Kerstin Nerbe - dirigent och medgrundare av Folkoperan

Opera är en konstart som många har fördomar mot: pompös och dyr, skrikig och konstlad. För att slå hål på dessa myter och göra opera begriplig startade dirigenten Kerstin Nerbe och regissören Claes Fellbom 1976 Folkoperan på Söder i Stockholm. Kritiker- och publiksuccéer har radats upp genom åren tack vare ett unikt, intimt scenspråk, som drabbat och engagerat åskådare i alla åldrar och från olika samhällsgrupper.

Det berättar Kerstin Nerbe entusiastiskt, när vi möter henne en veckända hemma i Äppellunden i Brantevik. Kerstin Nerbe är en av Sveriges få kvinnliga dirigenter och musikalisk konstnärlig ledare för Folkoperan. Hon älskar framför allt italiensk opera, som Verdi och Puccini, och har med hela sitt hjärta lett Folkoperans lilla 36-mannaorkester i grandiosa verk som Rigoletto, Aida och Turandot.

Opera i närbild brukar man säga är Folkoperans signum. Gruppen har utvecklat en helt egen estetik där man spelar både nyskrivna verk och de stora klassikerna som modern teater med musiken arrangerad för en mindre orkester.

– Vi ville göra något nytt. För det första att i opera ha en närhet till de som agerar. Så vi har i stort sett aldrig haft orkesterdike utan orkesterhylla. Vi skiljer inte publik och sångare åt – man har blod, svett och tårar i knät.

De första åren var detta en turnerande grupp, därefter fick man en liten lokal med 200 åskådarplatser. De prövade sig fram med några okända verk och var ibland fler på scenen än i salongen.

Så kom genombrottet med Madame Butterfly, Carmen (även i en filmversion) och flytt 1985 till en vacker gammal art deco-biograf på Hornsgatan, där Aida skulle bli Folkoperans största succé. Den spelades ett helt år för utsålda hus. Oförglömlig i den var Triumfmarschen, där en armé återvände från kriget med korgar fyllda av likdelar som hälldes ut och fyllde scenen: en besk skildring av segerherrarnas triumf. Kerstin Nerbe minns hur en och annan stoppade på sig en avhuggen hand som minne av föreställningen…

I vinter har Verdi stått för en annan populär opera, Rigoletto, som utspelas i siciliansk gangstermiljö med trafficking och droger som aktuell anknytning. Nuet är alltid starkt närvarande i Folkoperans tolkningar. Den tredje mars är det premiär för ett nytt teaterexperiment. Tillsammans med regissören/koreografen Birgitta Egerbladh skapar Kerstin Nerbe en uppsättning där scener och fragment ur olika operor vävs ihop till en ny helhet. ”Mitt hjärta brister” heter verket, som i sång och modern dans undersöker kärlek och död.

Flera gånger talar Kerstin Nerbe om känslorna, lidelserna, som är själva motorn i opera och musik. Hon är i grunden pianist men dotter till en dirigent, Lennart Nerbe, och uppmuntrades av musikerkollegor att våga gå mot dirigentyrket. Hennes lärare var Jorma Panula och hon hade en mentor i den argentinske världsdirigenten Carlo Felice Cillario. Att vara dirigent innebär att utöva ett tydligt ledarskap, vilket Kerstin Nerbe håller föredrag om för olika grupper, även inom vården. Vad kännetecknar då en bra dirigent?

– En personlighet. Det är inte någon som slår takten bra, det är en person som visar sin personlighet från första minuten. Det märks direkt om man bara är exhibitionist eller en musiker.

Tar en bra dirigent ”tag i” musiken, eller lägger sig under den?

– Nej man genomströmmas av den. Man tar in den och ger ut den. Man försöker återge det som står i partituret men sen blir det en tolkning därför att det går genom mitt sinne och blir annorlunda än om det går genom dig. Man måste våga gå in i sitt innersta och ta där. Jag tycker jag har förändrats som människa sedan jag blev dirigent. Man låter alla känslor gå ut. Sorg, glädje, passion.

För ett och ett halvt år sedan fick Kerstin Nerbe sin bas i Brantevik och pendlar till Stockholm. Hon älskar promenaderna vid havet och kulturmiljön på Österlen. Däremot framhåller hon med glöd att skattekontoret i Simrishamn fått henne att överväga en flytt bort härifrån.

– Här på Österlen är underbart men det går inte att vara skriven här, för skattekontoret i Simrishamn jagar en. Det är det värsta i Sverige. Man känner sig inte välkommen. Hade jag vetat det skulle jag inte ha flyttat hit. Kommunen blir lidande av detta, beklagar Kerstin Nerbe, som faktiskt tror att de lokala byråkraternas metoder har en skadlig inverkan på de många kulturarbetarnas villkor.

Vem är Kerstin Nerbe?

Dirigent. Musikchef och grundare av Folkoperan, tillsammans med Claes Fellbom. Komponerat musik till två barnoperor (”Det finns ingen krokodil under min säng, har jag sagt”, ”Mumien vaknar”) och operan ”Stjärndamm”.

Familj: sönerna Jonas Samuelsson-Nerbe, tenor, Tobias Samuelsson, jazzmusiker, Jakob Samuel, hårdrocksångare i The Poodles och Linus Fellbom, teaterregissör och ljusdesigner.

Spelar nyskriven svensk opera, klassiker samt opera för barn och ungdomar. Turnéer i Sverige och internationellt. Särskilda satsningar i förorter med bl a ”Operaattack”, samt samarbete med företag och organisationer.

Publicerad i Österlen 360° 1/2007