lättare att skriva prosa än dramatik.

Annika: Jag tycker det är svårare att skriva prosa… Men framgångsrika författare har någon sorts gräddfil in till stadsteatrarna och blir ombedda att skriva pjäser.

Cristina: Inom barnteatern till exempel sitter många dramatiker och dramatiserar framgångsrika barnböcker. Det tycker jag är katastrof. Vi har varit världens bästa barnteaterland, för 30 år sen. Men nu sitter vi och dramatiserar böcker. Dramatiker får inte berätta sina egna historier.

Och då har vi nått fram till upphovet till vårt samtal, att förstå varför det finns en specifik dramatikerutbildning på Teaterhögskolan. Kan man då lära sig bli dramatiker?

Cristina: Ja, det kan man. Man kan lära sig uppbyggnaden, förstå tekniken, vikten av en situation och relation i förhållande till en aktion.

Annika: Man kan inte lära sig att bli konstnärligt intressant. Men du kan lära dig tekniken. Jag själv hade ingen intuition kring situation, men när jag väl lärde mig det var det ett enormt fält av kreativitet som lossnade.

– När jag kommer som prosaförfattare och ska skriva om något ser jag det från ett tredjepersonsperspektiv. Men som dramatiker måste jag ta mig in i personerna och bli tredimensionell, kroppslig i mitt tänkande. Det är två olika sätt att närma sig text.

Theresa: Är det viktigt att ni utbildades i samma hus som skådespelare?

Annika: Nyckeln är att vara i samma hus som skådespelarna. Befinner man sig i en viss miljö börjar man ju se saker. Man lär sig hela tiden.

Cristina: Vi skriver ju för att skådespelarna ska använda texten. Då måste vi veta vad de behöver.

Annika: Det finns inte så mycket handböcker i att skriva dramatik. Men just nu använder jag Kent Sjöströms avhandling, Skådespelaren i handling, till dramatikerstudenterna, för att vi hela tiden ska förstå text utifrån det kroppsliga arbetet.

Samtalsledare och redigering: Theresa Benér, teaterkritiker

Samtalet ägde rum på Teaterhögskolan i Malmö i oktober 2014

Läs mer: Kan man lära sig bli skådespelare?
Samtal med skådespelarna Daniel Nyström och Jörgen Thorsson samt dramatikern Jens-Peter Karlsson och forskaren Kent Sjöström på Teaterhögskolan i Malmö >>>