Möte med konstnärerna Curt Asker och Lotti Ringström

Det är sommar och i ett gammalt skepparhus på Brantevik sitter två konstnärer i lågmält samtal och tittar ut på horisontlinjen över havet.

- Här blir det målningar med havsljud i, säger Lotti, som har Kalle Eklunds gamla fiskehodda nere vid vattnet som ateljé.

Curt behöver himlen över Östersjön som bakgrund till sina verk, till blickstillorna, akvarellskulpturerna och immobilerna, som han kallar dem på sitt eget, ytterst konkreta konstnärsspråk. Egentligen skapar han sina akvarellskulpturer, eller drakar, som ett instrument att mäta rymden med. När de sköra figurerna svävar i luften över havet får man helt andra proportioner på det tills synes oändliga. Det blir på något sätt gripbart men ändå flyktigt.

Lotti Ringström och Curt Asker delar sin tid mellan den lilla staden Lacoste, bland lavendelfält och berg i Provence, och Brantevik med dess ohejdade havsutsikt. Båda utforskar naturen med sin konst, även om det tar sig vitt skilda uttryck:

- Den goda konsten finns alltid i naturen, fastslår Lotti.

- Drivkraften till det konstnärliga skapandet kan vara att komma överens med naturen. Konsten är en övning i ödmjukhet, anser Curt, och när jag frågar om han inspireras mest av naturen eller andra konstnärskap svarar han:

- Genom annan konst lär man sig att se och uppfatta – naturen.

Lotti Ringström behöver sol för sitt måleri. Hon visar hur hon öppnar ateljédörren på glänt och målar solens dans genom vatten och vissnande växter i en pet-flaska på golvet. De bildar reflexer och färgstarka skuggor som hon återger i snabba penseldrag på plywoodskivor eller stora zinkplåtar som hon hämtat på skrot- och byggdepåer. Det ser ut som figurer i dans och ibland är det som drömlika undervattensvegetationer. För Lotti är målandet detsamma som att formulera sig:

- Oförmågan att uttrycka mig i ord fick mig att börja måla. Sysslade jag med färgformer kom det också ord ur munnen, säger hon i Ewa Rudlings bok Svenska konstnärer.

Hon ser något och det måste göras. I Brantevik målar hon på svartbrun plywood som motsvarar den mörka, melankoliska Östersjön. Tavlorna från Lacoste målar hon på zink:

- Zinkplåten är väldigt ljus, precis som den vita kalkstenen i Lacoste. När det regnar får stenen en blågrå ton som också finns i zink.

Den österlenska plåten motsvarar alltså de karga, ljusa provencalska bergssluttningarna i Lotti Ringströms bildskapande. Allt är verkligt, finns på riktigt.

Verkliga är också de försvinnande bilder som Curt Asker söker fånga i sina bildavtryck. Han målar epifanier – snabba uppenbarelser som ger en efterbild. Hans konst formulerar livets rörelse: de icke varaktiga men ändå starkt närvarande ögonblicken. Ett typiskt exempel är ett par grässtråns samspel i vägkanten, som han varseblir i ögonvrån. När han går tillbaka för att se dem finns de inte mer. Curt Asker skapar konkreta men ändå ömtåligt genomskinliga bilder av dessa evigt försvinnande nu-situationer som är själva livet.

- Om man lyckligtvis hamnar i ett absolut nu, kanske man ser det, säger Curt.

De berömda blickstillorna, skira figurer i rostfritt fjäderstål som osynligt monteras så de tycks sväva framför väggar, gestaltar mötet mellan fast materia och luft. De baseras på snabbt skissade teckningar av verklighetens efterbilder:

- Det ligger nära dansen, förklarar Curt Asker. Jag tror jag skulle vara en bra tecknare även om jag vore blind. Jag tecknar ofta och tittar rakt fram, inte i blocket. Det finns inne i kroppen.

Sedan 1978 har Lotti Ringström och Curt Asker levt tillsammans och skapat, alltid med ett ben i Frankrike och ett på Österlen. I Frankrike känner sig Curt mycket nordisk, från vidderna i ”le grand Nord”, som fransmännen säger. Båda upplever att bilderna av Sverige är starkare när de är i Frankrike och vice versa. Det svenska kulturklimatet finner de mer inkrökt men kanske också familjärt. Det finns något slags outtalat samförstånd. I Frankrike finns det utrymme för fler strömningar, olika uttryck, men man måste också vara påstridig och förklara sig själv för att bli sedd.

- Det är en viss sorg i det, man är ständigt utanför, konstaterar Lotti.

- Men utanför är man ju alltid ändå, hävdar Curt stillsamt.

- Jo, hemma är man nog bara i sin ateljé, säger Lotti och vilar blicken på horisonten.

Hemma är de nog båda främst i ljuset och alla dess skiftningar. Här i Norden det tunna, klart genomträngande. I Provence det mera fysiska, gula, omfamnande:

- Ljuset här är mer transparent, säger Curt. I Lacoste är det tätt, massivt. Man kan äta det.

Publicerad i Österlen 360°, nr 3/2007