Fröken Julie tolkad i europeisk teater 2012 – Thomas Ostermeier, Katie Mitchell, Patrick Marber, Frédéric Fisbach och Anna Pettersson

På Strindbergs Intima Teater, där Anna Pettersson i ett virtuost solonummer agerar både regissör, skådespelare och de tre rollerna Julie, Jean och Kristin, protesterar hon ilsket i slutscenen. Varför ska Julie alltid behöva ta livet av sig? Varför inte Jean? Han har ju också haft sex, resonerar hon, hans skam och skuld borde vara lika tung.

Fröken Julie kan därför ledigt transponeras in i nya rum och brytas mot olika sociala sammanhang. Varje iscensättning avspeglar sin samtids relationer, identiteter och kulturella normsystem. Därför är det intressant att studera hur pjäsen spelas i olika länder. Just nu kan man i Europa se Fröken Julie i en rysk nytolkning iscensatt av Schaubühnechefen Thomas Ostermeier, en brittisk uppdatering av Patrick Marber i regi av Natalie Abrahami, en tyskspråkig multimediaversion av brittiska Katie Mitchell och Leo Warner, samt en fransk uppsättning av Frédéric Fisbach, där filmbekanta Juliette Binoche gör en av sina sällsynta roller på scen.

Thomas Ostermeier (Sverigeaktuell med Lars Noréns Demoner på Dramatens Bergmanfestival) har under 00-talet haft stor internationell framgång med sina nutidstolkningar av Ibsens Ett dockhem och Hedda Gabler, där hjältinnorna kvävs i själlösa lyxfällor av moderätt design och konsumtion. I hans Fröken Julie på Nationernas Teater i Moskva har dramatikern Michail Durnenkov gjort en textbearbetning som förlägger handlingen till nyårsafton i dagens Moskva. Julie är bortskämd dotter till en före detta KGB-general, nu nyrik oligark, och lever i ett vräkigt materiellt överflöd. Ostermeier och scenografen Jan Pappelbaum har skapat ett hypermodernt hi-tech-kök, där en videokamera zoomar in och liveprojicerar detaljer som vore detta ett matlagningsprogram i tv. I ett Ryssland där man numera skönhetstatuerar sina husdjur är Julie matte till en chihuahua med silverhalsband, som bärs in i Chanelbag för att bryskt halshuggas i den dramatiska slutscenen. Jean, som gjort militärtjänst i Tjetjenien, är en av de många ryska privatchaufförer som i dag sitter långdragna timmar i stadsjeepar på tomgång och väntar på chefen. Här spinner han drömmar om att öppna hotell i ryssarnas nya charterparadis Indien – och efter nyårsnattens one night stand med Julie ser han chansen att få en kapitalstark partner. Festen har tidsenligt teknodunk och i pjäsens berömda mellanaktspantomim dånar musiken medan det påtända partyfolket slåss och svinar ner köket med vodkabuteljer, konfetti och ostron. Evgenij Mironovs lågmälda porträtt av Jean tecknar en man som efter krigsupplevelserna bär på ett undertryckt våld och vill bort från sina jämlikars vulgära, aggressiva utlevelser av frihet.

Tjulpan Khamatovas Julie är i gengäld produkt av en hänsynslöst egocentrerad privilegierad klass. Hon har aldrig lärt sig att se till andras behov och har därför inte heller aktivt behövt definiera sin egen identitet. Fram till denna ödesdigra nyårsnatt har hon fritt surfat runt i en lyxtillvaro utan att göra några egna val. "Det handlar inte om sex, det handlar om makt", säger Jean till Julie. Med honom ställs hon inför möjligheten att ta makten över sitt liv, men blir hysteriskt panikslagen av det ansvar som detta innebär. Hennes rädsla för sin frihet ställs mot kokerskan Kristinas trygghet i att inordna sig i orättvisa maktstrukturer, tiga och småfiffla med obetydliga summor pengar. Precis som i Nora och Hedda Gabler undersöker Thomas Ostermeier hur medelklassen fångas i sin egen oförmåga att bryta med nedärvda sociala mönster. Julie blir en handlingsförlamad bimbo, som vacklar inte bara på sina alltför höga platåskor, utan faller från sin illegitima maktposition och just därför blir farlig när hon desperat står och viftar med en revolver. Ostermeiers Nora skjuter ihjäl maken Thorvald i en blodig slutscen, medan Julie här med vapnet i hand lutar sig mot Jean och möter en undergång som i realiteten drabbar dem båda.

