Thaliapriset till Stefan Johansson för regi av Reimanns Lear

Det finns en likhet mellan årets Thaliapristagare och det verk han belönas för. Precis som tonsättaren Aribert Reimann med operan Lear griper tag i publiken med intensiva kluster av komplex musik, förmedlar Stefan Johansson ett engagerande rikt flöde av tankar, infall och associationer när vi möts för ett Thaliasamtal.

– Jag är i opposition. Annars hade jag lyckats mycket bättre. Jag är tacksam för de saker jag fått igenom och den framgång jag plötsligt har haft som regissör de senaste åren. Det fyller mig med uppriktig förundran.

– Mitt mycket goda samarbete med operacheferna Birgitta Svendén och Bengt Hall bygger på att jag kan säga vad som helst till dem i enrum, men det är de som bestämmer. De kan säga nej. Så makthavare har jag aldrig känt mig som. Mitt inflytande är alltför bräckligt, framhåller Stefan Johansson.

Idén att sätta upp Aribert Reimanns Lear, som fick Nordenpremiär i våras, var del av Malmö Operas strategi att varje spelår visa ett modernt eller udda verk, förutom en stor och en liten välkänd opera, samt musikal. Stefan Johansson hade redan nosat på Reimanns operaversion av Strindbergs Spöksonaten på 1980-talet. På 90-talet introducerade han och Bengt Hall Reimann i Sverige med just Spöksonaten på Kungliga Operan. När de nu valde Lear till Malmö funderade de på hur man skulle nå publiken:

– Även om man har spelat Schnittke och Jonas Forssell så är ju Malmö/Köpenhamn inte något eldorado för opera med modernistisk musik. Det är mera Stockholm och Helsingfors i så fall. Så jag stod med problemet att intressera en publik för stycket.

Han bestämde tidigt att sätta orkestern på scenen och placera spelet framför den, över orkesterdiket, som på Shakespeares elisabetanska, tomma spelplats.

– Jag uppnådde att musiken, som är delvis hård och aggressiv, upplevdes som ett naturligt ljud som strömmade ut och lyfte sångarna mot publiken snarare än att överrösta dem. Jag fick inga kommentarer på att det skulle vara rälig musik, även av folk som var ovana vid den. Samtidigt kunde vi komma nära som i ett kammarspel.

En annan viktig aspekt var kostymerna, av illustratören Dina Sandberg, som här debuterade inom teatern. Stefan Johansson ville genom dräkter och insignier skapa paralleller mellan dramats interna maktstrider och kampen i naturen:

– Min ledtråd till Dina var att de skulle vara som praktfulla insekter som käkar på varandra. Det skulle vara en grym natur, att äta eller ätas, och med anknytning till renässansen.

För den 66-årige regissören blev det kreativt stimulerande att 23-åriga, teaterovana Dina på ett rakt sätt kunde ifrågasätta hans idéer, ”utan tjafs”. För Stefan Johanssons konstnärliga val bygger på dialog:

– Jag är uppvuxen i en kraftfull gruppteatervärld, med samarbete och i en relativt utopisk jämställdhet. Så jag är inte mycket för det där att mitt ego ska dominera. Det kan annars tyckas så ibland, för jag pratar väldigt mycket, men det är min uppgift att tala och sedan tyst följa vad folk gör på golvet eller framför mikrofonen.

Stefan Johansson är nu också en handlingens man. På Teater 9 och Radioteatern införde han ”svåra” dramatiker i Sverige, till exempel Heiner Müller och Elfriede Jelinek. För en tid sedan reprissände Radioteatern hans egen uppsättning från 1990 av Pier Paolo Pasolinis Calderón.

Ibland skylls Stefan Johansson för att vara kultursnobb. Detta är han oförstående inför, då han snarare sökt underlätta en bredare publiks möte med olika slags verk:

– Jag tror det är en kvalitet att utmana med det okända. Inte för att göra sig märkvärdig, utan för att vi hela tiden behöver andra tankar – otänkta tankar och bortglömda tankar. Sen tycker jag också att det i institutionerna måste finnas ett stort ansvar för folkbildning, att bära vidare det som är centrum i traditionen. Men min roll har alltid varit att påminna om annat, nytt eller gammalt, som ligger utanför, och därigenom utmana våra snabbt invanda tankemönster.

Detta lyckades han med i den nu prisbelönta operan Lear, en uttolkning som enligt Thaliajuryns medlem Martin Lagerholm gick ”rakt in i det centrala nervsystemet”.

Namn: Stefan Johansson

Född: 1947

Bor: Stockholm

Yrke: Dramaturg, regissör, teaterskribent, skådespelare

Utbildning: Fil kand i litteratur- teater- och filmvetenskap, teater- och musikstudier i Sverige och utomlands, minst 50% autodidakt.

Meriter i urval: Grundare och konstnärlig ledare Teater 9 1969-1991, Chef Radioteatern 1988-95, dramaturg Kungliga Operan 1997-2014, chefdramaturg, försteregissör Malmö Opera 2010-2013. Regisserade Wagners Nibelungens ring i Dalhalla 1997, Parsifal Malmö Opera 2012. Ledamot i ITIs organ för ny musikteater, Music Theatre Now …..

Gör: Dramaturg Kungliga Operan. Regiuppdrag på Malmö Opera 2015.

Publicerad i KvP 14/10 2013