teaterkritik - kulturproduktion

Thaliapriset 2014 till Michalis Koutsogiannakis för Caligula

Det brukar sägas att onda rollfigurer är tacksamma och lite farligt fascinerande för både publik och skådespelare. De är ju gränsöverskridande och utmanande mot våra mest vedertagna normer.
Thaliajuryn har detta år fallit för Michalis Koutsogiannakis glödande rolltolkning av tyrannen Caligula – en makthavare som filosoferar om frihet och i nästa scen mördar brutalt på godtyckliga grunder.
Vi frågar Michalis Koutsogiannakis vad det var som gjorde att vi, tillsammans med Helsingborgspubliken, i våras kunde bli så entusiastiska för Albert Camus versdrama från 1945, vars titelroll har tydlig samtidsreferens till Hitler.
– Vi som spelade i den var själva förtjusta. Arbetsprocessen var väldigt lekfull. Det finns en tolkningsnivå som är mer analytisk och försöker förstå saker och ting, och så finns det en mer poetisk nivå som inte är så rationellt strukturerad. Där det mer handlar om stämningar och antydningar, vilket jag själv uppskattar.
Regissören Pontus Stenshäll, inbjuden från moment: teater utanför Stockholm, gjorde en radikal bearbetning för endast fyra manliga skådespelare och ett antal dockor. Michalis Koutsogiannakis berättar att Stenshäll, som är känd för att arbeta med drastiska grepp och ironier, var mån om vissa tonfall, men gav stor frihet:
– Det var en skapande atmosfär och vi skådespelare var inte reducerade till marionetter. Annars är det rätt vanligt med regissörer som gjort sin färdiga analys hemma, och så kommer de till oss och ska applicera detta. Men det handlar ju inte bara om att vara en duktig regissör. Man måste ge sig in i en gemensam resa och vara tillräckligt intelligent för att använda sig av de resurser som finns framför näsan. Utgångspunkten är texten, den har jag respekt för.
Rollen som den despotiske Caligula var också ovanligt fysisk.
– Ja, men inte fysisk i betydelsen gymnastisk, vilket jag inte gillar. Det måste ju vara adekvat och relaterat till materialet. I Körsbärsträdgården, till exempel, gick vi runt och spelade en roll och försökte vara trovärdiga. Det finns en risk att rollen blir en förstelnad kopia, som en färdigsydd kostym. Publiken kan kanske känna sig trygg med att hela tiden känna igen en karaktär, men jag tycker att det blir mer spännande om det är oförutsägbart.
Michalis Koutsogiannakis är för många svenskar känd som den utvisningshotade flyktingen Massoud i tv-serien Det nya landet. I film och tv får han oftast spela utlänning: ”de ringer när de behöver någon med mustasch”, konstaterar Michalis sardoniskt. Under sina år på Helsingborgs stadsteater har han däremot haft stor mångsidighet i sina rollporträtt. Vi talar om hans arbete med Thomas Bernhard, Slawomir Mrozek och Samuel Beckett – han tycks som mest frigjord i tolkningar av absurdistiska texter?
– Ja, jag har lättare att identifiera mig i det landskapet. Jag uppfattar själv livet som absurt och tragikomiskt, säger Michalis och tillägger:
– Mitt val att hålla på med det här yrket är ju också ganska absurt. Det bygger mycket på språket, som jag med mitt ursprung inte haft en självklar tillgång till, utan något jag i vuxen ålder fått lära mig, som en apa.
Koutsogiannakis är svensk sedan 70-talet men har hus hemma på Kreta och får inspiration av språk, poesi och konfliktformuleringar i antika grekiska dramer. Han ser sig som privilegierad att vara fast anställd vid en stadsteater men beklagar att det ofta finns en ängslighet i repertoarvalet:
– Konstnärligt ligger ribban lågt och det är för mycket prat om omorganisationer och administrativa problem. Vi skulle behöva diskutera andra saker. Jag vill ha andra ord i mitt maskineri som är inspirerande och driver mig att upptäcka vad det är vi ska berätta! framhåller Michalis.
Han vill att teatern ska hävda sin plats mitt i samhället, som intellektuellt och politiskt kraftverk:
– Här i Helsingborg har vi en stor scen som är problematisk. Den byggdes på 70-talet av sossarna som en folkteater. Men nu finns det så många olika alternativ och stimuli. Jag förstår att det blir en rädsla om det inte kommer folk, för då blir ju vår existens ifrågasatt. Samtidigt är det en gåva att ha ett sådant offentligt rum i en stad.
– Jag drömmer också om en folkteater. Inte en som är tam och populistisk. Men då måste man ta vissa risker, man måste omdefiniera uppdraget hela tiden. Det måste vara en levande diskussion.
Caligula var ett risktagande, vars framgång bekräftar Michalis Koutsogiannakis resonemang.

Av Theresa Benér och Martin Lagerholm
Publicerad i KvP 8/10 2014

Fakta Michalis Koutsogiannakis
Född 1959 i Chania, Kreta.
Studier i bl a sociologi, teatervetenskap och hos teaterpedagogen Ingemar Lind.
Skådespelare i ensemblen vid Helsingborgs stadsteater, tidigare roller i Uppsala, Göteborg, Borås stadsteatrar och på Dramaten.
Film och tv: Det nya landet (2000), Millenniumtrilogin (2009) m m.

Läs mera:
Albert Camus Caligula – regi Pontus Stenshäll, Helsingborgs stadsteater >>>