William Klein om sin film "Messiah"
PARIS (SvD)
Det är just dessa frågor William Klein ställer med sin nya film, Messias, som lagom till jul haft världspremiär i Paris. Han utgår från Händels berömda oratorium, som framförs av åtta solister med kör och orkester från ensemblen Les musiciens du Louvre, under ledning av Marc Minkowski. Det finns inget annat ljud eller tal i filmen än oratoriets tre partier med Födelse, Lidande och Återuppståndelse. Kleins ”skamgrepp” är att kombinera denna klassiska musik med filmsekvenser ur dagens värld, för att spela med eller mot orden i Charles Jennens originallibretto. Det är ett oavbrutet fyrverkeri av bilder: uteliggare i Harlem, illegal vodkaförsäljning i Moskva, ku klux klan-liknande processioner under heliga veckan i Andalusien, fängelsegym i Detroit, mondäna fester i Paris, tungomålstalande Jehovas vittnen i Kalifornien, Promise Keepers massmöten där tusentals karlar står och klappar händerna för Jesus, våldsamma kravaller, krigsscener och mycket mer. Klein har åstadkommit ett cinematografiskt mästerverk i den bemärkelsen att bilderna får en kraftfull, rentav chockartad resonans i spel mot oratoriets koncentrerade paroller och Händels dynamiska musik. Filmens ”röda tråd” är ett sökande efter en Messiasfigur i dagens värld, utifrån de kriterier som ges i oratoriet, vilka ju är direkta citat från Bibeln. Kleins kamera zappar runt i de mest överraskande miljöer, han hoppar från casinon i Las Vegas till NASAs rymdbas och vidare till en show med Jesus Power Team, muskelbyggare som krossar murar av isblock och knycklar ihop stekpannor, kanske för att visa att Jesus ger gudomlig kraft. Är Messias möjligen en som vunnit på roulette, en astronaut eller en ofattbart stark man? Filmens svar är att mänskligheten i dag tycks gå på tomgång i en medial värld av ständigt sökande efter nya rekord och sensationer, något som överträffar den vanliga verkligheten – men samtidigt fjärmas vi från enkelheten i det ursprungliga, heliga budskapet. Om Messias plötsligt fanns skulle vi nog inte ens se honom.
Men mitt i Kleins uppskruvade bildkakofoni upplever man också en hyllning till människan, precis sådan hon är. Tusentals ansikten passerar revy i denna film, vackra, fula, rika, fattiga, deprimerade, glada, onda, goda, besvikna, hoppfulla – ansikten som i grunden uttrycker det heligaste av allt, nämligen livet. Vackrast är också de sekvenser där Klein avbryter sin dokumentärodyssé i den brokiga stora världen och i närbild filmar Les musiciens du Louvre och solisterna medan de framför oratoriet. Hans kamera fixerar minsta detalj i sångarnas ansikten och i dessa sekvenser sammanfaller musikens sakrala storslagenhet med en absolut klassisk renhet i artisternas plastik. Klein visar därmed en djup vördnad för musiken, i hans film får den ett slags tidlöst helig kraft, som saknas i den visuella delen. Han bekräftar denna tolkning när vi möts för ett samtal:
- Jag tycker att Gud är bättre betjänt av Händel än av sina så kallade tjänare. När man i filmen ser musikerna och sångarna kan man rentav tro på att människan är värd något. Deras ansikten... Ta till exempel svenskan som är med, alten Charlotte Hellekant. Hon är så oerhört gripande. Där kan man faktiskt säga att människan skapats till Guds avbild. I motsats till det kan vi betrakta dagens värld, ja även förment religiösa evenemang, som är enbart beklämmande, säger William Klein.
Han berättar att han älskar Händels musik, har en större uppsättning CD-versioner av oratorier och operor, vars livliga partier han spelar varje dag till morgongymnastiken. Klein förstår att somliga kan stötas av de visuella scenerna i hans film, men han avvärjer kritiken genom att kalla sin film ett collage, en modern tolkning av det collage Händel skapat för 250 år sedan:
- Messiasoratoriet är ett collage både i text och musik. Charles Jennens sammanställde texten några år innan Händel gjorde musiken, och det är enbart stycken från profeterna, gamla och nya testamentet. Han skrev ingenting själv. Händel å sin sida var inbjuden till Dublin och ombads att komponera något nytt. På tre veckor skrev han Messias. Om jag kallar det ett collage beror det på att han inte komponerade allt på en gång. Han plockade fram bitar han hade i byrålådan och inspirerades av teman han redan hade komponerat. Tanken på en collagefilm stör mig inte. Även konstnärer som Picasso och Braque arbetade i collageform. Collage är inte dålig konst, det är ju som ett samtal. När jag sitter och pratar går jag från en tanke till en annan. Det är så man skapar och kommunicerar, framhåller William Klein.
Filmen tycks dock säga att bilden i dagens värld är mera korrupt och banaliserad än musiken. Klein har många scener som understryker hur reklambilder förvanskar vår uppfattning om verkligheten. Skulle en bild alls kunna förmedla Messias budskap till oss i dag? Skulle vi tro på det?
- I det klassiska måleriet, i fresker och mosaiker som de i Ravenna finns ett gudomligt uttryck, anser jag. Om Gud finns, så finns han där. Men kyrkan är inte gudomlig, anser Klein.
Skulle filmen kunna vara gudomlig? Kan en film visa oss Messias?
- Filmen är en konstart som de andra. Dreyers Jeanne d’Arc har en upphöjelse, en renhet, och ett par filmer av Bergman är lika vackra som det främsta måleriet. Bröderna Marx, Charlie Chaplin… nog ligger väl Chaplin väldigt nära Messias? Ta Moderna tider, om Jesus kom tillbaka skulle jag se honom som Chaplin i Moderna tider. Där är en scen, han kommer just från ett sjukhus eller fängelse, ut på gatan, det glider ut en röd flagga från en lastbil, han tar upp den och springer efter bilen för att lämna tillbaka den. Plötsligt befinner sig Chaplin i första ledet av en demonstration, för folk har samlats och följer efter honom. Nog är det en bild av Jesus!
Och William Klein spinner vidare i sina collagetankar:
- Björn Borg hade också något av Messias över sig! Jag minns hur otroligt beundrad och älskad han var, särskilt här i Frankrike. I Paris fanns en fantastisk reklamaffisch för JVC. Borg gjorde en backhand, som text stod bara ”La perfection” och så de tre bokstäverna JVC. Det kunde ju vara Jesus, som fått ett mellannamn, Jesus Victor Christ – eller också tar man bort V, och där har vi honom!
Men idolen Borg har William Klein redan gjort en film om, ”The French”, 1981. Vi får väl se vilken typ av frälsare han ska fokusera i nästa film. En religiös eller profan?
Publicerad i SvD december 1999