Teaterhöst 2011 i Paris - från upplopp till scenpoesi. Castellucci, Pommerat, Warlikowski...

En oktoberkväll i år slussades jag genom tre led av kravallpoliser samt en metalldetektor innan jag kunde ta plats på Théâtre de la Ville i Paris och se den italienske teatermannen Romeo Castelluccis senaste verk, ”Sul concetto di volto nel figlio di Dio” (Om begreppet Guds sons ansikte). Orsaken till detta pådrag var den debatt och de våldsamma attacker mot både publik och föreställningar som uppstått kring Castelluccis gästspel i Paris. Organiserade katolska fundamentalister anklagade Castellucci för hädelse och ”kristianofobi”. Deras försök att via domstol stoppa uppsättningen avslogs och därför genomfördes aktioner mot teatern. Vad gällde då saken?

Den officiella katolska kyrkan i Frankrike har tagit avstånd från våldsaktionerna men önskat dialog kring de viktiga andliga frågor som tas upp. Teaterfolk och intellektuella har stöttat Castellucci i upprop och debatter, i synnerhet för att försvara scenkonsten som en arena för mångtydiga, obekväma och motsättningsfulla utsagor, även om religion. Paris Festival d’Automne, som inbjudit Castellucci, har varit än mer i hetluften nu i december. Den spansk-argentinske teatermannen Rodrigo Garcías utmanande ”Gólgota picnic” drar in Jesus på korset i en kritisk granskning av kristna dogmer och tabun, som enligt García leder till att många katoliker praktiserar av rädsla för Gud.

Paris Höstfestival, som firar 40-årsjubileum i år, har internationellt sammansatta program som alltid kännetecknas av konstnärlig integritet och hög kvalitet. I år firas dansen med uppsättningar av ikoner som Merce Cunningham och William Forsythe samt uppmärksammade koreografer som Meg Stuart, Mathilde Monnier, DV8/Lloyd Newson och Jerôme Bel. En lite udda fågel denna höst är den sydafrikanske dansaren Steven Cohen, som iscensätter sig själv i performancelika situationer, på scen och ute i samhället. I verket ”Cradle of Humankind” undersöker han människosläktets ursprung i naket samspel med sin nu 90-åriga afrikanska amma. Cohen har skapat sig en självbiografisk scenpersona där han betonar sitt utanförskap som vit, jude, homosexuell – och konstnär. I ”Chandelier” ikläder han sig en kristallkrona som en tutu, tatuerar in en Davidsstjärna på sin kala hjässa och stapplar runt på platåskor i ett township där man håller på att rasera folks hem. Ordlöst men ömsint närvarande framstår Cohens bisarra gestalt som en ängel mitt i en brutal verklighet. Steven Cohens föreställningar kombinerar en stillsamt poetisk närvaro på scen med videodokument från de miljöer där han utför sina konstnärliga interventioner. En annan, otraditionell koreograf och dansare i Festival d’Automne är tysken Raimund Hoghe, som i många år var dramaturg för Pina Bausch. Hans ”Pas de Deux” på Théâtre de la Cité Internationale är led i en rad verk där Hoghe med minimalistisk precision omtolkar danskonstens ritualer och konventioner. I ”Pas de Deux” etableras kontaktytor och samspel mellan hans egen figur, en kortväxt man med puckelrygg, och den japanske dansaren Takashi Ueno, som har en klassiskt vältränad dansarkropp. Hoghe utmanar konventionella kroppsideal och framhäver i stället skönheten i en absolut koncentration, i två fingrar som långsamt rör varandra, i utforskningen av olika kulturers kroppsspråk, eller i den balanspunkt han och Ueno finner när de stående vilar sina kroppar mot varandra. Han har förut agerat även med den svenska performanceartisten Charlotte Engelkes, där han politiserade våra omedvetna normer om den perfekta kroppen. ”Perfektion för mig är när folk är i samförstånd med sig själva”, säger Raimund Hoghe.

