Det Kongelige Teater vitaliseras av internationella scenkonstproduktioner - Marthaler, Mitchell och Kirsten Dehlholm/Hotel Pro Forma
Den schweiziske teatermannen Christoph Marthaler har i många år varit en av favoriterna på europeiska festivaler och gästspel. Hans charmiga, kringresande kärntrupp består av sångare och musiker från Schweiz, Tyskland, Frankrike, England och Österrike. Tillsammans bär de upp Marthalers stillsamt ironiska estetik, som ofta innebär att de nynnande och sjungande ger uttryck för ett främlingskap i vår civilisation, medan de liksom upptäcker sig själva i scenografen Anna Viebrocks rum. Viebrock utformar gärna lokaler och platser som är lite själlösa och belamrade med trivial rekvisita, med en vag resonans av europeisk vardag.
Aktörerna klampar in på scen, inpackade likt polarforskare i absurt mycket kläder, som de mödosamt tar av sig. Scenrummet är statiskt, en gymnastiksal med tråkig lysrörsbelysning. Ett par sidolokaler har gallerförsedda öppningar ut mot salen, och på golvet står stora hundburar. I denna instängda miljö kommer figurerna att finna fragment av grönländska berättelser och folkvisor, utdrag ur Danmarks förordning 1782 för kolonin Grönland och rapporter om global uppvärmning och nödvändiga klimatsamarbeten med arktiska folk. Två grönländska skådespelare har knutits till Marthalers grupp och föreställningen börjar med en saga på grönländska.
De andra lyssnar förundrat på det knastrande, snövita språket, så främmande från andra europeiska språk. Det uppstår en stämning av att de hamnat vid jordens ände, ett okänt territorium som dessutom står under hot att smälta bort. Så börjar de sjunga, nynna och spela. Schubert, Mozart, Purcell, schweiziska folkvisor. Man spelar på glas, dragspel eller ett upphittat lokalt stränginstrument. I denna anonyma miljö tar de till bitar av sin kulturhistoria och finner som kör en gemenskap i musiken. Men Marthaler är inte ute efter en nostalgitripp i europeisk civilisation, utan han skapar snarare dråpliga situationer, som när en kvinna kryper in och lägger sig i en hundbur och där börjar sjunga en aria ur Madame Butterfly. Eller i scenen där en sträng pastor ska lära den lilla grönländskan Gazzaalung Qaavigaq att sjunga en tysk psalm: efter en stunds falsksång börjar hon fnissa och dansa, medan resten av kören fallit in i hymnens lydiga hyllning till Gud.
”± 0, Plus minus noll” är långa stunder irriterande diffus och viljelös i uttrycket, men Christoph Marthaler hävdar att han avsiktligt velat närma sig Grönland som vore det en tom plats, som en öppen, uppfordrande fråga till oss alla. Och den nedsmältning som i föreställningen skildras med att sångarna till sist bara gör droppljud, kan tolkas som den europeiska kulturens upplösning. Kanske är det en djupt pessimistisk iskantat (som Det Kongeliges dramachef Emmet Feigenberg kallar verket) över ett Europa vars kultur håller på att rinna iväg?
I tidningen Politiken framhöll teaterkritikern Monna Dithmer häromdagen i en kolumn att ”± 0, Plus minus noll” är som en symbol över nedrustningen i den europeiska, statsunderstödda kulturen. Just Det Kongelige Teater har de senaste två åren stått i centrum för en upphettad debatt om brist på anslag, samtidigt som institutionen har expanderat och numera har tre stora teaterhus för drama, opera och balett. Staten har gett teatern i uppdrag att skapa scenkonst på hög internationell nivå, men de dyra, fina byggnaderna och ett finanskrisrelaterat publikbortfall gör att man varje år går back och därför plockar bort planerade produktioner. Fram till 2015 ska Det Kongelige spara 71 miljoner danska kronor (ca 87 miljoner SEK). Ledningen väljer att göra det genom att skära i scenkonsten.
