Ismail Kadaré – albansk exilförfattare i Paris

PARIS (SvD)

Jag ser honom praktiskt taget dagligen där han sitter, tills synes anonymt, försjunken i tankar på kvarterscaféet Rostand, och han blir förvånad när jag i telefon föreslår träff på stamfiket. ”Men hur vet ni att jag brukar gå dit?”, undrar han, nästan lite ängsligt. Svaret är enkelt: jag känner igen honom från någon tidningsbild och brukar roas av tanken att jag delar kvarterscafé med en potentiell Nobelpristagare. I det fria mediasamhället behöver författaren kanske inte värja sig för en allseende diktator, men han får allt lära sig vårda sin image, för han kan överallt vara sedd av sin publik.

Ismail Kadaré har ett kluvet förhållande till just detta, att vara känd, igenkänd och sedd. Han säger själv att han i dag bor i Paris enbart för att få vara i fred och ha arbetsro. I Albanien är han så oerhört känd att han aldrig numera kan arbeta under sina vistelser där:

-- Albanien utvecklas så fort nu, det händer nya saker varje dag. Då kastar sig folk över mig för att få kommentarer till skedet, och man ber mig delta i alla möjliga politiska aktiviteter, förklarar Kadaré.

Å andra sidan utnyttjade han sin berömmelse för sju år sedan, när han sökte en ”internationell mikrofon” som han säger, för att sätta press på den albanska regimen i ett avgörande läge, när den stod och vägde mellan diktatur och demokrati.

-- Hade jag stannat i Albanien skulle jag inte ha kunnat uttala mig i TV, radio eller press. Och hade jag gått ut och skrikit på ett torg om behovet av förändring skulle jag bara ha blivit hämtad av polisen, inburad och avfärdad som galen. På allvar, framhåller Kadaré, så var det.

Det där att bara försvinna från offentligheten, tystas ner är något som uppenbarligen oroar Kadaré. Han upplevde det 1975. Han skrev en dikt som misshagade regimen och förbjöds. Hodja-regimen kunde dock aldrig sätta Kadaré i fängelse, det var han för känd för - det skulle ha blivit stor uppståndelse, säkert också med internationella protester. I stället förvisades författaren från Tirana till en liten by.

-- Jag miste all kontakt med omvärlden. Ingen talade om mig i 2-3 år medan jag var borta. Ingen reagerade på att jag aldrig var hemma, inte svarade på brev – jag var förlorad! Jag tänkte, herregud, jag kan ju dö här i byn och ingen kommer att veta det!

Ismail Kadaré har senare nästan förebråtts av andra intellektuella att han aldrig hamnade i fängelse, att han inte skulle ha varit tillräckligt oppositionell. Man jämförde med Vaclav Havel.

-- Min situation var mycket farligare. Jag tyckte det skulle ha varit lyckan att som Havel sitta i fängelse, medan alla talade om en, hade kamerorna riktade mot en och undrade om man mådde dåligt och så vidare. I Albanien var det värre, för om man plötsligt inte visade sig längre slutade alla tala om en. Jag var i två och ett halvt år borta från livet! framhåller Ismail Kadaré indignerat.

Kanske var det också rädslan att bara försvinna från albanernas medvetande som gjorde att han väntade länge med att gå i exil. 30 år var han verksam som författare i diktaturens Albanien, men tillfällen saknades inte att redan tidigare hoppa av från landet. Kadaré formulerar det givetvis inte utifrån ett så egoistiskt perspektiv: han säger att ögonblicket valdes därför att handlingen just då skulle få politisk betydelse i hemlandet. Men resultatet är i grunden detsamma, dvs han placerade sin frånvaro i centrum av Albaniens politiska debatt, hans exil kunde inte kringgås eller tystas ner.

Ismail Kadaré hade andra skäl att tveka inför en exil. I den mycket givande samtalsboken ”Ismail Kadaré: Dialogue avec Alain Bosquet” (Fayard, 1995) avslöjar författaren att han ända sedan ungdomen har varit besatt av en märklig oro: att hela Albanien skulle upplösas, vittra sönder.

-- Ja, det var en luguber profetia, men se nu vad som har hänt. Och det är inte första gången. Under ottomanska imperiet, i fem sekel, existerade inte Albanien. Landet föll ner i kaos, förintades, för att sedan på nytt stiga till ytan och återskapas. Kanske kom min fruktan från denna historia.