Scenkonstens och diktarens frihet är något som envist hyllas och hävdas av den franske teatermannen Olivier Py, chef för Odéon – Théâtre de l’Europe. Py avrundar nu en strålande chefsperiod (2007-11) för den franska nationalteater som under Jack Langs tid som kulturminister på 80-talet fick uppdrag att satsa på europeisk samverkan. Odéon har under Pys tid breddat sina aktiviteter med debatter, salonger och festivaler för unga, nya scenkonstnärer. Man har ökat publiksiffrorna och stärkt banden med europeiska teatrar. Bara detta spelår presenteras gästspel och samproduktioner med betydande scenkonstnärer från Polen, Tyskland, Estland, Spanien och Belgien. Ändå meddelade kulturminister Frédéric Mitterrand sent i våras att 46-årige Py inte skulle få förnyat mandat. Från mars 2012 efterföljs han av den karismatiske schweiziske regissören och teatermannen Luc Bondy (född 1948), vars kompetens förvisso är oomtvistad, men som kommer att överskrida pensionsåldern för statsanställda. Beskedet att avpollettera Py mottogs med förvåning och indignation i teaterkretsar. Mitterrand serverade då raskt en ny godbit till den försmådde teaterdiktaren: från och med 2013 blir Olivier Py konstnärlig ledare för Avignonfestivalen, ett av de tyngsta uppdragen i europeisk teater.

Odéon spelar på två platser, dels i det anrika, centralt belägna teaterhuset från 1782, dels i Ateliers Berthier, en modern, ombyggd lagerlokal i Paris norra utkant. Just nu visas två mästerliga uppsättningar, ”Cendrillon” (Askungen) av Joël Pommerat och ”Un Tramway” av Krzysztof Warlikowski. Mästerliga därför att de använder scenens alla uttryck i komplexa dramatiska gestaltningar. Pommerat, som är en av Frankrikes mest begåvade scenauteurer, är knuten till Odéon i ett treårigt residency, vilket innebär att han varje år gör en ny uppsättning för teatern. Pommerat formar sina verk helt utifrån scenen, i samarbete med skådespelare och en genial ljusdesigner/scenograf, Eric Soyer. Texten fixeras efterhand som raffinerade scenbilder, ljudlandskap och scenerier har lagts. I våras satte Pommerat upp ”Ma chambre froide” (Mitt kylrum), en mörk studie av vuxenmobbing, underliggande våld och individers utsatthet på en arbetsplats i livsmedelsbranschen. Med en brechtianskt inspirerad, fabelaktig ton sätter Pommerat en genuint god kvinna på prov i en konkurrensdriven arbetsmiljö som genererar hot, orättvisor och rivaliteter. ”Ma chambre froide” återkommer i vår till Odéon från turné. Den har också paralleller till den nu aktuella ”Askungen” i det subjektiva berättarperspektivet. Pommerat har bearbetat den klassiska sagan till en nutida skildring av ett barn som hanterar sin mammas död genom att alltid tänka på henne och därigenom magiskt hålla henne levande. Tolkningen har nedtonat slott och prinsessdrömmar och placerar den potentiella styvmodern med elaka döttrar i en hipp, arkitektdesignad glasvilla. Styvsystrarna är hänsynslöst självupptagna, som vilka fjortisar som helst, medan Askungen, här kallad Sandra, är en kavat liten flicka, ganska stöddig och initiativrik. Hennes goda fe är ironiskt framställd som en storrökande, arbetsled underklasskvinna, med måttlig talang för magi. Det blir Sandra själv som får ta de nödvändiga stegen för att möta en pojke som också saknar sin försvunna mor. Pommerat, som bäddar in denna saga i ett rikt audiovisuellt scenuniversum, utforskar alltid med sin teater hur de allra svagaste kan utvinna styrka i att bejaka sitt utanförskap, se det som en resurs gentemot den ängsliga anpassning och det inbördes förtryck som finns inom dominanta grupper.