I ett europeiskt perspektiv är Danmark inte svårt belastat av drastiska kulturbesparingar (Holland och Storbritannien är hårdast drabbade). Det Kongelige Teater har också på det konstnärliga planet visat att man står emot kristiderna. Operan har under Kasper Holtens chefsperiod 2000-2011 och alltsedan invigningen av det nya huset 2005 på ett medvetet sätt orienterats mot internationell samproduktion och profilerats med starka iscensättningar av utländska gästregissörer. Förutom Kasper Holtens egna innovativa regitolkningar har det presenterats uppmärksammade uppsättningar av bland annat Peter Oskarson, Peter Konwitschny, Katie Mitchell, Stefan Herheim, Guy Joosten och nuvarande operachefen Keith Warner. Den blott 38-årige Kasper Holten har ju för övrigt fått personligt kvitto på sina framgångar genom att han direkt värvades till chefsposten på Covent Garden.
Skuespillet, alltså Det Kongeliges dramatiska teater, gör i höst en markant satsning på internationella gästregissörer och uppnår okonventionella iscensättningar. Marthaler är ett lysande exempel. Staffan Valdemar Holms och Bente Lykke Møllers surrealistiska nutidsversion av Genets ”Jungfruleken” (se SvD 10/6 2011) är ett annat. I december presenteras tyske Michael Thalheimers uppsättning av Ibsens ”Gengångare”. Och av brittiska Katie Mitchell spelas fram till januari en enhälligt kritikerhyllad tolkning av Tjechovs ”Måsen”. Mitchell, som ju också flera gånger varit inbjuden till Dramaten (senast 2008 med just Genets ”Jungfruleken”), fick tidigare i år ett viktigt europeiskt teaterpris för sin scenkonst.
”Måsen”, i bearbetning av Martin Crimp, har Katie Mitchell tidigare satt upp på National Theatre i London, i ett koncept som hon nu överfört på den danska nationalscenen. Mitchell bryter helt med traditionella, elegiska tolkningar genom att lägga en neurotisk, uppjagad stämning. Rollfigurerna bokstavligen rusar genom pjäsen under en timme och trekvart. Scenbilden är det klassiska, ljusa, lätt patinerade sommargodset, med hammershøiskt milt ljus som faller in genom höga fönster och glasdörrar. Men i detta hus är människors sinnen och känslor i oro. Tjänstefolket springer hela tiden genom rummen. Den unge författaren Konstantin rusar runt, spelar Steve Reich på en resegrammofon och försöker hektiskt förklara sina modernistiska idéer. Hans mor, den hyllade skådespelerskan Arkadina, är ständigt i uppbrott med sina resväskor, antingen på väg till staden och teatern, eller på flykt tillbaka hit till lantgodset. Försök till förtroliga stunder och närmanden i kärlek avbryts abrupt av passerande människor och tjänsteandar. Livet i denna föreställning blir en otrygg passage genom ett samhälle där alla har så bråttom att leva att de inte hinner med varandra. De enskilda gestalterna drivs av känslor, personliga projekt och intentioner, som aldrig bejakas i möten med andras drivkrafter och därför kollapsar i missförstånd och frustrationer. Tjechov har sällan känts mer nutida än här.
Det Kongelige Teater bevarar alltså, trots besparingar, hög kvalitet på själva scenkonsten. Det konstnärligt mest betydande verk som teatern har presenterat i höst är sannolikt också en av de minst kostsamma produktionerna. Det rör sig om ett gästspel av det danska performancelaboratoriet Hotel Pro Forma, som med Lettlands Nationalopera har skapat en musikdramatisk operainstallation kallad ”War Sum Up”. Verket, som framförs av Lettiska radiokören på japanska, är en audiovisuellt avancerad scenisk utforskning av krigets väsen. Med kraftigt uppförstorade japanska mangateckningar, som i oavbruten rörelse projiceras mot scenen framifrån och bakifrån, skildras människor och kroppsdelar som förvandlas till robotar, obemannade stridsflyg och automatvapen. Musiken är specialkomponerad av den brittiska kammarpopgruppen The Irrepressibles och den lettiska tonsättaren Santa Ratniece, med sofistikerade elektroakustiska partier av kompositören Gilbert Nouno, verksam vid Pierre Boulez experimentella musikcenter Ircam i Paris. Librettot består enbart av utdrag från 600-800 år gamla japanska nô-spel, redigerade av nô-kännaren Willie Flindt, som också utarbetat konceptet med regissören, Hotel Pro Formas konstnärliga ledare Kirsten Dehlholm. Det berättas om en soldat som får posttraumatiskt stressyndrom, en krigare som dör på fältet och blir osalig ande i underjorden, och en spion som tas tillfånga men omvandlas till fantasyhjältinna.
