Peter Brook - en resenär genom teaterkonsten

I vår bullriga nöjesindustri och mediekultur är folk frikostiga med starka ord som ”världsledande”, ”unik”, ”Europas främsta…” osv. Orden tenderar att urholkas eftersom de ofta beskriver en dagslända, en måhända habil kändis som i rätt ögonblick omger sig med effektiva pr-makare i strategiska kontaktnät.

Peter Brook fyllde 84 tidigare i år. Han har en makalös karriär bakom sig, med konstnärliga milstolpar inom främst talteater och opera, vilket grundades med banbrytande uppsättningar på Royal Shakespeare Company redan på tidigt 60-tal. I samband med flytten till Paris 1970 upprättade han ett teaterlaboratorium, vars främsta syfte var att söka ett slags konstnärlig nollpunkt i teatern, bortom alla förförelsekonster och scentrick. Uppsättningarna har aldrig varit slutmålet med gruppens arbete, utan del av en större undersökande process. Det finns inga hemligheter, brukar Peter Brook säga (det är också namnet på en bok han skrivit). I samarbete med afrikanska, asiatiska, amerikanska och europeiska skådespelare har han envist skalat bort kulturella schabloner för att försöka belysa den levande människan på scenen.

Under många och långa studievistelser i olika kulturer har Peter Brook med sina medarbetare genomfört djuplodande teaterprojekt baserade på persiska, afrikanska och hinduiska texter. För min del står den tolv timmar långa Mahabharata (1985) som en av mina största teaterupplevelser någonsin, därför att den förmedlade essensen i hinduisk mytologi genom konkreta, intima situationer. Vi åskådare upptäckte gudarna och hjältarna tillsammans med skådespelarna, berördes av frågor om hur myter speglar vanliga människors sociala och existentiella belägenhet. En central aspekt av Peter Brooks teater är det förtroliga samförståndet mellan skådespelare och publik. Vi tar reda på något tillsammans.

I den andan har vi på Bouffes du Nord (eller gruppens världsturnéer) också kunnat undersöka hur klassiker som Bizets Carmen eller Shakespeares Hamlet och Stormen formulerar vad det är att vara människa i dag. Men även neurologen Oliver Sacks succébok Mannen som tog sin hustru för en hatt och andra teoretiska texter har använts i Peter Brooks ingående och alltmer avskalade scenundersökningar.

Just nu spelas två Brookproduktioner internationellt: Fragments av Samuel Beckett och den nämnda Love is my sin. Båda uppsättningarna är byggda av fragment, av utvalda situationer och texter som berör teaterns – och livets – väsen. En eller två personer finns på scenen. I det tomma rummet upprättar de ögonblick av mänskliga relationer, med allt vad det innebär av liv, kärlek, rädsla och tillit till varandra. Det fascinerande är att dessa till synes opretentiösa teatercollage rymmer koncentrat av allt det väsentliga i den stora världsdramatiken.

Detta är Peter Brooks sista uppsättningar som chef för Bouffes du Nord, en sliten gammal teater i en av Paris oglamorösa stadsdelar, som blivit ett vallfartsmål för teaterintresserade från hela världen. Brook kanske drar sig tillbaka eller också fortsätter han med småprojekt. Han betraktar inte sig själv som ett oumbärligt monument. Han är bara en resenär genom scenkonstens efemära rum. Så här säger Peter Brook själv om teatern, som försvinner medan den äger rum:

Det enda som återstår är en central bild av föreställningen, en silhuett, en skugga, som är själva essensen av det den hade att säga.

Publicerad i Österlen 360° 2/2009