Rollspel med selfies och modetyranner – Köpenhamnsteater just nu

Vi lever i iscensättningarnas tid. Genom en välarrangerad selfie förevisar jag mig själv i sociala medier som den jag vill att andra ska tro att jag är. Och i speglingen från dessa andra ser jag mig själv som den jag tror att jag vill vara.

Detta är förstås inget nytt, människor har väl alltid sökt bekräftelse genom andras blickar. Men frågan, som trots allt aktualiserats med smarta telefoners intåg, är vilken effekt det har på oss att nästan hela tiden leva med dessa offentliggjorda iscensättningar av våra rollspel.

Teatern är en underbar plats för undersökningar av hur denna kultur faktiskt påverkar våra liv och relationer. Förändras vi ”på riktigt” av att leka med våra självbilder och masker? Två aktuella uppsättningar i Köpenhamn belyser dessa frågor, men på helt olika sätt.

En skærsommernatsdrøm – En midsommarnattsdröm – på Betty Nansen Teatret förlägger Shakespeares psykedeliska förvillelser till en värld av ytlig kändiskultur och selfiepinnar, där alla känslouttryck medieras via digitala kanaler. Fashion – et fix af forførelse på teater Får 302 analyserar fascistoida strukturer i modebranschen och människors sätt att villigt underkasta sig varumärkenas diktatur.

Betty Nansen-chefen Elisa Kragerup gör nu sin fjärde Shakespeareuppsättning (de tidigare var Romeo och Julia, Othello och Sonetter), som vanligt med starkt driv ur skådespelarnas gruppdynamik och fantasi. En skærsommernatsdrøm utspelas i en karikerad nutid. Å ena sidan följer vi kändisparet Teseus (Niels Ellegaard) och Hippolyta (Maria Rossing) som förbereder sitt bröllop och samtidigt har tänkt (tvångs)gifta bort sin dotter Hermia (Emma Sehested Høeg) med den passande valpen Demetrius (Magnus Christensen).

Men Hermia är förstås kär i en annan valpig yngling, Lysander (Simon Bennebjerg), medan hennes väninna Helena (Martina Emilie Barret Levinsen) går runt och trånar olyckligt efter Demetrius.

Lite potenta blomsterdroger utdelade av pushern Puck (Xenia Noetzelmann), samt en scenografi på speed av Steffen Aarfing, gör att alla plötsligt byter begärsobjekt och vill porträttera sig själva i nya kärlekskonstellationer.

Lägg till detta en surrealistisk dubblering av härskarparet ute i ”skogen”, här en lounge på ett chict nutida boutiquehotell, och vi får en ding värld där drottning Titania har ett akrobatiskt, utdraget one night stand med en åsna, och de unga paren, yra av älskog, dansar runt nakna.

Hela tiden är rollfigurerna upptagna med sina mobiltelefoner. De används på selfiepinnar för att föreviga iscensatta stunder av lycka. Lysander förklarar sin kärlek till Hermia via kameran i telefonen, så att detta kan gå direkt ut i liveflödet på Insta, Snapchat eller Facebook. Detta projiceras givetvis på någon av scenens många teaterridåer. Teseus och Hippolyta tar inte ett steg utan att dokumentera och direktpublicera sin tillrättalagda kändislycka.

Vad händer då med känslor som hela tiden synliggörs till andra än den de riktas till? Kanske de inte hinner fördjupas? Kanske förmår jag inte ens uppmärksamma den jag älskar eftersom jag är så upptagen med att visa världen vad vi gör i vår tvåsamhet? I pjäsen förflyttas kärlek och begär på ett ganska godtyckligt sätt mellan personer. När Lysander – påverkad av Pucks örter – plötsligt avvisar den nyss älskade Hermia och börjar tillbe hennes väninna, uttrycker han en trolöshet som möjligen underlättas av att den första relationen ändå bara var som ett bildspel på hans iPhone. Vi blir utbytbara objekt i varandras bildvärldar.