Operaverket får sin kraft genom en rad paradoxala kombinationer. Körens tolv sångare står närmast statiskt stilla på en enkel ställning i två våningar, där de innesluts i en oroligt pågående krigsmaskin av mangaprojiceringar och ljusspel, som växlar mellan optiska avgrunder, aggressiva färgchocker och intima rum, utförda av den mångfaldigt prisbelönta ljusdesignern Jesper Kongshaug. Musikens stundtals våldsamma elektroniska utspel bryts mot människoröster som söker upprätthålla sköra ledmotiv av humanism och medkänsla. ”War Sum Up” skildrar hur den moderna människan medan hon kämpar för att skapa ordning ohjälpligt dras in i ett teknologiskt framåtskridande som i sig genererar nya krig och konflikter. En sopran representerar det civila samhället i form av en hemmafru som sitter och stickar, städar på scenen bland raserade möbler och sjunger en enkel folkviseliknande aria till en liten speldosa. Hon filosoferar kring hur man ska leva i en värld där hederliga ska lida medan lögnare har framgång. Längre fram sjunger kören om hur människan flyter likt tång i vattnet, där ”ödet kommer till livets och dödens skådeplats, och lämnar den i hast, med unga och gamla i oordning.” I slutscenen uttrycker kvinnan en oändlig sorg: ”Trots allt lät det sista, bittra hoppet som sången från insekter på dödens rand. Sannerligen, olycklig är höstkvällen.” Kombinationen av den månghundraåriga japanska poesin med 2000-talets mångdimensionella ljud- och bildestetik skapar ett svindlande djup i upplevelsen.
Kirsten Dehlholm, som är en av de mest innovativa scenkonstnärerna i Europa, visar, precis som Christoph Marthaler, på en framkomlig väg för ny, utforskande scenkonst. Genom samarbeten med institutionsteatrar i flera länder kan små, slimmade produktionskollektiv som Hotel Pro Forma få medel att framställa teater på högsta nivå. Lettlands Nationalopera inbjöd Kirsten Dehlholm till denna samproduktion, efter flera års internationella framgångar med ett annat verk de gemensamt har framfört, ”Operation: Orfeo”. Lettlandsoperan, som under de senaste svåra krisåren lidit av kraftigt minskade kulturanslag, tvingas ut i nya banor för att få in förnyelse till en engagerad hemmapublik, som längtar efter konstnärliga utmaningar och nära dialog med övriga Europa. Säkert finns det i denna dynamik och öppenhet för otraditionella samverkansformer inspiration att hämta även till våra nordiska institutionsteatrar. Kanske kan nedsmältningen av budgetanslag leda till att fler småskaliga, konstnärligt visionära producenter inbjuds att vitalisera de nationella teaterhusen med gränsöverskridande scenkonst.
Publicerad SvD Under strecket, 28/11 2011
Läs mer om Christoph Marthaler:
- Teaterfestivalen 2010 i Avignon - nya verk av Christoph Marthaler, Falk Richter, Angelica Liddell
- Christoph Marthalers Schutz vor der Zukunft, Glyptoteket i Köpenhamn
Läs mer om Katie Mitchell:
- Katie Mitchell sätter upp Tjechovs Måsen på Det Kongelige i Köpenhamn
- Premio Europa per il Teatro 2011 - nya vägar för scenkonsten
Läs mer om Kirsten Dehlholm och Hotel Pro Forma:
- Undersökande scenkonst i Kirsten Dehlholms och Hotel Pro Formas japanska operainstallation War Sum Up, Lettlands Nationalopera
- 29 medias dokumentärfilm Hotel Pro Forma Sum Up, av Peggy Eklöf och Theresa Benér
- Dansk teater til eftersyn - kronik i Politiken 2009 (dansk)