Den polske regissören Krzysztof Warlikowski (f 1962) är också välkänd för Odéonpubliken, som i år fått två fullödiga uppsättningar: ”Koniec” (Slutet) med polsk ensemble från Nowy Teatr i Warszawa, och den franska ”Un Tramway” (efter Tennessee Williams ”Linje Lusta”). Warlikowski har tillsammans med dramaturgen Piotr Gruszczynski gjort det till en specialitet att bryta upp linjärt dramatiskt berättande genom att kombinera olika texter som kalejdoskopiskt belyser ett tema. I ”Slutet” ligger Kafkas ”Processen” som en grundstruktur, med identitetsförlust, förföljelse- och skuldteman. Rollfigurerna och motiven förtätas och speglas genom att flätas samman med slutkapitlet i JM Coetzees roman ”Elizabeth Costello” och scener ur Bernard-Marie Koltès ospelade film noir ”Nickel Stuff”. På likartat sätt ligger Williams ”Linje Lusta” till grund för ”Un Tramway”, som undersöker mans- och kvinnoroller i den västerländska kulturhistorien. Pjäsen får intertextuell resonans av stycken hämtade från bland annat Platon och Sofokles, Torquato Tasso och Alexandre Dumas, ja även från vår tids standupkomiker Coluche och en intervju med Eartha Kitt om kärlek. Alla inflikade stycken, liksom scener med moderna poplåtar, handlar om män och kvinnor i begär eller maktkamp, vilket förstärker dramat med den gravida Stella, som älskas och misshandlas av sin man Stanley, och den neurotiska, falskt jungfruliga systern Blanche som tränger in i deras liv. Warlikowski skapar med scenografen Malgorzata Szczesniak scenrum där alla spelplatser är öppna mot varandra, och där livevideo direktprojicerar närgångna bilder av rollfigurerna, vilket blottar ett sårbart inre hos dem. Iscensättningen, där Isabelle Huppert med en makalös närvaro gör ett vibrerande oroligt porträtt av Blanche, rymmer hela tiden flera nivåer av information i ord, ljud och bild, som skapar svindlande djup och bryter olika perspektiv mot varandra.

Warlikowski är i dag en av de absolut främsta europeiska scenkonstnärerna, som i Frankrikes internationaliserade teaterkultur får resurser och genomslagskraft även för sina polska produktioner. Ett liknande exempel är den brittiske regissören Declan Donnellan, som just haft premiär på förortsteatern Les Gémeaux utanför Paris med 1500-talsklassikern ”’Tis Pity She’s A Whore” av John Ford. Donnellan, som arbetar omväxlande med unga brittiska eller ryska skådespelare, kommer varje år med nya uppsättningar till Les Gémeaux. Hans lekfullt stiliserade scenlösningar och intelligenta genomlysningar av klassiker mottas entusiastiskt av den franska publiken. Genom internationella samproduktioner främst i Frankrike och Ryssland har Donnellan med sin produktionsgrupp Cheek by Jowl kunnat bedriva ett självständigt konstnärligt utvecklingsarbete, som hade varit svårt att få finansiering för enbart i Storbritannien. Tack vare denna mångfald av innovativa scenkonstnärer, som varje år gästspelar eller verkar i Paris, har staden en vitalitet i sitt teaterliv, som saknar motstycke i övriga Europa. Därför finns det också en tolerans och nyfikenhet inför scenkonst som ruskar om och ifrågasätter kulturellt grundmurade mentaliteter, om dessa så betingas av religiösa övertygelser, invanda könsroller eller inskränkta självbilder.

Publicerad Under strecket i SvD 29/12 2011

Läs mer:

• Romeo Castelluccis ”Sul concetto di volto nel figlio di Dio”
• Olivier Py - scendiktare och teaterchef
• Joël Pommerat - nya former i socialt engagerad teater (Paris våren 2008)
• Joël Pommerat gör teaterkabaré om vår tid - "Je tremble" (januari 2008)
• The Rake's Progress i Andy Warhols kändiskultur – regi Krzysztof Warlikowski >>>
• Krzysztof Warlikowskis "Un Tramway": kvinnoporträtt i ny fransk teater
• Declan Donnellan sätter upp Shakespeares "Stormen" i aktuell rysk tolkning