Institutet: Romarrikets uppgång och fall 2/2

Allt har drivits mot undergången på Institutet denna vår: bilden av ”normal” svensk teater, tron på konsten som förändrande kraft, det generösa offentliga kulturstödet och kanske en viss publiks naiva tro att teater måste vara bullrig och provocerande för att beröra. Har då något annat uppstått i stället? Ett nytt förbund, som oåterkalleligen ska förändra svensk teater?

– Lyckades vi göra uppror och förändra något eller blev vi det som vi försökte bekämpa? frågar den konstnärlige ledaren Anders Carlsson från den insuttna kontorssoffan. Hur ska vi befria oss från att beställa vårt eget slaveri, undrar han sedan apropå paradoxen att Institutet är beroende av bidrag från det samhällssystem som man fundamentalt ifrågasätter.

Gruppens olika medlemmar diskuterar teaterns problematik att förväntas göra något nytt samtidigt som främst det igenkännbara, kategoriserbara och konventionella belönas med stöd. Institutet har, med sitt romarprojekt, försökt uppluckra formerna för själva teaterhändelsen genom att baka in scener av skådespeleri i mingel- och klubbkvällar. Socialt har det lyckats och en yngre, kultur- och festintresserad publik har förklarat sig trivas med att det var mera fest än teater. Andreas Catjars musik och känsla för ljudmiljöer har skapat en originell atmosfär.

Problemet är att duon Ludvig Uhlbors/Anders Carlsson inte har utnyttjat publikens öppenhet att fördjupa en konstnärlig gestaltning och intellektuell dialog. Man kan jämföra med Anders Paulins och Joachim Hamous tvärdisciplinära projekt Dr K på Uppsala stadsteater, som i teatrala uttryck och kreativa samtal seriöst har utforskat estetiska, existentiella och vetenskapliga frågor. Institutet har hamnat i en ytlig rundgång av ord och intentioner, om att krossa teaterns makt och privilegier. Men samtidigt har publiken haft en ivrig förväntan inför att ensemblen/värdarna skulle skapa en konstnärlig utsaga, så att man hade något att förhålla sig till. I Institutets till synes frigjorda rum har publiken ironiskt nog intagit sina platser, hållit dem i väntan på ”spel” och först efter en första akt vågat ta paus.

I den sista delen, i lördags, började någon otåligt ropa på paus, efter en timmes metateatral scendiskussion. Alltför få åskådare tog sig rätten att fritt röra sig i rummet eller lämna det, trots att det vore OK. Man vill inte ”missa något”. Det förefaller mig som om främst teatervana vågar ta sig friheter, när teaterns konstnärer släpper sitt ansvar att leda och fördela leken. Paradoxer, paradoxer.

Institutets konstnärer kanske måste finna sig i att våga vara problemformulerande subjekt, att ha makten över scenrummet, att ha en viss social roll, som kan diskuteras och förändras i samspel med publiken. Yrkeskunnandet finns hos utövarna. Intressanta tankar om teaterns väsen likaså. Så varför inte omsätta detta i en teaterkonst som tror på sig själv?