Teaterns nollpunkter – om regissörerna Peter Brook och Robert Wilson
”Teater är inte på något sätt en diskussion mellan kultiverade människor. Teatern verkar genom energin i ljud, ord, färg och rörelse. Den trycker där på en emotionell knapp, som i sin tur skälver genom intellektet.”
På ytan verkar Peter Brook och Robert Wilson skapa teater som nästan motsäger varandra. Hos Peter Brook går man in i ett naket, intimt möte med några skådespelare på en tom spelplats. Rummet, replikerna och relationerna verkar födas i nuet, upptäckas i samspel med publiken. Här finns ingenting i tilltalet som verkar konstlat eller konstruerat. Hos Robert Wilson går man in i ett genomestetiserat universum. Varje millimeter av scenen är exakt färgsatt och belyst. Skådespelarnas gester, ja deras minsta ögonblinkningar, är reglerade och bärs av en medveten avsikt. Deras scenerier förstärks av ljudeffekter och musik. Ingenting lämnas åt slumpen, allt är koreograferat och replikerna uttalas av skådespelarna med en artificiell antirealism. Hos Robert Wilson blir dramats berättelse en myt och skådespelarnas uppgift är att ta plats i mytens tidlösa former, bortom vardagliga referenser. Här i Heiner Müllers Quartett handlar det om erotik, begär, svartsjuka och dödliga intriger i en sluten aristokratisk värld. Robert Wilson inbjuder skådespelarna och publiken till en dramatisk arkitektur av ljud, ord, färg och rörelse. En konstnärlig abstraktion.
Hur kan då denna typ av teater ha något samband med Peter Brooks till synes anspråkslösa Beckettfragment? Peter Brook betonar ju det konkret mänskliga i teaterns minsta gest och tilltal. Medan Robert Wilson skapar abstrakta scenkonstruktioner av våra enklaste relationer och rörelser.
Jag tror att det som förenar Peter Brook och Robert Wilson är deras avsky mot banal psykologisering och så kallad naturalism på teatern. Båda bejakar scenrummet som en unik plats bortom vardagens oreflekterade sociologiska verklighet. Därför innebär det att varje tecken man lyfter in på teaterns spelplats måste vara medvetet, avsiktligt valt. Ljud, ord, färg och rörelse, allt är format med största omsorg.
Peter Brook väljer att skala bort det som är kulturell bråte i människors möten med varandra. Hans teater söker en humanistisk kärna, ett slags nollpunkt där människan formulerar en konkret situation och kan utforska sina relationer med andra. Just detta sker i de korta Beckettfragmenten. I brottstycken av dialog, mim och rörelser skapar skådespelarna ett rum där de föds, lever och dör. Scenen blir en förtydligad skiss av grundläggande existentiella ögonblick, med ett absolut minimum av sociala, religiösa eller etniska referenser.
Även hos Robert Wilson skalas all ytlig kulturell och psykologisk identifikation bort. Han renodlar dramats energi i ett teatralt nu där ensemblen styr varje enskilt tecken. Det befriande i Wilsons och Peter Brooks regikonst är att de inte försöker förföra publiken via vardagspsykologiska igenkänningar och samförstånd, som alltid är kulturellt och socialt betingade och därmed begränsande. Reklam, exempelvis, bygger ju på att exploatera dessa kulturella samband, att manipulera konsumenten via föreställningar om hur vi borde vilja leva. Både Peter Brook och Robert Wilson arbetar sig medvetet bort från den typen av manipulation av åskådaren. Därmed gör de oss som publik medvetna om tecknens betydelse. De ger oss en beredskap inför en värld, där våra innersta behov, drifter och existentiella vägval alltid riskerar att förvrängas av kommersiella, politiska och religiösa krafter omkring oss. Peter Brook har därför definierat teatern som en maskin, där vi gemensamt kan få förnimma ett stycke sanning, under en kort stund. Ett liten fristad i en mycket bullrig och stökig värld.
Sänt i OBS, Sveriges Radio, november 2006
Läs mer om Robert Wilson:
- Robert Wilson – en banbrytande scenkonstnär >>>
- Einstein on the Beach – en opera av Robert Wilson, Philip Glass & Lucinda Childs >>>
Läs mer om Peter Brook:
Peter Brooks teaterkonst >>>