teaterkritik - kulturproduktion

Världsteater i Paris - Ariane Mnouchkines Tambours sur la digue, Peter Brooks Le costume

När det organiseras så kallade världsteaterprojekt i Sverige och annorstädes brukar man som förebilder nämna Ariane Mnouchkine och hennes Théâtre du Soleil eller Peter Brook och hans Centre International de Recherches Théâtrales. Båda har internationellt sammansatta grupper, som utforskar teater från olika kulturer och traditioner. Båda är sedan 1970-talet permanent etablerade i Paris: Soleil på La Cartoucherie, en gammal krutfabrik i Vincennesskogen, och Peter Brook på den romantiskt brandskadade boulevardteatern Bouffes du Nord, i ett av Paris invandrarkvarter. Regissörerna Mnouchkine och Brook utgör en oomtvistad elit i Paris teaterliv. Båda har trofasta anhängare bland såväl kritiker som publik, och många reser speciellt till Paris för att se deras uppsättningar. Just nu spelas samtidigt deras senaste produktioner.

Dock är det ovanligt att samma publik möts på dessa teatrar. Det är svårt att helhjärtat gripas av den ena utan att känna distans till den andras teaterkonst. Ariane Mnouchkines och Peter Brooks ”världsteater” tar sig diametralt motsatta estetiska uttryck. Mnouchkine är starkt inspirerad av klassisk japansk och kinesisk teater, och gör iscensättningar med dessa traditioners hårt stiliserade, ”orealistiska” spel och dräkter. Peter Brook gör tvärtom: när han laborerar med teater från främmande kulturer skalar han bort de kulturellt betingade klichéerna för att i varje dramatext söka sig fram till en mänsklig kärna, ett stycke fiktion, som utforskas gemensamt av aktörerna och publiken. Det är två olika sätt att närma sig det universella i teatern. Hos Soleil fascineras man av skönheten i det främmande, storslagna scenspråket och Mnouchkine lyckas ibland med sin kulturella distanseringseffekt tydliggöra vissa budskap så att de känns nya. På Bouffes du Nord möts människor av olika ursprung kring en mer intim scenpoesi där alla faktiskt är medskapande. Om Ariane Mnouchkine målar med breda, ibland övertydliga penselstreck är Peter Brook lågmält återhållsam och lämnar tomrum som stimulerar fantasin.

Regissörernas senaste uppsättningar illustrerar dessa olikheter. Ariane Mnouchkine sätter upp Tambours sur la digue (Trummor vid diket), en pjäs för mänskliga marionetter, av Théâtre du Soleils husdramatiker Hélène Cixous. Detta episka stycke handlar om 1998 års översvämningar i Kina och framförs av 22 aktörer i påkostade dräkter och masker, inspirerade av klassisk östasiatisk teater. Peter Brook presenterar inom ramen för en sydafrikansk säsong Le Costume, ett äktenskapsdrama med fyra svarta aktörer och en kostym. Texten skrevs i exil av den nu avlidne författaren och journalisten Can Themba och har bearbetats för teater av Barney Simon, som var grundare av Market Theatre, en mångkulturell grupp i Johannesburg.

Det betecknande för Tambours sur la digue, vars intrig är ganska ointressant, är iscensättningen, där varje skådespelare agerar som en marionett. Bakom sig har han/hon en svartklädd ”förare”, som styr rörelserna och förflyttningarna på scenen. Aktörerna talar outrerat, genom masker, som om de vore dockor. Spelet är elegant genomfört och Mnouchkine säger själv att hon hyllar marionetten, Urskådespelaren, som i asiatisk teater traditionellt sett gestaltar gudar och hjältar. Intressant nog ger hon också med denna uppsättning nyckeln till den spelstil som hon alltid har odlat i sin grupp: skådespelarna brukar framstå som onaturliga dockor, hårt styrda och affekterade. Det är ett medvetet val. Ariane Mnouchkine avskyr psykologisk realism eftersom hon ändå betraktar scenen som ett antirealistiskt rum. Hennes styrka är de stora kollektiva scenerierna, där många figuranter med förare samsas på scen och virtuost förflyttar sig enligt precisa mönster, ackompanjerade av Jean-Jacques Lemaîtres mäktiga klanginstrument och slagverk.

I Le Costume, en timslång vardagsminiatyr från en syadfrikansk township, andas man snarare till rytmen av stillsam soft jazz. Huvudroll i uppsättningen har en kostym, den kostym som kvarglömdes av en älskare, då han naken flydde ut genom ett fönster när den äkta maken oväntat kom hem till sin hustru. Maken tänker ut en raffinerad revansch på hustruns otrohet: låt oss behandla denna kostym som vår hedersgäst, låt honom sitta med till bords vid varje måltid, ligga med i sängen, vara med ute på promenad. Hustruns förnedring är total och som åskådare lider man med henne varje gång hon tvingas hantera denna skammens kostym. Kostymen får en magisk funktion, precis som andra föremål i den enkla rekvisitan transformeras, fylls av olika laddningar. Ett orangefärgat täcke, som omsvepte hustrun och älskaren i deras herdestund, återkommer senare i en syjunta, där hustrun med andra kvinnor försöker övervinna sin skam och arbeta för välgörande ändamål. Men tingen har en historia, som följer personerna. Peter Brook är en mästare på att med enkla medel få varje litet föremål på scenen att investeras med starka fiktiva betydelser. Vi ser något som inte objektivt sett är synligt och blir därmed likställda lekkamrater med aktörerna, som vi delar denna berättelse med. Det är mycket vackert och skapar en unik förtrolighet mellan scen och salong.

Världsteater i det stora och det lilla formatet, signerad av två världsledande namn inom teatern i dag. I grunden spelar väl inte dessa vackra etiketter någon större roll. Det handlar ju om något så enkelt som människan i nuet.