Parken – av Hans Gefors, Malmö Opera
Malmö Opera har haft Nordenpremiär på Hans Gefors tyska opera Parken. Det är ett oroligt drömspel om människor i otakt med den tid de lever i.
I en rätt obehaglig scen av Parken dansar ett gäng berusade, arga punkare till massiva trumslag som i krigsdans. Ljuset tänds i salongen och de upptäcker publiken. Med hånskratt ropar de i talkörer att vi åskådare är skräcködlor från förr. Ett par läderklädda killar med tuppkam springer hotfullt ut bland publiken.
Hans Gefors opera från 1992, byggd på Botho Strauss pjäs med samma namn, handlar om människan i förhållande till tid och myter. Med ett slags besatthet innesluter den sina rollfigurer i lager på lager av platt nutid, förflutet, gudomlig evighet och myt genom tiden. Alla är i disharmonisk otakt med sig själva och varandra i den tid de tillhör, vilket oavlåtligt gestaltas i musikens skiftande färger och rytmer.
Grundhistorien (om någon sådan finns, för verket är som ett drömspel vävt av sidospår) berättar om gudarna Oberon (Eric Greene) och Titania (Hege Gustava Tjønn) från Shakespeares En midsommarnattsdröm som beger sig till en stadspark på 1980-talet för att lära människor uppleva lust.
Titania, spektakulärt orange och barock som modedrottningen Vivienne Westwood, håller till med sin dominante basbarytonmake i en VW-buss. De grälar och har gudomligt sex. Hon sjunger starkt om sin alienation här i den konturlösa människovärlden, har rastlösa sidosprång med en parkskötare och blir bestraffad av den svartsjuke Oberon. De skapar performance på sin buss och sjunger Shakespeares naturlyrik på engelska till ljust romantiska stråkar.
Regissören Vera Nemirova använder vridscenen för snabba skiften mellan korta episoder i Jens Kilians dystert grå betongpark, där gudarna manipulerar två förälskade par, den unge parkskötaren, punkgänget och ett par herrar på utflykt. Oberons kumpan är Cyprian (Zoltán Nyári), en nördig vetenskapsman i laboratorierock som hänger amuletter på folk och klonar fram små barnkopior på parkens vuxna.
Det är många situationer som utvecklas och flätas ihop. Patrik Ringborg håller samman förloppen, trots partiturets återkommande avstickare bland allehanda slagverk, och övergångar från rena ljudeffekter till skön melodi. Hans Gefors musik tecknar figurernas obalanserade kommunikation, till exempel i scenen med paret Georg (Torstein Fosmo) och Helen (Line Juul Andersen): i den traditionelle Georgs sång inflikas Mozartcitat och stänk av Händel, medan Helen befinner sig i Gershwins jazziga 1900-tal.
Mathias Clasons kostymer fångar stilsäkert rollfigurernas olika nivåer. Läder, nitar och Dr Martens hos punkarna, mot Titanias glamorösa haute couture och de unga älskandes borgerliga vardagskläder.
Parken är en orolig och komplex fantasi om alla de tider och kulturella kraftfält som genomströmmar vårt nu. Operan är lång, över tre timmar, men har ett tydligt fokus, tack vare regin och sångarnas övertygande spel i röst och gestaltning.
Parken
Musik, libretto: Hans Gefors, efter Botho Strauss
Regi: Vera Nemirova
Dirigent: Patrik Ringborg
Scenografi: Jens Kilian
Kostym: Mathias Clason
Medv: Hege Gustava Tjønn, Eric Greene, Eir Inderhaug, Susanna Stern, Carl Ackerfeldt, m fl
Malmö Opera
Publicerad SvD 6/5 2018
Foton, Parken, Malmö Opera, Malin Arnesson
Läs mer om Botho Strauss:
- Kan konsten avvärja våld? Om urpremiären på Botho Strauss Schändung, regi Luc Bondy >>>
