teaterkritik - kulturproduktion

Kan man lära sig bli skådespelare? Samtal på Teaterhögskolan i Malmö

Samtal med skådespelarna Daniel Nyström och Jörgen Thorsson, dramatikern Jens Peter Karlsson och universitetslektorn Kent Sjöström. Teaterhögskolan i Malmö

Österlen 360°: Daniel och Jörgen, ni tar examen från en fyraårig utbildning på Teaterhögskolan. Betyder det att ni är riktiga skådespelare nu, mer än ni var innan?

Jörgen: Skådespelarutbildningen säger till oss att vi har en OK-stämpel i huvudet, vad yrkestiteln beträffar. Om jag har gått igenom den här utbildningen så är jag fri att söka alla skådespelarjobb som finns. Branschen är uppbyggd så. Men jag är inte mer skådespelare nu, på ett personligt plan. Även innan jag kom in här arbetade jag som skådespelare.

Daniel: Rent personligt har jag lärt mig en massa och bildat mig en tydligare uppfattning om vad det är att vara skådespelare. Jag var ung, 19 år, när jag blev antagen till skolan. Då har man vissa fantasier och bilder om vad skådespelaryrket ska handla om. Dem gör man sig av med under skoltiden. Jag har större kunskap nu att använda mig av.

Ö360: Påverkar den kunskapen din och er förmåga att gestalta konstnärligt? Har ni fått ett större register, en bättre verktygslåda för att gestalta konstnärligt?

Daniel och Jörgen: Ja absolut.

Ö360: Jens Peter det är två år sedan du gick ut dramatikerlinjen på Teaterhögskolan. Har det påverkat din yrkesroll att du gått denna utbildning?

JP: Det påverkar mycket hur jag blir bemött från branschen. Jag är ett trovärdigt alternativ, plötsligt. Egentligen går man oftast bara på det faktum att jag har en examen från Teaterhögskolan i Malmö, jag är en licensierad dramatiker. Det går att ringa till teaterchefer och de svarar, vilket var en omöjlighet innan.

Ö360: Är det bra att en högskola har en så betydande roll i att ge en legitimitet åt er konstnärlighet?

JP: Det finns en liten baksida, tror jag. Skolan ses lätt som en nödvändighet. Till och med jag kan känna mig smittad av det synsättet. När jag som regissör tittar på skådespelare jag ska anställa har jag lite omedvetet sorterat bort de som inte har gått teaterhögskola, fast jag vet flera som är alldeles utmärkta i sin yrkesroll. Det är tragiskt. Men det är ingen kritik av yrkesutbildningen i sig, för det är bra att de konstnärliga högskolorna finns.

Kent: Det finns ingen legitimation för att kalla sig skådespelare, det är ingen skyddad term. Alla människor kan kalla sig skådespelare. Men om du anses vara det i andras ögon beror på om du anses ha uppnått vissa kvalitetsmått helt enkelt. På ett sätt är det helt rimligt att vi ger den legitimiteten från en högskola, likaväl som tandläkare och psykologer i någon mening får en legitimitet genom sin utbildning.

Ö360: Är det konstnärliga färdigheter man bedömer från institutionens sida, eller är det ett tekniskt kunnande man sätter kriterier för och bedömer?

Kent: Jag tycker alltid det är svårt att dela upp det tekniska kunnandet från konstnärskapet. Jag kan inte definiera ett konstnärskap utan tekniskt kunnande. Då blir det en väldigt romantisk syn på konstnären, att han eller hon har en typ av själslighet enbart. Men för att själsligheten i en människa ska bli synlig krävs det en teknik. Annars är det non-existant.

JP: Det finns ju en grundförutsättning för att vara konstnär, en skaparlust. Men den behöver många verktyg för att synliggöras i den verkliga världen. Jag hade verkligen inte dem innan jag började utbilda mig på folkhögskolor och högskolor med konstnärlig inriktning. Det fanns inte alls i min bakgrund, det fanns inte folk att ta efter. Jag såg bara resultaten av konst och så försökte jag sträva dit. Men jag visste inte hur man skulle göra. Utbildningen gav mig tillgång till att kunna skapa ett fixt och färdigt verk, i stället för en massa lösa sidor i en byrålåda.

Ö360: Är det samma för er skådespelare? Kan det också vara saker man är uppfylld av som tubbas av under utbildningstiden?

Jörgen: Man tar olika vägar. Jag har aldrig försökt eftersträva ett färdigt resultat som skådespelare. Det har i tio års tid handlat om att vara på golvet, barfota. Och det gjorde jag i två skolor innan. Varje repetitionsperiod är olik de andra, varje uppsättning, varje roll har en egen väg att gå. Vilken konvention spelar vi i? Var ligger kommunikationen mellan skådespelarna och med publiken? Det är ett grenverk. Man kan inte säga att jag började som elev som ett oformat material och sedan har följt en särskild inriktning mot en färdig yrkesmänniska. Att utvecklas som skådespelare är lika komplicerat som det vardagliga livet. Hade jag gjort andra uppsättningar vid andra tider så hade jag skaffat mig andra färdigheter.

