Slimane Benaissa - algerisk teaterman i exil
Just så kusligt absurd är situationen i Algeriet sedan 1993, då de första intellektuella mördades av väpnade islamister. Kulturlivet har avbrutits och de flesta författarna, konstnärerna, filmarna, musi-kerna och teaterarbetarna har flytt till Paris eller franska landsorten. Här lever de med Algeriet dygnet runt, somliga lika aktiva som förr, andra helt kvävda i sina uttrycksmöjligheter. Det är själva den konst-närliga identiteten som står på spel. För vilken mening får konsten och dikten när ens land slås i spillror? Med vilket språk och kring vilka bilder ska det algeriska folket kunna enas igen?
I teateruppsättningen ”Algérie en éclats” (Algeriet i spillror), som den senaste säsongen spelats av en grupp algeriska skådespelare på Paristeatern Petit Hébertot, diskuteras konstens motståndskraft i den aktuella konflikten. Man utgår från texter av 22 algeriska förfat-tare och skildrar en teatergrupp i Alger, som försöker fortsätta repetera och spela. Varje gång de har återfunnit lekfullheten och den skapande fantasin avbryts de av högtalarna, där nyheterna rapporterar om mord och överfall på kulturarbetarna. Ändå måste de gå vidare: ”Om du tiger dör du, om du talar dör du, alltså tala – och dö sedan.”
Men någon teater att tala om spelas inte i dagens Algeriet.
– Nej, när den blodiga tragedin utspelas på gatorna måste man stänga teatern, den har inte längre någon mening. Teater har en förebyggande roll, den möter händelserna. Vi hade redan förutsagt vad som höll på att hända, men när det blev ett faktum kunde vi inte hejda skeendet.
Den säger Slimane Benaissa, en ledande gestalt inom den fria, moderna algeriska teatern. Han är både dramatiker, regissör och skådespelare, skapade 1978 den första självständiga teatergruppen i Algeriet, där all teater i övrigt drevs i statens regi. Benaissa kom till Paris 1993 för ett tre månaders skrivarstipendium, men snart kom nyheter att fyra kollegor och nära vänner, bl a författaren Tahar Djaout, mördats av islamister. Benaissa, som länge stått under hot, fick rådet att stanna i Frankrike.
Här har han det senaste året turnerat som skådespelare och regissör i sin egen pjäs ”Les fils de l’amertume” (Bitterhetens söner), som ingick i förra årets Avignonfestival. Pjäsen går rakt in i såret och grundintrigen är enkel: en journalist kommer att mördas av sin kusin, en ung man som värvats av en grupp väpnade islamister. Men utifrån denna problemställning tecknar Benaissa ett komplext samhälle där människors olika drömmar och ambitioner konfronteras.
– I Les fils de l’amertume ställer jag frågan hur man kom fram till det första mordet på en intellektuell. Det viktiga nu är inte att beskriva våldet som sådant, utan att söka sig till själva sprickan, utforska vad som ledde fram till den, och utifrån detta undersöka fredens möjligheter, förklarar Slimane Benaissa.
I tidigare pjäser har Benaissa gått in i andra sprickor: synen på kvinnor med eller utan slöja (Au-delà du voile), den kulturella iden-titetskrisen hos arabinvandrare i Frankrike (Marianne et le marabout), korruptionen och lögnen hos FLN-regimen i Algeriet (Le bateau coule). Varje pjäs omfattar både komedi och tragedi – det är löjligt att skilja dessa genrer, menar han – och i det teatrala språket uttrycker han sina tre kulturer, berbisk, arabisk och fransk. Just språket har en avgörande roll för kontakten med den algeriska publiken:
– Allt som presenteras i Algeriet är på främmande språk: böc-kerna på klassisk högarabiska som inte alla förstår, parabolantennerna som gör att algeriska barn växer upp med franska TV-reklamer för varor de aldrig ser röken av. Teatern är den enda platsen där algeriern är algerier, i sitt språk, sina omsorger, i sin fysiska gestaltning. Det är den enda platsen där man kan identifiera sig. Och tack vare att jag omfattar de tre kulturerna kan jag ge ett sammansatt uttryck för det folk upplever, berättar Slimane Benaissa entusiastiskt.
Han beskriver teateraftnarna i hemlandet som bullriga, stökiga tillställningar: ”Vi är gladiatorer på en arena som går i närkamp med publiken”. Folk begär omtagningar av hela scener, lägger sig i och kommenterar. De ser om pjäserna för att lära sig replikerna utantill – texter på arabisk dialekt får inte publiceras i Algeriet (Benaissas franskspråkiga pjäser ges ut av belgiska förlaget Lansman). Denna närkontakt saknar Benaissa idag:
- Här i Europa är teatern alldeles för välorganiserad för att vara riktigt fri. Jag tror att teater behöver vara bråkig, stökig, växa fram ur något oordnat. Det är en förvirringens konstart.
Slimane Benaissa målar fram bilden av verkligheten som ytan på havets vatten. Vågorna bildas dels av maktens vindar uppifrån, dels av folket i strömvirvlarna under ytan.
– Vi teatermänniskor finns därnere i strömvirvlarna och försöker uttyda om det blir hög- eller lågvatten, om havet fortsätter vara lugnt eller vi dras med i häftiga stormar. Därnere upphör också nationaliteterna, och när jag befinner mig på den nivån har det ingen betydelse för mig om jag fysiskt befinner mig här (i Frankrike) eller där (i Algeriet). Jag är i första hand teaterman, det är också den som islamisterna vill döda, medborgaren Benaissa är de ointresserade av. Så det bästa sättet för mig att bemöta deras hot är att hålla teatermannen levande!
Slimane Benaissa har en stark integritet som diktare. Han har alltid stått fri gentemot makthavarna i Algeriet och han menar att islamisterna bara har tagit upp den regimkritik som de intellektuella långt tidigare hade formulerat, fast islamisterna kommer med fel lösningar. Veckans parlamentsval ger Benaissa heller inte mycket för:
– Valet tjänar bara till att legitimera en grupp personer som alltid har varit mot demokratin. Om freden ska etableras i Algeriet måste systemet på djupet omvandlas och yttrandefriheten spridas till alla medborgare.
Han tror att även dagens regim kommer att ge upp:
– Jag har ett enormt förtroende för mitt folk, som jag känner utan och innan, för jag är dess son. Algeriet är inte ett land man kan försvaga, bryta ner till hälften: antingen krossar man det eller också reser sig landet och går vidare. Oändligt många kommer att slita ut sig på att försöka försvaga Algeriet, förutspår Slimane Benaissa.
Publicerad SvD juni 1997