The Rake's Progress i Andy Warhols kändiskultur – regi Krzysztof Warlikowski
Operan En rucklares väg av Igor Stravinskij och WH Auden/Chester Kallman hade urpremiär 1951 och bygger på en bildsvit av den brittiske 1700-talskonstnären William Hogarth. Den ursprungliga A Rake’s Progress skildrar den rike arvingen Tom som kommer till London och slösar bort allt på festande, spel och prostituerade. I denna sedelärande serie hamnar den skuldsatte Tom i fängelse, till sist på asylen för mentalsjuka.
När polske regissören Krzysztof Warlikowski nu tolkar operan på Staatsoper Unter den Linden i Berlin gör han Tom Rakewell till en ung man från landet som söker skapa sig en ny identitet. Warlikowski förlägger handlingen till ett nutida USA och upprättar en tydlig motsättning mellan inskränkt amerikansk provins och glittrig, tillåtande partykultur i New York. Tom Rakewell, den unge, James Dean-liknande lantiskillen, lockas med till staden av en mefistofelisk Nick Shadow, som här har tydliga drag av Andy Warhol. Parallellen etableras redan i första scenen, då Nick Shadow härmar en video ur filmaren Jørgen Leths dokumentär 66 Scenes from America, där den verklige Andy Warhol äter hamburgare med ketchup.
Gidon Saks, som spelar den manipulative Nick Shadow, är iförd kostym och blond Warholperuk. Tom, hans flickvän Anne Trulove och hennes pappa imponeras alla av denna chict urbane man som meddelar att Tom fått ett stort arv. Tom följer troskyldigt och nyfiket med till staden och möter Nicks umgänge – som ska visa sig vara en nutida variant på Andy Warhols Factorygäng. Tom dras in i en självmedveten, hipp kändisvärld där han lockas att konsumera droger, drycker, kvinnor och män. Nick visar snart ett begär till Toms unga, attraktiva kropp och fördomsfria lekfullhet.
Operan är iscensatt som teater i teatern, med sedvanligt flexibel scenografi av Malgorzata Szczesniak. Kören, den urbana medelklassen, betraktar från en teaterbalkong över den bakre delen av scenen de gränsöverskridande och spektakulära urbana lekarna. När Nick, bordellmamman Mother Goose, Tom och ett hov av läckert självutlevande queerpersoner tar för sig av varandra, så gör folket likadant. Allt som sker på scenen filmas och liveprojiceras som video, antingen på två sidomonitorer eller på en stor slöja i scenfonden. I denna värld är det lika viktigt att få omedelbar bekräftelse i form av en återspeglande mediebild, som att agera gränsöverskridande. Videofilmerna, av Dénis Guéguin, står genom hela operan för ett parallellt förlopp, som kontrapunkter och kommentar till huvudberättelsen.
Tom (Stephan Rügamer) bär dock med sig minnena av en idealiserad kärlek, till flickvännen Anne (Adriana Kucerova). Men när han återfaller i en längtan får han ingen respons av ”vännen” Nick, som bara blaserat håller upp en mobiltelefon och fnissar åt de lustiga vinklar han hittar på att fotografera Tom i.
Krzysztof Warlikowski skapar alltid simultanskeenden på scenen, som ifrågasätter och skapar mångtydiga perspektiv. När Anne Trulove har tagit sig in till storstaden för att leta efter Tom hamnar hon utanför den bordellhusvagn där Tom upplever en natt av sex och droger. Här sjunger hon en aria om sin längtan och ensamhet. I bakgrunden står Annes manipulative far, en primitiv hustyrann, som vi tidigare har sett hunsa och förtrycka dottern, utifrån en reaktionär, patriarkal cowboykultur. Pappa Trulove (Jan Martiník) tolkas här som svartsjuk på Tom, då han själv vill ha full kontroll över dottern. Mot slutet av operan får vi se frukten av hans narcissistiska och incestuösa maktspel gentemot Anne. En tragedi i denna opera är den unga kvinnans självuppoffrande, instängda liv i en traditionell provins, som hon inte har kulturella redskap att förändra.
En annan, överraskande mångdimensionell rollfigur är den vanligtvis komiskt gestaltade Baba the Turk, en monsterkvinna som Tom Rakewell av sensationslystnad ingår äktenskap med. Baba the Turk är här en fullfjättrad drag queen, hårt sminkad, driven av åtrå och livsnjutning. Vi möter henne i ett långvarigt filmavsnitt, med referens till Andy Warhols berömda Blow Job, där man i närbild ser ansiktet på en person som tar emot oralsex. På samma sätt ser vi här Nicolas Ziélinskis ansikte i realtid medan han/hon befinner sig offstage och ger sig hän i sexuell njutning. De vibrerande knallröda läpparna, lösögonfransarna och det långa blonda håret får en plötslig kontrast när kameran blottar Babas haka med manligt skägg. Med Ziélinskis countertenor och fjolliga gestik blir Baba the Turk en fullödigt dramatisk transperson.
Baba får också genuint egenvärde och djup i Warlikowskis tolkning. När Tom har beslutat gifta sig med henne och sedan snabbt tröttnar på hennes excentriska, gränsöverskridande och självcentrerade karaktär hamnar hon i ensamhet och utsatthet. Det samma gäller Nick Shadow, som aldrig når fram till Toms själ. I den avslutande uppgörelsen mellan de två männen söker Nick med spelad frivolitet vinna makt över Tom, men misslyckas. Under en starkt erotiserad lek med en revolver är det slutligen Nick som faller, besegrad i den kärlek han faktiskt utvecklat till den unge man han sökt forma.
Tom Rakewell själv blir en representant för de unga människor som i en hårt medialiserad och kommersialiserad värld söker kulturella och sociala hållpunkter för att forma sig en egen identitet. Detta utanförskap är ett återkommande tema hos Warlikowski, som själv gjort resan från Szczecin, där han föddes 1962, till den europeiska scenkonstens stora tempel. Toms ursprungsmiljö, präglad av primitivt traditionsbunden religiositet och urmodiga könsroller, ställs emot den urbana eller globala friheten, där man utifrån en stark självuppfattning och laddad plånbok kan surfa runt i olika livsstilar. Tom är nyfiken men hittar inte hem. Endast den idealiserade kärlek han livet ut hyser till Anne har en kraft som kan förvandla honom. Och på ett sätt möts Tom och Anne i slutscenen likt Tristan och Isolde i en kosmisk kärlek som de aldrig ska kunna förverkliga, men heller inte förlora. När hon besöker honom på asylen och han lägger sitt huvud i hennes knä antyds en Pietàfigur (som de för övrigt format redan i föreställningens första scen): kvinnan som den evigt älskande, självutplånande madonnan och mannen som narcissistiskt längtar tillbaka till detta ursprungliga förbund. Operan skulle kunna starta på nytt här.
The Rake’s Progress
Opera av Igor Stravinskij
Libretto: WH Auden, Chester Kallman
Staatsoper Unter den Linden, Berlin
Regi: Krzysztof Warlikowski. Dirigent: David Robert Coleman. Scenografi: Malgorzata Szczesniak. Ljus: Felice Ross. Video: Dénis Guéguin
Medv: Stephan Rügamer, Adrana Kucerova, Gidon Saks, Nicolas Ziélinski, Jan Martiník m fl. Staatsopernchor, Staatskapelle Berlin
Se videotrailer från Staatsoper här >>>
Publicerad 1/4 2013
Läs mer om Krzysztof Warlikowski: