Intervju med Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm

Just nu semestrar Staffan Valdemar Holm på Österlen, inför en säsong där han tillsammans med Bente Lykke-Møller avslutar det fleråriga arbetet med Wagners Ring-cykel på Operan och de på Dramaten iscensätter Holms egna nya pjäs, ”Vögelein”. Vi möts på kulturcafét Norra Skolan i Brantevik, där Staffan Valdemar Holm reflekterar över rollerna som teaterchef och scenkonstnär och medger att han efter Ragnarök tänker rensa ut i sitt inre med några veckor Mozart och pop. Hur är det då att arbeta med Ringen, ett totalteaterverk på ca 17 timmar?

– När man har gjort Ringen så är det väldigt svårt att rädas format. Det läskiga är att bestämma var man börjar. Vi kände att det var dags att våga snacka med den legendariska uppsättningen av Patrice Chéreau från 1976, där Ringen utspelas i Wagners samtid. Jag har känt det som väldigt fruktbart, att man håller det i 1800-talsinteriörerna och låter det gå till första världskriget när den gamla världen faktiskt går under, aristokratin, kejsardömena, allt. Vi ser industrialismen, brutalkapitalismen och teknologin som växer fram, och om man parar ihop den nya militärteknologin och de gamla riddaridealen, då går det åt helvete.

Han fascineras av cykelns teatrala variationer: konversationsstycke, psykologisk studie, dröm- och satyrspel, erotik och undergång, där allt logiskt knyts ihop i Ragnarök. Iscensättningen handlar om att dra i enskilda tåtar, säger han, inte överväldigas av helheten:

– Därför blir det så intressant att se när man sätter ihop det, även för mig. Jag har två grundtankar, dels att det ska begripas av dem som inte är med i Wagnersällskapet, dels att göra det som ett verk. Jag tror inte publiken kan se hur vissa gester och scenerier, som är kopplade till ledmotiv, går igen när det går ett år mellan delarna.

Kanske finns det principiella likheter mellan att regissera Ringen och att leda Dramaten, ett hus med många traditioner och starka viljor. Staffan Valdemar Holm är en ivrig försvarare av Dramaten, inte av konservativa skäl, men därför att den nu 220-åriga institutionen rymmer enorma tillgångar av teaterkunskap som förmedlas mellan generationer, både inom ensemblen och utåt till publiken.

– Jag tror nog att det är ett rätt tufft jobb att vara Dramatenchef. Förra året betalade vi lön till nästan 800 personer, det är ett medelstort statligt företag och vi har kanske 30 produktioner på repertoaren. Problemet kan vara att kommunicera ut det konstnärliga fundamentet i hela verksamheten för det är helt enkelt en fabrik också. Som regissör försöker man ha en spetsig profil, men det går inte på hela Dramaten. Varje del kan vara spetsig, men helheten blir trubbig. Då får man betona mångfalden.

Men på Malmö Dramatiska Teater gick det bättre att odla en spetsprofil?

– Ja absolut. Det som saknades var en på förhand bestämd strategi för att undersöka hur den gamla publiken såg ut, bevara den och samla en ny. Vi förlorade inte mycket publik eller pengar men vi lyckades inte få en ny. Vi lyckades ändå spela Lulu 40 gånger och få en rätt stor publik, eller ha framgångar med en rätt outrerad Hamlet.

Staffan Valdemar Holm medger att han kanske var onödigt brutal i sättet att organisera verksamheten i Malmö men pekar ändå på de konstnärliga landvinningarna.

– Nu tror jag att Malmö har vuxit in i och blivit det som många drömde om att staden skulle bli i början av 90-talet. I dag har man en annan publik. Publiken skulle inte sakna Glada Änkan i dag. Men då är det väl bra att kulturlivet ibland är lite före sin tid! Och det var en modig kulturpolitisk satsning att göra efter kronfallet och lågkonjunkturen.

Staffan Valdemar Holm tycker att Malmö som teaterstad i dag framstår som öppen och mer internationellt inriktad än Stockholm. Tack vare sammanlänkningen med Köpenhamn och egna scener som Inkonst med konstnärligt intressanta gästspel och festivaler får malmöbor en rikare utblick på europeisk teater i dag.

Skåne är annars väl representerat under kommande Dramatensäsong med nya pjäser av Lucas Svensson, Cristina Gottfridsson, Lars Norén (född i Genarp, icke att förglömma…) och Staffan Valdemar Holm själv.

Holms dramatik är inte känd i Sverige, då han främst har spelats i Danmark, men under arbetet med Siegfried inspirerades han att skriva pjäsen ”Vögelein”, som är en brutalt rolig fantasi omkring relationen Siegfried-Mime:

– Siegfried-Mime är som evighetsmaskiner, där två lika stora krafter möts. Mime som är mentalt överlägsen, kan allt, men är en dvärg. Siegfried, som har all fysisk överlägsenhet men noll kunskap om allt som omger honom.

Holm fascinerades även av historien om den kidnappade österrikiska kvinnan Natascha Kampusch, som mellan 10 och 18 års ålder var instängd av en man hon till sist rymde från:

– Det är en extremsituation av uppfostran, som över huvud taget Ringen handlar mycket om, där man som förälder vill ha ett fritt, öppet, självständigt barn – men fanimej inte så mycket att de angriper en själv! Det där tycker jag är lätt att relatera till.

Pjäsen har en drastisk form, leker med språk, magiska svampar och kulturella begrepp på ett okonventionellt sätt som Staffan Valdemar Holm vill se mer av på teatern:

– Jag tycker vi har för lite dramatik i Sverige som inte är ett slags utvecklad bruksdramatik. Jag gillar ju de unga dramatiker som har ett språk, som Lucas Svensson, Cristina Gottfridsson eller Martina Montelius, som erkänner den nivån av teaterkonsten, att det inte bara är att berätta en historia. Det är att leka, vara generös. Sen tycker jag det är kul med magiska svampar, ungefär som trolldrycker, så slipper man långa transportsträckor där man bara berättar.

Generositet, lek och bejakande av konsten, det är några av ledmotiven i Staffan Valdemar Holms egen teateretik. Ett år återstår av hans förordnande som chef på Dramaten, men han anser sig ha hunnit bara halvvägs i sina ambitioner. Frågan är om man någonsin når ända fram i en så storslagen teaterfabrik?

Publicerad i Kvällsposten juli 2007