Ö360: Har ni från lärarhåll någon uttalad linje eller stil som ni försöker utveckla här?

Kent: Antalet metoder och grepp på skådespeleri är oändligt stort, så det finns saker vi medvetet väljer bort. Däremot, i den ram vi håller oss inom, har vi en enorm spridning på inriktningar. Lärarna har väldigt olika uppfattningar om hur man arbetar med studenter, vilket är jättebra. Men vi arbetar inte med amerikansk Method Acting, vi arbetar inte heller med djupläsning och gestaltterapi. Det finns fler sådana icke-val. Det kan vi göra utifrån en pedagogisk diskussion. Det kan låta så fint och liberalt att säga att här tar vi in allting. Men egentligen kan det också bli en förödande hållningslöshet. Lära in och lära ut är termer man inte använder så mycket längre utan vi talar snarare om kunskapsbildning. Vilken kunskap skapas i detta rum där dessa människor möts? Mästare-lärlingssystemet, som har rått inom konsten så länge, har de senaste åren tunnats ut, till förmån för att få fram mer kritiskt reflekterande, självständiga konstnärer, som förmår att välja vilken kunskap de skapar.

Ö360: Kan du ge exempel på något man i dag ser som en särskild kvalitet hos en skådespelare?

Kent: Jag tror att det mer och mer är om att kunna lämna sig själv och allt mindre om att söka en sanning i sig själv. Jag tror att förr premierades ett språk och ett skådespeleri som gick ut på att ”han visade mycket av sig själv”, vilket man fortfarande talar mycket om i USA. Det anses vara det mest framstående i Method Acting. Och de här orden, visa ”sig själv”, ”innerst inne”, ”kärna” och ”essens” är mer ifrågasatta termer i dag. Teater handlar ju om en människas tillblivelse, hur en människa är konstruerad, hur hon står inför det fria valet. Det är väldigt allvarliga frågor. Och det är klart att där spelar ideologi och människosyn in. Det påverkar också hur vi ser på människan. Vi talar i vår undervisning i dag mer om en konstruktion av människan, om hennes funktioner, än vi talar om vad hon är ”innerst inne”.

Ö360: Peter Brook, en av vår tids stora teatermän, har med en formulering lånad från Shakespeares Hamlet sagt att ”the readiness is all”, att man förmedlar en beredskap inför en uppgift som ska lösas. Är det just det man kan göra i en utbildningssituation, lära sig en beredskap för att bli något annat?

Jörgen: Vi jobbar mycket med att vara förberedda inför uppgiften, föreställningen. Skådespelarens konstanta mardröm är ju att man är med i en föreställning som man inte har repat. Eller att man gör någonting på en scen som man inte har förståelse för.

Daniel: Det handlar väl just om en beredskap, att ha de verktyg man behöver för att kunna angripa en roll eller en text.

Ö360: Kan det att vara konstnär handla om att våga bejaka den beredskapen fullt ut? Att våga gå ut i något ovisst? Var börjar det konstnärliga skapandet?

Jörgen: I viljan att bryta mönster, i att våga ta upp konflikten i det man gör i en scenisk situation eller i det som händer i min roll. Och veta hur man kan styra det. Vi står som människor ofta i kontrast till hur samhället ser ut. Det kan vara vansinnigt inne i en men allting är ordnat efter speciella regler, som man inte ens kan hålla med om. Vi försöker alltid leta sätt att finna oss i det. Där tycker jag att mycket dramatik i sceniskt arbete uppstår, i den där inre konflikten mot allt som händer runt omkring en. Eller tvärtom. Där börjar konsten någonstans.

JP: Jag kan se konkret, både med skådespelare och författare som jag jobbat med, att de som har gått teaterhögskola eller någon annan högprestigeutbildning har en lagom dos kaxighet. Man är så pass självsäker i det man gör så att man vågar kasta sig ut i det okända, vågar göra sig lite fånig på golvet. För man är säker på att i slutändan, när det är premiär, så kommer det att vara färdigt, man är redo. Medan de som inte har gått igenom en skola tenderar att vara osäkra på sig själva och vilja överprestera, vara klara långt innan man bör vara klar. Eller så är man överdrivet kaxig och har byggt upp sitt ego så mycket att man inte vågar ha fel, så man hela tiden söker konflikt med dem som har en avvikande åsikt.