-- Jag flyttade utomlands just för att kunna rekonstruera landet om detta skulle hända. Jag var besatt av idén att placera bilden av mitt land någonstans i litteraturen, så att det skulle kunna födas på nytt senare, berättar Kadaré.

Apropå det har någon påpekat att Kadaré ofta integrerar sten i sina romaner, (t ex ”Krönika i sten” om hemstaden Gjirokaster, eller ”Pyramiden”, men också de bistra albanska bergslandskapen i ”Den döda arméns general”), man kan nästan tolka det som en besvärjelse av den upplösning han fruktar för Albanien. Kadaré själv betonar snarare att hans böcker kan förmedla en länk till den verklighet och de andliga värden som eventuellt går förlorade i samband med politiska omvälvningar.

-- Jag tror att det i mina böcker sammantagna finns en nästintill komplett tavla över Albanien, med alla dess dimensioner, säger Kadaré.

Albanerna har alltid läst Kadaré, både under diktaturen och i dag, när landet är demokratiskt. Hans romaner kan grovt indelas i tre kategorier: fabelaktiga tidlösa berättelser, melankoliska/ironiska nutidsskildringar och historiska paraboler. Intressant nog finns det en oavbruten kontinuitet i Kadarés författarskap. Han ändrade inte stil när han lämnade det ännu ofria hemlandet.

-- Den största och viktigaste upptäckten för mig när jag kom till Frankrike var att min litteratur inte förändrades. Den frihet jag behövde för att skriva som jag ville hade jag alltså redan i Albanien, diktaturen hade inte påverkat mitt skapande. Men jag kunde inte veta det förrän jag hade levt i ett samhälle med total frihet.

Vi diskuterar språk, om Kadarés eget språk påverkades och om albanskan i allmänhet har utarmats av diktaturtidens reducerande formuleringar av verkligheten. Nej, det var aldrig något problem, anser han, dels för att skolan faktiskt hölls på en hyfsad nivå, dels för att den socialistiska jargongen aldrig slog rot hos albanerna. Om man kallade någon ”kamrat” var det alltid med en ironisk distans. Språkbruket har också ett samband med de starka familjetraditionerna i Albanien.

-- Familjen är av hävd väldigt stark i Albanien och i det här fallet hade familjens rigida traditionalism en positiv verkan mot kommunismens språk och mentalitet. Det innebar också att man bevarade landets moraliska värden. Men i dag, efter kommunismens fall, har slottet tyvärr rasat. Familjerna är inte längre starka, och de har gått från en överdriven puritanism till en annan ytterlighet. Många har missförstått vad frihet är och vill bara snabbt bli rika. Familjer, som var fanatiska puritaner i går, kan i dag presentera en dotter som prostituerad.

Ismail Kadaré är bekymrad, Albanien är en sjukling, ett land som har mist sin balans. Mest skyller han på den nya politiska klassen, som han finner oansvarig, småaktig och aggressiv. Kadaré tycker inte att man får lasta hela folket och han har alltid blivit upprörd på albanska intellektuella som i internationella sammanhang koketterar med att tala nedlåtande om sina landsmän, ta avstånd från dem.

-- Albanien behöver i dag ett ekonomiskt men framför allt moraliskt stöd utifrån. Det har alltid funnits en så negativ syn på Albanien, man talar bara om olycka och svårigheter. Detta har påverkat albanerna djupt, så att de själva har utvecklat en negativ syn på sitt land. Därför är många i dag närmast besatta av att flytta utomlands, trots att de skulle ha mycket bättre möjligheter om de stannade kvar. Den gamla patriotismen har ersatts med en absolut kosmopolitism.

Ismail Kadaré anser att journalister som kallar albanerna för nationalister har missförstått situationen:

-- Albanerna är det folk på Balkan som i dag är minst fäst vid sitt land. De skulle snarare behöva ett minimum av nationalism, av självkänsla. För om inte albanerna tror på sitt eget lands framtid, vem ska då göra det? undrar Kadaré.

Ismail Kadaré må numera vara bosatt i Paris av rent praktiska skäl, och han uttalar många kritiska omdömen, men man tvivlar inte på hans lojalitet, hans djupa samhörighet med sina landsmän. Hur upplever han då avståndet? Är man som författare någonsin borta ”hemifrån”?

-- Somliga finner det absurt att vara sammanlänkade med ett stycke mark, ett hemland, en nation. De tycker det är lätt för en författare att leva avskild från sitt land. Men för mig är det svårt att vara borta, ja rentav omöjligt, svarar Ismail Kadaré.

Publicerad SvD oktober 1997