En annan aspekt av identitetsproblematiken uttrycks genom pjäsens hantverkare som ska uppföra ett skådespel vid bröllopet. Här har hantverkarscenerna skrivits om av Betty Nansens husdramatiker Line Knutzon. I helt modernt språk gnabbas tre toppskådespelare – Peter Plaugborg, Mikkel Arndt och Niels Ellegaard – om vem som kan spela vad på en scen. Kan en man spela kvinna utan att inifrån sin egen erfarenhet uppleva essensen av ”kvinna”? Kan en aktör ge gestalt åt en stad, eller rentav två städer, med skapande fantasi, inlevelse och skådespelarteknik?

Hantverkarnas scener målas med bred pensel av komik och självironi, men de lyfter fram en av de mest omdiskuterade frågorna inom dagens scenkonst: vem har rätt att representera vem på scen?

Mot bakgrund av personskildringarna i denna föreställning kan man då fråga: Hur etablerar vi kriterierna för en persons identitet? Är det den vi framställer oss som (i selfies eller handlingar) eller den vi ”är”, eller den/de vi anser oss vara, när ingen annan tittar på?

Vänder vi då blicken mot Får 302 och svenske Anders Carlssons (från Institutet) uppsättning Fashion – et fix af forførelse blir ett svar att vi blott är produkter av skiftande ideal som dikteras av en kommersiell modevärld. I Fashion reduceras en grupp unga människor till mannekänger för kända varumärken – modedesignern Nicholas Nybro har klätt dem i likartade gul-svarta träningskläder där designernamnen tryckts på, med stora svarta bokstäver. Att vara någon är att bära namnet Ralph Lauren, Armani, Dior eller Vuitton på den yttre hud som kläderna är. Sen spelar det i grunden inte så stor roll hur själva plaggen ser ut, för i mitt märkesval har jag köpt en plats i ”modestatens” hierarki.

Anders Carlsson har format Fashion utifrån texter av modeforskaren Otto von Busch som skriver under pseudonymen Ralf Wronsow (ännu en iscensättning av ett annat jag?). Under föreställningens gång hunsas de fyra unga figurerna runt av två diktatoriska modedrottningar, sarkastiskt spelade av Birgitte Prins och Charlotte Munksgaard. Ironiskt nog är de unga aktörerna dessutom skådespelarstudenter från Teaterakademin i Helsingfors, så de är även inom produktionens struktur i lärande och underordnad position. Anders Carlsson är professor vid samma högskola.

Fashion framställer i grotesk form en samtid där vi villigt låter oss formas av modets stereotyper. Carlsson tar stöd hos Busch när han hårdrar analysen och skildrar totalitära system, där såväl modets makthavare som alla deras följare är fångar i en betvingande strävan efter att passa in och vara ”rätt”. One day you’re in, the next day you’re out, som de osentimentalt konstaterar. Det är bara att inordna sig i ledet och läsa koderna, eller vara hjälplöst ute för tid och evighet.

En skærsommernatsdrøm skulle kunna framstå som lika dystopisk, om det inte vore för att Elisa Kragerup ändå bryter med de självupptagna spelen. Det gör hon dels genom en humoristisk grundton (där vi alla solidariskt skrattar åt oss själva), dels genom att bejaka poesin i hantverkarnas känsligt uttolkade spel i spelet. När de möts i scenen som de älskande Pyramus och Thisbe uppenbarar de varandra och lämnar för en stund sina konstruerade självbilder. Men intressant nog är det alltså i ännu ett rollspel som en fördjupning uppstår i relationen mellan två människor.

En skærsommernatsdrøm

Text: William Shakespeare, övers Niels Brunse, och Line Knutzon

Regi: Elisa Kragerup

Scenografi, kostym: Steffen Aarfing

Koreografi: Signe Fabricius

Ljusdesign: Christian Alkjær

Medv: Maria Rossing, Niels Ellegaard, Xenia Noetzelmann, Peter Plaugborg, Emma Sehested Høeg, Simon Bennebjerg, Martina Emilie Barret Levinsen, Mikkel Arndt och Magnus Christensen

Betty Nansen Teatret, Köpenhamn, t o m 9/11 2019