Hästars anatomi – av Annika Nyman och Mattias Petersson, Teater Mutation/Teatr Weimar

De sällsynta gånger jag bevistar hästkapplöpningar brukar jag slås av den absurda kontrasten mellan hästarnas komplexa, graciösa rörelser och kommentatorernas upphetsade stackaton. Med accelererande, allt hesare stämma uttolkar människan en oförsonlig kamp, där löddrande svett, slem och syrebrist blir tecken på framgång. Viljans triumf över kropp och muskler.

Skådespelarna sitter på snurrstolar med hjul, är ridklädda och vitsminkade som opersonliga kloner. Med varierande intensitet, rytm och ljudstyrka uttalar de paroller om plikten att bygga den egna kroppen, bortom fetma, cellulit, självömkan och självmordsdrift. Mattias Peterson sitter vid ett bord och framför en mindre koreografi över datorn i liveframförandet av sitt ljudverk. Avgrundsmuller, distorsion, knastrande, hästflås och bultande hjärtslag uttrycker våldet i en process där människan söker forma sig själv till livsvinnare.

Annika Nyman använder hästsporten som metafor för att kritiskt formulera vår rastlösa samtid, där kroppar och psyken trimmas bortom förnuft och uthärdlighet, i jakt på rekord och prestation. ”Snabbare, snabbare, ännu snabbare”, rabblar trion i en tät, smattrande kanonpassage. Man måste ju leva upp till pengar som satsats på en – om man så är häst, löpare, eller för den delen tjänsteman eller vd.

Nymans språk och dramatiska struktur påminner mycket om Teatr Weimarkollegan Christina Ouzounidis, med retoriska upprepningar av precisa påståenden, polyfona körsatser och aktörer som överröstar varandra. Hästars anatomi möter publiken som en tryckvåg av teser, vilket blottlägger deras totalitära ideologi. Nyman skriver till exempel att ensamrätten till den egna kroppen bara borde gälla den som gör det mesta av den. Annars bör man fråntas rätten att styra över sin kropp, likt en djurägare som har vanvårdat sina djur.

Civilisationskritiken är stenhård. Just detta envetna fokus på det perversa i våra värderingar av människa – och djur – är både pjäsens styrka och svaghet. Nyman driver aktörerna att alltför fort forcera sig igenom viktiga passager, samtidigt som texten skulle ha vunnit i dynamik på röster som också avviker, bryter sig ut. Å andra sidan inleder Annika Nyman med en sekvens om att vi är födda i våld, får näring av våld, har byggts in i ett bygge av våld. I en sådan världsordning är förstås syrebristen akut och alla motkrafter försvagade.

Hästars anatomi

Teatr Weimar, Teater Mutation, Ensemble Ars Nova. Inter Arts Center, Malmö

Text, regi: Annika Nyman. Musik: Mattias Petersson. Medv: Natalie Sundelin, Rasmus Luthander och Cecilia Larsson

Publicerad SvD 5/11 2012

Läs mer om Teater Mutation:

Cleveland – av Annika Nyman, med Teater Mutation >>>