Ruhrtriennalen 2015 – mångdimensionell scenkonst av Warlikowski, Ivo van Hove och Johan Simons

Ruhrområdet har på senare år genomgått spektakulära förvandlingar. Den en gång så tungt produktiva tyska industriregionen, uppbyggd kring kol och stål, sedermera krisdrabbad, har under 2000-talet kommit att profileras för satsningar på vital och innovativ samtida kultur. Politiker i delstaten Nordrhein-Westfalen har investerat stort i kreativa näringar och kulturturism för att tvätta bort stämpeln av miljöförstört, överbefolkat krisområde. Utvecklingen innebär dock inte att man river eller förnekar regionens historiska industriella arv. Tvärtom laddas de gamla gasklockorna, masugnarna, gruvanläggningarna, lager- och fabrikshallarna med ny mening. Det som den visionäre franske operachefen Gérard Mortier (1943-2014) kallade Ruhrs ”industrikatedraler” används i dag som kulturhus för internationell scenkonst, musik, litteratur, bildkonst och arkitektur.

Den voluminösa maskinhallen Zweckel vid kolgruvan i Gladbeck blev scen för Krzysztof Warlikowskis och Piotr Gruszczynskis bearbetning för Nowy Teatr av Prousts berömda romansvit På spaning…. I Prousts anda skapar Warlikowski med scenografen Malgorzata Szczesniak uttryck som rymmer parallella tider, både 1910-20-talen och vår tid. Den mondäna aristokratin i salongerna hos familjen de Guermantes rullas in på scenen i en stor, knarrande glasbur. Det liknar en museivitrin där ovanliga, utrotade människoarter ur det gamla Europa visas. Smokingklädda och i eleganta klänningar positionerar sig medlemmarna i denna instängda societet med och mot varandra. Belevat avhandlar de botanik, konst, litteratur och musik, förkastar judar och uppkomlingar eller förtalar frånvarande vänner, alltmedan de roat leker med nykomlingar som inte är införstådda med deras nedärvda sociala koder.

Redan från början etablerar Warlikowski utanför glasburen motpoler till detta kotteri, med bland annat Alfred Dreyfus och personer som bejakar judisk kultur, samt Berättaren, som i en lång monolog diskuterar homosexualitetens skilda yttringar. Judiskt och homosexuellt utanförskap är kända teman i Warlikowskis scenkonst – och i denna sceniska tolkning av Prousts fiktion framhäver regissören de situationer där personerna överskrider gränser, sexuellt och kulturellt. Ett utsökt videoverk över den mycket breda fondväggen, med skiftande triptyker av Denis Guéguin, formar också visuella kommentarer till spelet, utifrån Prousts ingående skildringar av fortplantning och organiskt liv i djur- och växtriket. I verket sätts bland annat långsamma sekvenser av djupkyssar mellan män jämsides med närstudier av en humla som söker pollinera en orkidé.

Den långa föreställningen mediterar över en raffinerad civilisation som sakta tynar bort i flyktiga moden, divertissemang, social exkludering och felriktade begär. När Berättaren uttrycker att han verkligen berörs av en konsert möts han av överseende plattityder. Scenen ger resonans åt vår tids underhållningskultur, där faktisk kunskap och estetisk fördjupning avfärdas som intellektuella markörer, inte något som på allvar kan utveckla och ompröva kollektiva identiteter och värderingar. Kvinnor mytologiseras som gudomligt oåtkomliga skönheter eller stämplas som lättviktiga frillor. I tredje akten har denna kultur krossats av ett världskrig. Robert de Saint-Loup kommer in som en nutida krigstraumatiserad soldat och lyser upp i de tomma salongerna. Här inflikar Warlikowski/Gruszczynski Fernando Pessoas prosapoem Ultimatum: en rasande monolog över ett Europa som trasats sönder av självupptagna intellektuella och handlingsförlamade makthavare.

Den homosexuelle salongsfavoriten Baron de Charlus går runt som en dödssjuk Karl Lagerfeld-figur med droppåse och beklagar att överklassen i dag går ner i källaren för att gömma sig, där man tidigare hämtade exklusiva årgångsviner. Han skrattar blaserat åt Parisikonerna Marie och Oriane de Guermantes: ska världen räddas av dem, som är upptagna med att måla ögonfransarna? Proust/Warlikowski skildrar ett melankoliskt Europa, där vi åldras på tomgång i en värderelativistisk historielöshet, där de som faktiskt förstod vikten av skönhet och bildning tappade bort det i tomma artighetsfraser och fåfänga drömmar om att vara evigt unga.