Daniel: Man brukar väl säga att fyra år på scenskolan är som att vara tio år i arbetslivet. Man komprimerar erfarenhet och arbete. Här arbetar vi med teater varje dag i fyra år. Men skillnaden är att i arbetslivet kan du inte misslyckas utan måste hela tiden prestera bra för att få fortsätta. Här på skolan uppmanas vi om och om igen att våga misslyckas, våga göra fel.

Kent: När det gäller konstnärskapet betonar jag inte lika mycket som Jörgen protesten och upproret. Det är egentligen mycket mer subversivt. Ni vet när man rengör kalkmålningar i kyrkor med vitt bröd – ur det suddiga och oklara kommer det fram pregnanta konturer. På samma sätt är skådespelaren expert på att ur det alldagliga, det som ser självklart ut, skapa förvåning. Att i det vi ser som fullständigt naturliga rutiner stanna upp och ropa till, av förskräckelse och förvåning. Är människans villkor så? Att med sin specificitet tydliggöra människors villkor i vår tid och andra tider – där någonstans uppstår skådespelarens konstnärskap.

Ö360: Ser ni ett värde ur konstnärlig synpunkt i att det är så oerhört svårt att komma in på en teaterhögskola? Är det också en utmaning till er pedagoger, att eleverna har kämpat så för att komma in?

Daniel: Jag tror att det kan finnas ett värde. Du måste vara säker på att du vill det här. Det är inte bra att ha ett studielån på fyra år och sedan komma ut i en bransch som är tuff och inte orka. Det måste man förstå. Utöver det vet jag inte om det har så stort värde.

Jörgen: Det är jättekomplicerat, jag har sökt nio gånger. Daniel kom in när han var 19, jag kom in när jag var 25… Man är olika i livet…

Ö360: Vad händer i intagningsprocessen? Gör man konstnärliga värderingar av de sökande?

Kent: Det ställs vissa krav på insikter och framför allt uthållighet för att man ska klara av att söka. Orka gå igenom. När vi ser väldigt många människor, kanske 400-500 prover, är det inget som säger att en jury är genial. En klass är till syvende og sidst summan av juryns projiceringar på den klassen och ingenting annat. Det bevisas av att många söker om och om igen och kommer in först åttonde gången de söker. Det finns studenter som skapar ett starkt konstnärskap under utbildningen och som sen inte hittar en plats i teatern. Och tvärtom. Skolan har stor erfarenhet av detta. Men att de tolv som kommit in skulle vara de enda möjliga – så är det inte.

Ö360: Tror du man missar många konstnärer?

Kent: Ja absolut, men det handlar också om hur den sökande har förberett sig.

Jörgen: Det ingen objektiv sökning utifrån vissa kriterier – som tur är. Det är individer som väljer individer till att gå på den här skolan. Men det tenderar att vara att man väljer sig själv. Det blir homogena grupper som tas in i en klass, om lärarna och jurymedlemmarna ser ut på ett visst sätt. Man tar in elever som har gått folkhögskolorna och kan terminologin och kan omsätta den i ett arbete. Där man kanske skulle kunna hitta många människor med andra intressanta erfarenheter.

Ö360: Du antyder att utbildningen blir en sorts självbekräftande verksamhet som håller den konstnärliga disciplinen i ungefär de uttryck den redan befinner sig i. Det är kanske inte så bra?

Kent: Jag skulle vilja definiera det på ett annat sätt. Man tar inte in de som är bra och spolar de som är dåliga. Man tar in de elever som man tror kan tillgodogöra sig skolans utbildning. Det är en väldig skillnad, faktiskt. För om man bara tog in de som var bäst på scen, skulle antagligen urvalet se annorlunda ut: det är de som kan tala språket, har en kroppslig framtoning som genast passar in i de mönster som råder på svensk teater. Det kan bli självbekräftande som du säger. Men om man ser till vilka som kan ha glädje av den utveckling skolan kan erbjuda, då blir det kanske något annorlunda. Då betonar man mer förändringsförmågan än att man ska vara en god konstnär när man går in.

JP: I min karriär, till skillnad från mitt konstnärskap, ser jag att det jag har lärt mig under utbildningarna är just språket, alltså hur jag ska presentera mig själv som en trovärdig konstnär, så att andra går på den ”bluffen” och faktiskt ger mig tillfälle att arbeta med det här. Det var ett oerhört stort hinder för mig från början, att uttrycka mig rätt och framstå som trovärdig. Det får man ju definitivt lära sig.

Ö360: Kan ni som nu begår examen känna att ni är trovärdiga produkter som skådespelare? Att folk som ska anlita er inte köper grisen i säcken?

Daniel: Ja det tror jag man kan säga. Ta nu slutproduktionen vi gjort, där man knappt kan se vem som är vem för vi har så mycket byten av mask och kostym. Då hoppas jag att man som arbetsgivare kan se att ”de här kan ju allt, vi tar någon av dem”.

Jörgen: Ja!

Samtalsledare och textbearbetning: Theresa Benér