teaterkritik - kulturproduktion

Hem » Teaterkritik » Europa » Samtidens tomrum skildrade på Londonteatrar - Simon McBurne…

Samtidens tomrum skildrade på Londonteatrar - Simon McBurneys Endgame samt Katie Mitchells Pains of Youth

Scenen visar ett dunkelt, oinrett, skitigt rum. Två gamlingar sitter i varsin soptunna. En haltande man hunsas runt som passopp. Hans överordnade är en blind, rullstolsbunden man, som sitter mitt i rummet. Klädd i elegant men sliten rökrock. De fyra personerna befinner sig i ett icke-liv, som struktureras av upprepningar och dagliga rutiner. Men de bär också spår av en civilisation, som har upphört.

Det här förstås Samuel Becketts moderna klassiker Slutspel. Den hade urpremiär 1957 på franska med titeln Fin de partie. Det hade bara gått drygt tio år sedan andra världskriget, atombomben och förintelselägren. Även om pjäsens avskalade, statiska form var utmanande för dåtidens publik, låg det nära till hands att se den som ett rekviem över människan, efter apokalypsen. Beckett var inspirerad av första och andra världskrigets kollapser men var extremt noga med att pjäsen inte skulle tolkas med specifika referenser.

I höst spelas Slutspel, eller Endgame, i Londons West End, i regi av Simon McBurney, som också gör uppassaren Clov. Den välkände Shakespeareskådespelaren Mark Rylance gör den invalide Hamm i rullstolen. Rylance tolkar Hamm-figuren som om det vore en magnifik före detta stjärnskådespelare. Hans röst och gester för tankarna till Laurence Olivier och Ian McKellen. Det är en aktör som har förlorat sin teater och i stället agerar teatralt mot de tre överlevande som finns kvar. ”Har någon ringt?” frågar Hamm med en fåfäng gest, som om han väntar samtal från sin agent. I nästa stund ska han berätta något - och allt han berättar gör han med storslagna, välartikulerade tonfall, som om han vore på en scen. Han kräver total uppmärksamhet från de tre människospillrorna omkring honom. Skådespeleriet och rollspelen är allas överlevnad.

Simon McBurneys iscensättning skapar en extrem bild av vår tids kulturella utarmning. Den kretsar kring minnen och historia som har gått förlorade i en rastlös jakt på modernitet. Hamms shakespeareska teatralitet framstår som en arkeologisk rest från en civilisation och kultur som har raserats. Trots att han är olidligt självupptagen och manipulativ, så är det ändå hans utspel som ger färg och aktiverar relationer i detta nerbrutna minisamhälle.

Det finns faktiskt en koppling mellan denna Endgame och den österrikiske dramatikern Ferdinand Bruckners Jugendkrankheit, eller Pains of Youth, som spelas på National Theatre i regi av Katie Mitchell. På svenska heter pjäsen Ungdomens nakenhet. Även Bruckner kretsade kring de rastlösa tomrummen i samtiden och var inspirerad av bland annat Frank Wedekind. Ungdomens nakenhet skrevs 1926 och var en succé under mellankrigstiden. Den handlar om en grupp medicinstudenter i Wien, som vägrar förborgerligas och söker absoluta livsvärden. Efter första världskriget och det gamla Europas sammanbrott saknar de tro på sin historia, på idén om nationen och de etablerade systemen. Katie Mitchell lyfter i sin tolkning fram hur studenterna kretsar neurotiskt kring varandra med sexuella begär som de inte riktigt lyckas förtydliga. De har en orolig jakt på livsmening och faller delvis offer för gruppens provokatör, Freder. Han lockar dem att ta droger och ta för sig av sexuell njutning utan tankar på trohet eller moral. Han driver en av de unga kvinnorna till självmord, i en revolt mot den borgerliga ordningen.

Katie Mitchells uppsättning målar bilden av ett samhälle som har upplösts, där ingen vågar förlita sig på kulturella och ideologiska värden för att bygga en framtid. Den har en parallell med Becketts och Simon McBurneys Endgame i detta att den skildrar ett uttömt nu, där människor går i rundgång med sig själva. Utanför teatern jagar vi ängsligt runt efter starkare upplevelser och snabba kommunikationer. Vår kultur förmedlar en misstro gentemot gemensamma värdesystem, förankrade i historia och minnen. Kanske speglar teatern detta tomrum i vår samtid, en kulturell kollaps som präglar vårt samhälle i dag?

Sänt i Obs, Sveriges Radio P1, december 2009


- Endgame av Samuel Beckett. Spelas av gruppen Complicite, under ledning av Simon McBurney, på Duchess Theatre i London, duchesstheatre.co.uk
- Pains of Youth (Jugendkrankheit) av Ferdinand Bruckner, översättning Martin Crimp, regi: Katie Mitchell. Spelas på National Theatre, London, nationaltheatre.org.uk

Andra uppmärksammade uppsättningar i London hösten 2009 är Lucie Prebbles Enron på Royal Court Theatre (en mångdimensionell iscensättning om Enronskandalen) och David Hares The Power of Yes på National Theatre (om kapitalismens fall hösten 2008). Nyligen var det också premiär på National Theatre på den mycket populäre Alan Bennetts nya pjäs, The Habit of Art, om ett fiktivt möte mellan poeten WH Auden och kompositören Benjamin Britten.

Mer om Simon McBurney/Complicite:

Läs mer om Katie Mitchell:

  • Anatomy of a Suicide – av Alice Birch, regi Katie Mitchell >>>
  • Scenkonstens språk essä (3) – The Forbidden Zone – av Katie Mitchell >>>
  • The Forbidden Zone – av Katie Mitchell, Schaubühne gästspel Göteborg >>>
  • Operafestivalen i Aix-en-Provence 2016 – Katie Mitchell, Krzysztof Warlikowski och Moneim Adwan >>>
  • Våld på teaterscenen – Kane, Pinter, Garcia m fl >>>
  • Atmen (Lungs) av Duncan Macmillan - regi Katie Mitchell, Schaubühne >>>
  • Berlinteater våren 2014 – Ostermeier, Thalheimer och Mitchell >>>
  • Die Gelbe Tapete – Katie Mitchell, Schaubühne, gästspel Odéon, Paris >>>
  • Reise durch die Nacht, Avignonfestivalen 2013 >>>
  • Fröken Julie tolkad i europeisk teater >>>
  • Katie Mitchell sätter upp Tjechovs Måsen på Det Kongelige i Köpenhamn >>>
  • Katie Mitchell får pris i Premio Europa per il Teatro – 2011 >>>
  • A Dream Play – Strindbergs Ett drömspel tolkat av Katie Mitchell >>>
  • Ny dramatik på Royal Court – Marius von Mayenburgs Feuergesicht (Fireface) och Martin Crimps The Country, våren 2000 >>>

Senaste inlägg

Kategorier