teaterkritik - kulturproduktion

Avignonfestivalen 2004 del 3/3: Skönhetens krigare, Jan Fabre, Olivier Cadot/Ludovic Lagarde, Christoph Marthaler och Sasha Waltz

Avignonfestivalens program bjuder inte bara på bullrig politisk totalteater. Här finns utrymme för renodlad poesi och skönhet, ofta i genreöverskridande iscensättningar som integrerar koreografi, film och musik för att utforska människans sammansatta väsen.

- Jag är inte koreograf, men jag frågar mig varför människan rör sig, och hur? Den mänskliga kroppen i rörelse är ett manifest, som uttrycker sexuella, biologiska och sociala budskap. I detta uttryck söker jag blottlägga och försvara kroppens sårbarhet.

- Jag är en skönhetens krigare. Vi måste försvara konstens skönhet. Den är som en fjäril. Om man rör den förstörs den, säger Jan Fabre.

Belgaren Jan Fabre från Antwerpen är känd för en multimedial scenpoesi, som främst via dansare söker sig till det mänskliga varats mest ursprungliga liv. I L’Ange de la mort placeras dansaren Ivana Jozic på en piedestal i mitten av ett mörklagt kapell, där publiken sitter tätt intill på golvkuddar. Hon föds och upptäcker stegvis sin kropp, i samspel med en kringvandrande demon, en saxofonist som gör abstrakta ljud på instrumentet. På fyra väggar runtom oss visas filmbilder från Montpelliers medicinska museum för anatomi. Där fokuseras människospillror, kranier och organ. I museet dyker koreografen William Forsythe upp, endast iförd vita kalsonger som vore han en nedstigen ängel. Han säger att han är mållös, att hans innersta önskan är att vara synlig i tystnad, att han bara kan flyta och dansa. Kvinnan i rummet träffas av hans väsen, hennes kropp agerar i en resonans till ängeln, hans själ liksom projiceras på hennes rörelser.

I ett kloster utanför Avignon möter publiken ett liknande eteriskt väsen, en fe, i Olivier Cadiot och Ludovic Lagardes surrealistiska Fairy Queen. Valérie Dashwood agerar ung kvinna med författarambitioner och tar sig likt Alice i underlandet hem till Gertrude Stein och Alice B Toklas. I en drömliknande och rolig fantasi får hon delta i en av deras berömda salonger med märkliga kulturpersoner. Den unga kvinnan berusas av miljöns absurda poesi och börjar själv skapa. Fairy Queen är som en meditation över inspiration och beundran som grund för det konstnärliga skapandet. Cadiot/Lagarde har själva just Gertrude Stein som förebild, och här på festivalen presenterar de också en pjäs av henne, Oui dit le très jeune homme, om Frankrike under ockupationen. Det är en stram, stiliserad iscensättning av korta scener, som dyker in i nationens kollektiva undermedvetna och behandlar minnena av fransmännens motsättningsfyllda attityder under andra världskriget. Steins dialoger arbetar sig sökande fram i ordlekar, lite som Nathalie Sarraute, där man med olika tonfall upprepar utsagor för att pröva deras hållbarhet. Därmed skapar dikten en osäkerhet som öppnar för diskussion, detta är inte en avslutad tolkning av historien.

Genomgående för årets uppsättningar i Avignon är att de framhäver ovissheten och hur sårbara vi är i all mänsklig gemenskap. De politiska styckena visar individens utsatthet i brutala ekonomiska system, t ex schweizaren Christoph Marthaler som med Groundings gör en melankolisk och musikalisk satir över den självförintande schweiziska affärsmentaliteten. Dansföreställningarna söker sig mer till de ömtåliga relationerna mellan personers själar och känslor.

Koreografen Sasha Waltz från Berlins Schaubühne är den som går längst i en finkänslig fantasi över individers djupaste samspel med varandra. I Impromptus använder Waltz, som i tidigare verk varit mer aktuellt samhällstillvänd, Schuberts pianomusik för en serie poetiska improvisationer med sju dansare. Föreställningen gestaltar möten och separationer, ensamhet och längtan i ett oavbrutet flöde. Sasha Waltz säger att hon upplever vatten i Schuberts musik. Eftersom människan består mest av vatten söker hon sammanlänka dansarna i en organisk helhet av liv och död. En av föreställningens vackraste scener är just då tre kvinnor tar ett bad i en bassäng, där varje individ förenas med vatten och samtidigt möter de andra i en djup samhörighet.

Uppfylld av Sasha Waltz sublima föreställning känns det gott att få vandra hem genom Avignon vid midnatt, och stanna till framför påvepalatset, där ett 50-tal personer står och njuter av en ung pianist, som på hjul har rullat dit sitt piano och lyckligt lidelsefullt framför variationer utifrån klassiska stycken. Där bekräftas det storartade med alla dessa ”skönhetens krigare”, som får fritt utlopp under några galna veckor i Provence.

Publicerad SvD juli 2004

Mer om Avignonfestivalen 2004:

- Schaubühnechefen Thomas Ostermeier konstnärlig ledare

- Frank Castorfs Kokain, Rene Polleschs Pablo in der Plusfiliale och Rodrigo Garcias La Historia de Ronald, el payaso de McDonalds