Den brittiske dramatikern Patrick Marber har av Strindberg ärvt känslan för uppkäftig, handlingskraftig dialog. 1995 skrev han After Miss Julie, som i allt väsentligt följer Strindbergs förlaga, men utspelas vid krigsslutet 1945, under valnatten för labours jordskredsseger. Julies far är en labour peer och hennes dans med folket är led i ett nytt jämlikhetstänkande. Natalie Abrahamis uppsättning har spelats i vår på Young Vic i London som ett politiskt drama i diskbänksrealism, ackompanjerat av livesång med 40-talets slagdängor. Natalie Dormers blondlockiga, salongsrökande Julie med blommig, vadlång klänning var som hämtad ur Familjen Ashton. Medan hon skålade för en romantiserad bild av socialism, arbetare och fred var hon själv i handling sorglöst arrogant mot den arbetande Christine och djupt förnärmad när John skrattade åt deras "roll in the hay" och avfärdade henne som "a fuck!". John å sin sida längtade till New York, där han ville öppna nattklubb och leva i ett sant jämlikt samhälle. Den nationella sammanhållning som britterna upplevt under kriget och som labourpartiet sökte omformulera till politiska mål, väckte hopp, men stötte konkret på hinder när individer stod kvar med fötterna i historiska klassystem och blev osäkra på hur de skulle gestalta sina nya roller med varandra. Natalie Abrahamis tolkning betonade denna sociala oro mitt i en brytningstid.

En av de mest radikala nyläsningar som gjorts av Fröken Julie är signerad av den prisbelönta brittiska regissören Katie Mitchell och videokonstnären Leo Warner. Deras tyska Fräulein Julie är producerad av Schaubühne i Berlin och gästar Bergmanfestivalen i år. Katie Mitchell vänder på pjäsens perspektiv och låter alla händelser filtreras genom köksan Kristin (Jule Böwe). Den tysta, arbetande kvinnan, undanskymd i konst, drama och historieskrivning, sätts här i fokus. Likt en emotionellt inkapslad Vermeerfigur plockar hon längtansfullt midsommarblommor till huvudkudden, betraktar det alltmer frivola spelet mellan sin fästman och godsets fröken, hör från sin ensamma pigkammare deras gräl i köket. Det är hennes lilla värld av pliktuppfyllelse och självförsakelser som de andra respektlöst trampar ner. Kristin blir förstummad av sorg.

Mitchells originalitet är att hon låter ensemblen direktfilma spelet, som liveprojiceras parallellt på en filmduk. Detta är ett modernistiskt regigrepp som hon tidigare tillämpat med Leo Warner på Virginia Woolfs Waves och Dostojevskijs Idioten, på Londons National Theatre. Mitchell och Warner gör alltså scenen till en filmstudio, där några skådespelare står längst fram vid bord och skapar ljudeffekter eller filmar inklipp i närbild. Bakom dem finns en dekor av köket, klassiskt uppbyggd som på ett 1800-talsgods, med en hammershøisk stämningsbelysning. Publiken får å ena sidan distans till skeendet genom alla tekniska bestyr med kameror, mikrofoner och rekvisita som pågår – samtidigt som man i filmsekvenserna kommer mycket tätare inpå framförallt Kristin. Närbilderna på hennes rödnariga arbetarhänder som hanterar kalvnjure, hennes blanka näsa, trötta blick och söndrade känslor när hon inser att Jean varit otrogen – allt detta har en återhållen intensitet som öppnar djupare lager i pjäsen. Tre olika skådespelare utför delmoment av Kristins scenerier – en av dem sitter ibland vid en separat mikrofon och läser dikter av Inger Christensen, som en inre monolog för Kristin.

Katie Mitchell och Leo Warner öppnar nya infallsvinklar i sina utsökta cinematografiska kompositioner, influerade av Ingmar Bergmans filmkonst. I början träder Julie in i bilden, som en kil mellan Jean och Kristin. I en annan scen står Kristin ensam i förgrunden bakom en spröjsad fönsterruta och tittar ut, medan Jean och Julie i bakgrunden är uppslukade av varandra. När Kristin sover skapar ensemblen på scenen suggestiva filmiska drömsekvenser med vatten och ljuseffekter. Ljudbilden av Gareth Fry och livecello med Chloe Miller finns med i hela föreställningen och har en dynamiskt sammanhållande inverkan på de sceniska handlingarna. Katie Mitchell lyckas sålunda förmedla en intim psykologisk kvinnostudie, där hon avläser pjäsens roller med en nutida blick, samtidigt som hon med den tekniska distanseringen sakligt redovisar det artificiella i all dramatisk gestaltning.

