Internationell politisk teater – efter FIND 2017, Schaubühne Berlin
Politisk teater har för närvarande något av en högkonjunktur på internationella scener. I ett globalt politiskt klimat där hårdkokta argument slungas mellan företrädare för orubbliga värdesystem kan teatern vara en plats där vi prövar rimligheten i de frågor och svar som står till buds. Men är då ”politisk teater” förenlig med en konstnärligt och estetiskt utforskande scenkonst? Är inte risken stor att politisk teater bara avspeglar samhällsdebattens strategiska maktspel och polariserande retorik?
Vid den nyss avslutade Festival Internationale Neue Dramatik (Find), organiserad av Schaubühne i Berlin, gavs intressanta inblickar i de skiftande former den samtida politiska teatern kan ta. Temat för årets Find var Demokrati och tragedi, vilket uttrycktes i allt från raka, socialt engagerade budskap till gyckel, interaktiva demokratiexperiment och politisk-filosofisk scenpoesi. Find brukar bjuda in scenkonstnärer och kollektiv från hela världen, i år kom de från USA, Mexiko, Colombia, Chile, Iran och Europa. Genom att närma sig så skilda teatertraditioner kom festivalen att rymma en mångfald av förhållningssätt till globala, nationella och kulturella samhällsfrågor.
I genren entydig ”budskapsteater” spelades den dramaturgiskt effektiva och arga monologen Iphigenia in Splott (2015) av brittiske dramatikern Gary Owen. Titeln anspelar på Ifigeniamyten, omdiktad till den marginaliserade Effie i ett socialt utsatt område i walesiska Cardiff. Effie, vars repliker närmast boxas ut av Sophie Melville, är representant för en obildad underklass som drabbas av nedskärningar i offentlig vård och omsorg. När hennes enkla drömmar om kärlek, familj och jobb krossas saknar hon redskap att konstruera alternativa livsvägar. Hon kör fast i missbruk, ilska och ett våldsamt språk som ytterligare bakbinder henne. Sherman Theatres uppsättning solidariserar sig med huvudpersonen i en slagkraftig energi som ansluter till den brittiska så kallade in yer face-teatern (vars mest kända dramatiker är Mark Ravenhill och Sarah Kane).
Ett annat exempel på porträtt av utsatta individer kom från Iran, med scenkonstnären Saman Arastous självbiografiska performance om transsexuellas situation. I verket Var den du inte är behandlar Arastou stigmatiseringen av en kvinna som genomgår könskorrigering till man. Könsoperationer är i Iran fullt lagliga och regelbundet förekommande, men Arastous ordlösa verk skildrar, lite överraskande, hur hans systrar förtrycker och förnedrar honom under hans övergång från kvinna till man. Stycket, som även spelats i Teheran, har ett uppfordrande tilltal, då den misshandlade huvudpersonen sträcker ut armarna och söker publikens hjälp. På Find uppstod en diskussion om huruvida åskådare kan och bör ingripa i konstverket eller snarare engagera sig utanför teaterns slutna rum.
Efter en föreställning med colombianska Mapa Teatro infinner sig onekligen en stark lust att ställa saker till rätta, men den paras med en känsla av vanmakt. På Find presenterade kollektivet triptyken Los Incontados – Anatomia de la violencia en Colombia, ett uppsluppet allkonstverk som gestaltar hur våld, droghandel och korruption trasar sönder samhället inifrån. Syskonen Heidi och Rolf Abderhalden står bakom konceptet för denna triptyk i form av tre scenbilder som efterhand öppnas mot scenrummets fonddjup. Utifrån verkliga händelser belyser de ett underliggande eller uttalat våld i sociala relationer och ceremonier. De tre scenerna skildrar maffialedaren Pablo Escobars groteska 80-talspartyn (den legendariske kartelledaren framställs här av en känd rappare), en revolution som aldrig kommer igång medan barn i en militant ungdomsorkester står och väntar, och den årliga karnevalen Los Santos Innocentos, där svarta män i mask och kvinnodräkt utifrån omvända maktperspektiv förväntas piska alla som kommer i deras väg. Mapa Teatro gestaltar dessa företeelser med absurd humor och surrealistiska infall. Skådespelarna kravlar mot slutet runt på en scen fylld av girlander och konfetti, där kokaväxter ploppat upp överallt. Verket blir en drastisk skrattspegel över ett samhälle som på flera plan är hjälplöst beroende av droger och drogtrafik (både som verklighetsflykt och nationell inkomst). Vad som kunde ha blivit en indignerad teaterdokumentär med fördömande av samhällets ”onda” aktörer är hos Mapa Teatro i stället en drabbande scenfest, som på ett djupare plan lyckas förmedla hur hotfullt destruktiva underströmmar tränger in i alla sociala skikt och handlingar.
