Le Chemin – av Le G Bistaki, på Köpenhamns Metropolisbiennal

Ett av syftena med Metropolisbiennalen, organiserad av Københavns Internationale Teater, är att undersöka och stärka köpenhamnares urbana identitet och känsla av tillhörighet i olika stadsdelar. Genom scenkonstnärliga utspel, interaktiva lekar och poetiska installationer i stadens offentliga rum får man invånarna att betrakta stadsmiljöerna och sig själva på ett lite annorlunda sätt.

Flera ”föreställningar”, som utarbetats av internationella scenkonstkollektiv och anpassats till platsspecifika uttryck, inger åskådaren en känsla av att besöka sin stad som en nyfiken främling. Sedan Metropolisprojektet inleddes 2007 har jag gått runt i olika kvarter av Köpenhamn, vägledd av röster i iPod eller mp3-spelare, ibland av dansare, eller av performers som fört mig runt med ögonbindel bland storstadens många ljudupplevelser. I denna typ av gatuperformance blir alla människor i storstadsmyllret tänkbara aktörer. Jag själv blir också medveten om min aktiva roll i den urbana teatern – även jag står på en scen medan andra är åskådare.

Något av det finaste som förmedlas av Metropolisbiennalens scenkonstprojekt är att de poetiserar platser som förut kunde tyckas otillgängliga eller anonyma. De skapar bilder och fördjupning i vårt sätt att uppleva en miljö.

I årets biennal lyckas det franska nycirkus- och danskollektivet Le G Bistaki med just detta. De förvandlar halvruffiga depå- och fabriksområden på Refshaleøen, i utkanten av Köpenhamn, till en galet surrealistisk spelplats.

Publiken samlas på en mötesplats vid mörkrets inbrott. Marschaller flämtar i vinden och i bakgrunden hörs dovt brummande båtljud från hamnen. Så förs vi bort till en gårdsplats där en grupp män utför militärisk exercis. De är iförda långa armérockar, försöker styra publiken till disciplin i leden, och ur en högtalare hörs rytmiska haranger från en rysk talare.

Detta kunde ju kännas lite stramt och diktatoriskt, om det inte vore för att vi snart lägger märke till att ”militärernas” hattar är upp och nervända damväskor! Männen ser ut som ett slags löjeväckande låtsas-Napoleon, när de gör honnör eller rättar till sina hattväskor. Under föreställningen kommer väskorna att manipuleras i flera olika sorters jonglerande eller som tillhyggen i slagsmål när männen söker etablera inbördes hierarkier.

Väskorna laddas sålunda med en mängd betydelser, beroende på hur de används. Men det finns hela tiden en underliggande ironi, där detta banala kvinnoattribut avväpnar männens försök att med uniformer och drillad gestik upprätta sig själva som makthavare.

Le G Bistaki, har fått tillgång till ett större område på Refshaleøen, och vi leds i mörkret av en liten gycklarvagn där den ryska rösten fortsätter gorma ut sina obegripliga sanningar. På ängspartierna mellan spelplatserna har gruppen format skulpturer och installationer av röda tegelpannor. Och just tegelpannor ska visa sig vara ett centralt stycke rekvisita och scenografi. I Le Chemin samspelar gruppen med 1500 tegelpannor. De är i konstant förvandling: de används som rockkragar, arbetsredskap, markbeläggning, maktinstrument – ja till och med som hundar!

Det fina med aktörerna i Le G Bistaki är att de respekterar teaterns grundläggande princip: den att poetisera varje föremål som finns på scenen. Genom att skapa en bestämd funktion eller laddning för ett objekt hanterar man det konsekvent på just detta sätt så länge scenen varar. Det vill säga att om en tegelpanna har försetts med ett snöre och man bestämmer att den är en hund, då beter sig aktören på ett visst sätt i förhållande till hunden. Och för oss i publiken är det självklart att vi ser en hund. Le G Bistaki har en flödande gruppfantasi som får allt att förvandlas framför våra ögon.

På en plats har de lagt ut ett fält av tegelpannor i raka banor. Sedan rör sig männen koreografiskt, antingen i en dans med högt lyfta ben där fötterna landar mellan pannorna – eller också dansar man på plattorna så att de gungar i exakt avvägda vågmönster. Mina tankar förs plötsligt till Röda torget i Moskva, i synnerhet när en individ plötsligt visar att han inte tänker följa de utstakade mönstren. Hans avvikande rytm blir en anarkistisk revolt mot regimens koreografiska diktat!

Detta franska kollektiv från Toulouse, som turnerar internationellt och anpassar sina produktioner till olika spelmiljöer, lyckas skapa en total poesi av dessa urbant opolerade ytterområden. De spelar med och mot platsens historia och pekar på våra möjligheter att göra levande dikt av verkligheten, just där vi står och går.

Exklusivt för webben, 20/8 2013

Läs mer om Metropolisprojektet:

• Rimini Protokoll och publikens medverkan i den nya urbana scenkonsten >>>

• Staden som scen. Metropolis Laboratory i Köpenhamn >>>

• Metropolis Copenhagen 2011:1 - gatuperformance >>>
• Trevor Davies om Metropolis Copenhagen >>>