Det är också en stukad europeisk kultur som framträder i Ivo van Hoves magnifika iscensättning av den holländska romanklassikern Den tysta kraften i saltlagret i Zollverein Essen (på Unescos världsarvslista). På en jättescen med brett plankgolv, flankerad av javanesiska slagverk i bambu, står en ensam flygel och ett par moderna designfåtöljer. Här blir den rationalistiske holländske guvernören Otto van Oudijcks inre och yttre upplösning symbol för ett Europa som inte längre förmår gå i dialog med andra kulturers värdesystem. Oudijck är nitisk och plikttrogen, driven av en stark tro på att europeiska administrativa och sociala system kan organisera den indonesiska befolkningen till att utvecklas i välstånd. Men han förnimmer inte de värdesystem och livsstilar som präglar människors sätt att tänka och agera i denna miljö. van Hoves iscensättning lägger stor vikt vid effekterna av den fysiskt invaderande natur som gör människan till del av ett större, organiskt kretslopp. På tre stora väggar runt scenytan läggs monumentala videoprojiceringar av oceanen runt ön, liksom av tropisk skog nära inpå boningarna. Under hela föreställningen dränks scenen i fuktångor och vatten, ibland reella skyfall. I en upprörd konfrontation mellan folket och den koloniala överheten uppstår en ren tsunami. Eva Eldersma, medföljande hustru till en utsänd ämbetsman, förklarar uppgivet i en scen hur hon ser sina möbler, böcker och instrument mögla och förstöras i detta klimat. Hon längtar hem, säger att hon saknar den europeiska estetiken. Det är också suggestivt med den musik som Harry de Wit framför live under hela skeendet, där västerländsk pianomusik vävs samman med österländska slagverk och elektroniska ljudlandskap hämtade från den indonesiska övärldens hav och natur.

I Otto van Oudijcks familj bejakar både hustrun och de halvvuxna barnen de kulturella mellanrum de befinner sig i. Drivna av självupptagna begär, och skyddade av sin privilegierade status, tar de för sig i lokalsamhället, festar och leker, även sexuellt. De sviker i lojalitet med Oudijcks strikta hållning och förkastar i förlängningen även sina egna värdegrunder och den självrespekt som är själva förutsättningen för en interkulturell dialog. Den tysta kraften belyser något självdestruktivt i konflikten mellan en stelbent europeisk rationalism som utmanas inifrån av en i grunden lika steril antirationalism. Vi kan skönja dessa mekanismer i den politiska och kulturella splittringen i dagens Europa, något som ger oss en märklig vanmakt inför de utomeuropeiska konflikter som härjar. Precis som en Otto van Oudijck och hans familj låter vi oss överrumplas av en verklighet som på olika plan prövar och urholkar våra system, vår interna solidaritet och våra sätt att förstå oss själva i samspel med en större värld.

Det ger en extra dimension att placera scenkonst om den europeiska civilisationens paradigmskiften i Ruhrområdets industrikatedraler. Här fanns ett centrum för den industriella revolution som kom att prägla bygget av ett modernt Europa: självständiga nationsstater med hög utbildning och produktivitet, demokrati och välfärd. Den civilisationsmodellen är krossad redan i början av Johan Simons dystopiska tolkning av Rhenguldet. I stora bassänger ligger nedrasade innertak med stuckatur och kristallkronor från borgerliga hem. Högst upp på en platå i den Valhall-liknande Jahrhunderthalle härskar guden Wotan i ett själlöst samhälle med roffarkapitalism. Han fifflar med byggmästarna Fasolt och Fafner och övermannar brutalt kolgruvarbetaren Alberich för att erövra Rhendöttrarnas åtråvärda guld. I denna värld styr den som har pengar, vilket Simons och den upproriske dirigenten Teodor Currentzis dundrar in i ett våldsamt intermezzo. En rad orkestermedlemmar får hammare och går ut i hallen för att slå dem mot stämjärn till en örondövande elektronisk undergångsmusik av Mika Vainio. En butler gormar textstycken av bland annat Wagner, Marx och Elfriede Jelinek i en megafon, som i ett agitprop-möte. Budskapet från Simons är entydigt: sociala hierarkier och globala relationer som enbart organiseras kring guld och pengar är dömda att gå under. Ruhrområdets uppgång, fall och kulturella pånyttfödelse kan då ses som ett löftesrikt exempel på att konstens språk kan skapa mer varaktiga fundament för mellanmänskliga relationer, så att tillväxtjakt och finansbubblor kunde få en mer klädsamt dämpad plats i vår syn på utveckling.

Publicerad Under Strecket SvD 3/11 2015

Läs mer om Krzysztof Warlikowski:

• Avignonfestivalen 2013 – nya verk av Sophie Calle, Katie Mitchell och Krzysztof Warlikowski >>>
• The Rake's Progress i Andy Warhols kändiskultur – regi Krzysztof Warlikowski >>>
• FIND 2012 - Festival för ny internationell dramatik, Berlin: von Mayenburg, Ostermeier och Warlikowski >>>
• Teaterhöst 2011 i Paris - från upplopp till scenpoesi. Castellucci, Pommerat, Warlikowski... >>>