Katie Mitchells multimediala uppsättningar drar in skådespelarna i ett aktivt nu, där de inte vilar i karaktärskompositioner, utan ständigt tvingas ta hand om kameror, ljus och ljud eller spela korta replikväxlingar. Den franske regissören Frédéric Fisbach får också i sin Mademoiselle Julie fram en stämning av ett rastlöst nu, där liv ska levas, kärlek och yrkesdrömmar förverkligas. Helst allt på en gång, under en lång, sömnlös natt. Juliette Binoches Julie, Nicolas Bouchauds Jean och Bénédicte Ceruttis Christine representerar nutida unga fransmän, produkter av en historielös mediekultur och nöjesindustri, där man med olika strategier söker ta plats och bli sedd. Deras föräldrar var 68-generationen, de har lärt sig jämställdhet. Julie, som discodansar sig euforisk med ett gäng ungdomar i en ljus, stiliserad björkskog, vill ta för sig sexuellt med Jean för att glömma en nyss bruten förlovning. Axelbandet på hennes högt slitsade partyklänning faller nonchalant ner medan hon alltmer fascinerad och upptänd lyssnar på hans väl avvägda självmyter. Bouchaud skildrar en Jean vars kropp är stel av att han kläms mellan en underordnad position och höga ambitioner. "Jag är inte född till att stå på näsan", eller till att "huka mig", som Jean säger i Terje Sindings distinkta franska översättning. Han befinner sig i ett strategiskt rollspel där han intelligent söker konstruera sig i en ny självbild, medan Julie denna natt alltmer töms på den bild hon haft av sig själv. Hon får plötsligt en insikt om att alla hennes tankar och åsikter kommer från föräldrarna, att hon faktiskt saknar en egen identitet. Hennes utanförskap blir enormt gentemot Jean och Christine i slutscenen, när de kan falla tillbaka på sina arbeten och Christine dessutom förnöjsamt går till kyrkan för att bejaka en barnatro som ger henne en trygg världsordning.

Frédéric Fisbachs klara, analytiska tolkning, producerad av Avignonfestivalen 2011 och i år på Europaturné, är den mest texttrogna av de ovan beskrivna, och samtidigt absolut nutida. Språket fungerar utmärkt i 2000-talsfranska, där man skiljer på vous och tu, men också har en vokabulär som stämmer väl överens med Strindbergs. Generellt sett viner ju replikerna i Fröken Julie som projektiler genom rummen, något som Katie Mitchell har velat avvärja, för att få publiken att stanna upp och reflektera över gestalterna. Hennes regi bryter verkligen med invanda Strindbergstolkningar, men just därför är hon kanske den som är honom mest trogen. För vad ville August Strindberg med Fröken Julie, om inte utmana teaterns konventioner och etablerade rollspel?

Publicerad Under Strecket, Svenska Dagbladet 28/5 2012

Läs mer om Thomas Ostermeier:

• Hamlet – regi Thomas Ostermeier, Kronborg slott, sommaren 2010 >>>
• Avignonfestivalen 2004 – Thomas Ostermeier konstnärlig ledare >>>
• FIND 2012 - Festival för ny internationell dramatik, Berlin: von Mayenburg, Ostermeier och Warlikowski >>>

Läs mer om Katie Mitchell:

• Anatomy of a Suicide – av Alice Birch, regi Katie Mitchell >>>
• Scenkonstens språk essä (3) – The Forbidden Zone – av Katie Mitchell >>>
• The Forbidden Zone – av Katie Mitchell, Schaubühne gästspel Göteborg >>>
• Operafestivalen i Aix-en-Provence 2016 – Katie Mitchell, Krzysztof Warlikowski och Moneim Adwan >>>
• Våld på teaterscenen – Kane, Pinter, Garcia m fl >>>
• Atmen (Lungs) av Duncan Macmillan - regi Katie Mitchell, Schaubühne >>>
• Berlinteater våren 2014 – Ostermeier, Thalheimer och Mitchell >>>
• Die Gelbe Tapete – Katie Mitchell, Schaubühne, gästspel Odéon, Paris >>>
• Reise durch die Nacht, Avignonfestivalen 2013 >>>
• Katie Mitchell sätter upp Tjechovs Måsen på Det Kongelige i Köpenhamn >>>
• Katie Mitchell får pris i Premio Europa per il Teatro – 2011 >>>
• Samtidens tomrum skildrade på Londonteatrar - Simon McBurneys Endgame samt Katie Mitchells Pains of Youth >>>
• A Dream Play – Strindbergs Ett drömspel tolkat av Katie Mitchell >>>
• Ny dramatik på Royal Court – Marius von Mayenburgs Feuergesicht (Fireface) och Martin Crimps The Country, våren 2000 >>>

Läs mer om Frédéric Fisbach:

• Avignonfestivalen 2007:1 – Frédéric Fisbach konstnärlig ledare, presenterar Jean Genets Skärmarna (Les Paravents) >>>