Scenkonst är ju överlag som bäst när den inte pekar finger eller självrättfärdigt undervisar sin publik i vad den bör tänka. Detta bejakande av åskådarens fria associationer och tolkningar är grundläggande för den italienske scenkonstnären Romeo Castelluccis estetik. När Castellucci och hans syster Claudia på 80-talet var med och bildade scenkonstlaboratoriet Socìetas (då kallat Raffaello Sanzio) formulerade de ett manifest för idén om en ”khmer-teater” som syftade till att rasera befintliga bildkonventioner och språk. De menade att formerna i västerländsk teater är så korrumperade av historiens ideologier och värderingar som i sig reflekterar våld och förtryck. Varje ny utsaga formulerad på detta språk blir bara en förlängning av de negativa krafter man kritiskt vill granska. Deras avsikt var sålunda att skapa en ikonoklastisk teater, en scenkonst som bryter sig ut bortom gängse kultur och symbolik, för att uttrycka en omedelbar mänsklig erfarenhet. Castelluccis projekt påminner om den franske teatermannen och diktaren Antonin Artauds (1896-1948) teorier om ”grymhetens teater”, som söker försätta åskådaren i en direkt, sinnlig kontakt med konkreta former. Romeo Castellucci, som har sin grund i bildkonst, komponerar unika tredimensionella verk i ljud, bild och rörelse helt utifrån scenens logik. Ofta gränsar det till performance och installationer, även om Castellucci och många med honom skulle hävda att detta är ”ren” teater. En del betraktar honom som svår eller obegriplig, just för att dramaturgi, scenbilder och eventuell text kombineras till mångtydiga tolkningsskikt.
Castelluccis senaste verk, Democracy in America, som spelades på Find och nu turnerar i Europa, ger intressanta perspektiv på USAs historia och politiska kultur. Romeo Castellucci har utformat koncept, scenbild och regi samt med Claudia Castellucci skrivit en ytterst stram, fåordig dialog som används enbart i några scener. Stycket inspireras av den franske historikern Alexis de Tocquevilles (1805-1859) studie Om demokratin i Amerika som utkom i två band 1835-40. Som alltid hos Castellucci renodlas uttrycket kring ett grundtema, så detta är på intet sätt någon illustrerad redovisning av Tocquevilles texter. Verket utgår från Tocquevilles tankar om hur den unga nationens majoritetsbefolkning av immigranter organiserar sig i det som stegvis ska betraktas som ett nytt demokratiskt system. Castellucci tar särskilt fasta på historikerns reflektioner om den kristna puritanismens djupa inflytande på människosyn och normer. Mera specifikt utforskar han de nya amerikanernas relationer till ursprungsbefolkningen, indianerna.
Föreställningen framförs av en helt kvinnlig ensemble, till stor del i koreograferade grupperingar som influerats av olika kulturers folkdans. Musik och ljudinstallationer av Scott Gibson ligger i ett självständigt spår som spelar med och mot scenbilden. De levande tablåerna ageras fram bakom dubbla, halvtransparenta slöjor, vilket gör bilden diffust oåtkomlig och förlänar ett slags mytologisk distans åt den sceniska handlingen. De dansande figurerna bär enfärgade uniformer eller långa kåpor, så de framstår som ett samordnat kollektiv med militanta eller sekteristiska undertoner, samtidigt som de rör sig i glättigt lättsamma hoppsasteg. Som kontrapunkt till dessa gruppgemenskaper kan man skönja individer som avviker. I en mångtydighet typisk för Castellucci klär en kvinna av sig naken och smetar långsamt in sig med röd färg. Hennes röda hud antyder att hon är indian men det ger också associationer till ett hudflängt offer. Röd hud ska komma igen som ett ledmotiv i föreställningen, både som ett slags atavistiskt utbrott hos en vit kvinna, och som något indianerna tvingas ”hänga av sig”, i en metafor av att deras egenart och kultur trängs undan. Deras språk, levnadsmönster och naturtro är oförenliga med den nya civilisation puritanerna etablerar. Denna är i sin tur rotad i en gammaltestamentlig övertygelse att Guds försyn har fört dem till Amerika, där de i pliktuppfyllande glädje ska bygga det nya Israel. Föreställningen följer ett hårt arbetande puritanskt jordbrukarpar som i tidigt 1800-tal får sin gudstro prövad genom missväxt och ohälsa. Maken tröstar sin tvivlande fru med att de är Guds utvalda folk, att de likt Abraham ska övervinna nöden genom bön och tillit.
Democracy in America är ett komplext, poetiskt mångtydigt verk, som på olika plan arbetar sig in i åskådaren. Romeo Castellucci hävdar att all politik är religiös och att detta är särskilt uttalat i USA där presidenten svärs in med handen på Bibeln. För att reflektera över demokratins grunder i USA skapar han sålunda ett scenspråk med en egen, inneboende mystik, som väcker föreställningar om de grundläggande motsättningarna inom systemet och samtidigt ger perspektiv på den amerikanska självbilden som världens ledande nation. Här finns inga ensidiga påståenden eller värderingar av den amerikanska demokratins eventuella brister, bara en väv av sceniska impulser till åskådarens egna tankar och associationer.
Det verkar som om den mest radikala politiska teatern är just den som kan avstå från indignation, moralisering och enkla slutsatser. Teatern behöver inte göra sina åskådare till rättänkande människor. Det räcker fint om den inspirerar oss att alls tänka.
Publicerad Under Strecket i SvD 9/5 2017
Foton:
- Democracy in America, Gianmarco Bresadola
- Iphigenia in Splott, Mark Douet
- Los Incontados – anatomia de la violencia in Colombia, Mauricio Esguerra
- Var den du inte är, Babak Haghi
- Democracy in America, Luca del Pia
Läs mer om Romeo Castellucci:
